Chefer kan gott -
försvinna

Chefsorganisationen - Ledarna är som en fackförening för chefer. Alltså en organisation där chefer organiserar sig med andra chefer för chefers rättigheter. På deras hemsida kan vi läsa om att chefer i dag utsätts för någonting som skulle kunna liknas vid dubbel bestraffning där de dels hela tiden måste effektivisera verksamheten för att klara lönsamhetskraven och dels måste hålla en bra relation till personalen som hela tiden kräver mer i personlig utveckling och stimulerande arbetsuppgifter. Inte undra på då att allt fler tackar nej till chefsjobb, detta enligt en undersökning i tidningen Chef, "många ställer sig frågan om det är värt besväret".

Ledarna menar också att det finns en demoniserad bild av chefer och tar som exempel Lottoreklamen där chefen tycker att Åke "har hela helgen på sig". Vidare menar de också att det sker en orättvis sammankoppling mellan chefer och arbetsgivare, att folk verkar tro att det skulle vara samma sak. Slutsatsen menar Stina Nordström Popova, informationschef, blir att det är bilden av chefen som måste förändras för att en orimlig bild leder till orimliga krav.

Att gå med i Chefsorganisationen - Ledarna kostar i snitt 275 kronor, vilket nog får räknas som en rätt låg fackföreningsavgift, men om man betänker att de antagligen till exempel inte har någon stridsfond är det förståeligt. För denna summa får du hjälp med försäkringar, pensionssparande, rabatterade prenumeration på Veckans affärer eller varför inte Privata affärer. Som medlem kan du bland annat starta ett nätverk med chefer i din situation eller chatta med webbmentorn.

Chefsorganisationen - Ledarna har rätt i att det finns problem men tyvärr tror jag inte att vi löser problemen genom att cheferna organiserar sig i en egen organisation som bara främjar chefers intressen. Problemet är långt mycket större än så och börjar någonstans i det ekonomiska system som vi kallar kapitalism. Cheferna måste förstå att de bara är en bricka i ett spel där de hjälper ägarklassen att upprätthålla systemet och får lite extra pengar, förmåner och inflytande för hjälpen. Visst kan vi förstå att det är tungt att utöva klassförtryck men ska vi tycka synd om våra egna bödlar?

I Sverige i dag finns det enligt Ledarna en halv miljon chefer. De allra flesta av dessa är någon form av lägre arbetsledare eller mellanchefer. Många tillkom under den omstrukturering som föregick på 1980-talet då kapitalet ville att man skulle platta ut strukturerna. Mellancheferna blev en snabbare väg till den egentliga ägaren men samtidigt gjorde det ägarklassen ännu mer osynlig. De lägre cheferna fungerar ofta som en del av eller i direkt anslutning till arbetslaget, de ska ta hand om och motivera personalen. Samtidigt får de inte känna någon solidaritet med de övriga arbetarna eftersom om de vill behålla jobbet måste de i stället visa lojalitet uppåt. Här kan vi bokstavligt tala om att sparka neråt och slicka uppåt.

Så i stället för att här gå in och argumentera med de i chefspositioner om att de minsann i alla fall har det lättare att hitta ett nytt jobb om de sparkas än till exempel stålverksarbetarna i Degerfors eller de vid Saab-Scania i Katrineholm. I stället för att påpeka att ansvar också kan vara stimulerande och att det finns fler som blir utbrända av att jobba övertid. Att chefer är priviligerade är egentligen inget att diskutera, till och med Chefsorganisationen - Ledarna erkänner att chefslönerna är höga.

Vi kan helt enkelt vara överrens om att chefer är privligerade arbetare, mutade av ägarklassen, det är det som är deras funktion i klassamhället. Men om de nu tycker att denna position är så jobbig, varför försätta sig i den? Varför inte då i stället organisera sig tillsammans med de andra arbetarna och dela ansvaret med dem? För utan kapitalism behöver vi inga chefer - däremot kan vi behöva ledare som vi själva väljer (och kan avsätta) och som stimulerar oss att göra ett gott jobb.