Upprorsanarkism med
språkhinder

Dissident nr 2.
Baktogruppen

Baktogruppen beskriver sig på sin hemsida som anarkistiska kommunister. Med fokus på kollektivistisk anarkism och hur anarkismen relaterar till klasskamp och frihet från stat och kapital. Med pocketidskriften Dissident vill man "inte att skapa någon ideologi och bevara gamla dogmer, utan att självkritiskt analysera, och med en öppenhet gentemot andra teorier, utveckla revolutionär teori för praktik."

Ett intressant initiativ då det saknas teoretiska tidskrifter om lyfter näsan ovanför de upptrampade demonstrationsstråken. Med sitt andra nummer ligger tyngdpunkten på översatta versioner av centrala artiklar inom den insurrektionella anarkistiska strömningen med fokus på ett antal klassiska artiklar med en rad nyckelfigurer och ger en gedigen inblick i denna ganska marginella strömning.

Brytningen med förra numret är intressant. Då översatta författare i det första numret argumenterade för anarkistisk organisering med utgång från den anarkistiska plattformen, tar Alfredo Bonnano med flera helt avstånd ifrån alla typer av organisering som inte utgår ifrån små vängrupper, eller "affinitetsgrupper" som man själva väljer att kalla dem. Fackföreningar är ivägen för anarkistisk kamp och är snarare en del av kapitalets vänster, resonerar exempelvis Sasha K från Killing King Abacus som Baktogruppen intervjuar. Hur anarkistiska, offensiva eller demokratiska de än är.

Insurrektionella anklagar snarare anarkistiska organisationer ur exempelvis den plattformistiska traditionen för att vara en del av det politiska och kapitalistiska projektet. I intervjun "samtal om uppror" skriver Sasha K att "Till att börja med anser jag inte att plattformismen någonsin var ett projekt utanför kapitalets reella dominans. Dess materiella bas har och var hela tiden inom och alltid politisk." Redaktionen ger uttryck för liknande åsikter. Frihetlig socialism i praktiken, som bland annat syndikalister förstår det, blir i det här sammanhanget även det en inomkapitalistisk lösning.

Små sammansvetsade grupper med militanter ska genom handlingens propaganda visa vägen för det stora flertalet, men inte genom att beblanda sig med det stora flertalets egna organisationer. "Anarkister är inte slavar under antal", skriver Alfredo Bonnano i tidsskriftens förta artikel. "Därför kan den anarkistiska verksamheten inte ha som mål att organisera och försvara hela den exploaterade klassen i en enda stor organisation som ska följa kampen från början till slut, utan ska identifiera enskilda aspekter av kampen och driva dessa till sin logiska slutsats, attacken."

Det ideologiska släktskapet är intressant. Baktogruppen lånar mycket tankegods från de autonoma marxisterna och framförallt finns det tydliga paralleller mellan vad Baktoredaktionen ger uttryck för och tidskriften Riff-Raff. Influenser finns från kommunister som förkastar självförvaltning och fackföreningar som ett sätt att återskapa kapitalet. Istället för massorganisationer och formella organisationer ska affinitetsgrupperna ge sig på kapitalet head on för att inspirera till handling från klassen.

Baktogruppen är uttalat mot aktivism, men i artikeln Anarkistisk Etik i globaliseringens tidsålder nämns Earth Liberation Fronts arbetssätt som ett exempel på positiva exempel på hur kamper kommuniceras. ELF arbetade utan någon samordning, till stor del utan organisation, med sitt namn mest som en symbol. Vem som helst som sympatiserade med direkta aktioner mot miljöförstöring skulle kunna göra samma sak själv i ELF:s namn. Det är de informella grupperingarna inom arbetarklassen, som genom sina direkta aktioner som ska visa vägen mot ett annat samhälle, resonerar baktogruppen.

Det är svårt att inte erkänna att spontana missnöjesyttringar, ansiktslöst motstånd och "vilda" strejker har en väldig dynamit eftersom de bryter statens föreskrivna ramar för tillåtet missnöje. Men samtidigt erbjuder Dissident väldigt lite om man tror att människors självaktivitet även i organisationer och sammanhang som är dubbla kan peka mot en mer social verklighet. För om massorganisationer automatiskt blir bärare av kapitalismen inom sig, hur ska då ett samhälle med en mängd människor organiseras bortom kapitalism och statliga relationer? Det kan vara bra att påminna oss om att upproriska folkrörelser för att garantera sin slagkraft historiskt sett har strävat efter samordning och fastare former. Det behöver nödvändigtvis inte innebära att de sugs upp i statsmaskineriet, eller själv utvecklar låsta hierarkier. Även om det finns många sådana exempel att peka på.

Insurrektionella erbjuder ett provokativt perspektiv som i grund och botten kan vara värt att ta till sig. Det egentliga problemet för Dissident och Baktogruppen ligger snarare i formen som det presenteras. Om den insurrektionella anarkismen ska få större spridning krävs det att de som tar på sig att sprida dess perspektiv försöker att utveckla ett språk som inte utgör ett hinder för människor ska kunna ta till sig.