Stereotyp mangabild av
Japan

Tokyo Noise
Regi: Kristian Petri, Jan Röed, Johan Söderberg
Sverige, 2002

Jag säger inte att det inte är så Japan ser ut idag, vad vet väl jag, men dokumentären speglar ganska exakt vad jag fått reda på genom att läsa manga och populärlitteratur.

Tokyo Noise består av intervjuer med två fotografer, en noiseartist, en psykolog, en sociolog, en tillverkare av halvautomatiska sushirobotar, en dataspelsdesigner och några till. De får oemotsagda prata om sig själva, om sitt land och om andra japaner.

Brottstycken ur intervjuer blandas med snabba klipp från Tokyo, bilder av konsumtionens Mekka ackompanjerat med stämningsfull datamusik. Bilden som framträder är en där japaner lever så isolerade från varandra att de står maskiner närmare än andra människor, och där livet bara verkar vara en banal verklighet bland andra, för att parafrasera speldesignern.

Vi återfinner också fotografen som försöker finna zen genom att fotografera Fuji, och en munk förklarar varför Fuji är en perfekt representation av japanens strävanden och skönhetsideal.

Ibland kommer filmen bort från att dokumentera det uppenbara, det jag redan vet eller tror mig veta, särskilt när psykologen försöker förklara hur konsumtion så snabbt har upptagits som det centrala hos japaner, och varför det tar sig så extrema uttryck som när ungdomar helt stänger in sig i virtuella världar, och människor i övrigt isolerar sig från varandra. Konsumtionen som religion blir här ganska uppenbar, och konsekvenserna blir än mer uppenbara.

Det är en välgjord dokumentär, och jag vill verkligen åka till Tokyo för att se efter om det verkligen kan vara så galet som det framställs, stackars dem i så fall.