Triple opression

Många ärrade 68:or bestrider säkert att det skulle vara något nytt för den nya vänstergenerationen. Men nog är det så. Dagens debatt är inriktad på samspelet mellan dessa tre maktförhållanden, men också vad som skiljer dem åt. Det är i detta samspel som förtrycket av den enskilde skapas. Det nya är att inget av förtrycken sätts före något annat. Förespråkarna för den teori som brukar kallas Triple oppression menar att de är lika viktiga - vilket har retat upp ganska många gamla marxister från 60-talet.

Marxism kontra Triple oppression

Enligt det marxistiska perspektivet så är det ju den ekonomiska basen (produktionens organisering och den tekniska utvecklingen) som i sista hand bestämmer utvecklingen och alla andra samhällsföreteelser. Med detta kommer också inriktningen på en revolutionär samhällsomvandling där ekonomin befrias från enskilda ekonomiska förtryckare. Härmed skapas förutsättningarna för det fria samhället.

I detta sammanhang är det onödigt att gå i polemik med deras elitistiska föreställningar om diverse olika partier. Det finns andra saker att kritisera.

Även om man ofta betonar att basen är "bestämmande i sista hand" så innebär det marxistiska perspektivet en nedprioritering av de andra förtrycken i praktiken. Ett "socialistiskt" samhälle kan mycket väl vara och fortsätta att vara både rasistiskt och sexistiskt. Det är inte ens säkert att den "socialistiska" kampen mår bra av denna taktiska fokusering på ekonomin och klasskampen. Och varför ska du som invandrare och kvinna vänta med att bekämpa just det förtryck du lider under? Varför ska du acceptera att de i praktiken ses som mindre viktiga?

Som en inte helt renlärig anhängare av treförtrycksteorin anser jag det är i den radikala praktiken, strategin, som den största skillnaden ligger. De vill gå från basen och "uppåt". Den "basala" nivån skapar förutsättningarna för kamp mot sexism och rasism på "tankenivån". Triple oppresion teorin anser att kampen måste föras parallellt. Att inget förtryck i sig är värre än något annat.

Inga objektiva tolkningar av världen

Det värsta med marxismen är dess vetenskapliga karaktär. Det leder i förlängningen till ett auktoritärt tänkande. Antagligen är det tack vare detta karaktärsdrag som marxismen har lockat till sig så många kulturradikala akademiker.

Treförtrycksteorin som jag har förstått den betonar istället att mänskliga förtryck har med personliga tolkningar att göra. När marxister påstår att det finns en värld utanför våra sinnen som pågår oavsett vår uppfattning (och indirekt utan vårt deltagande) av den, så har de fel...

Vi som tolkande och upplevande människor har ingen möjlighet till en kunskap som går utanför våra personliga tolkningar och erfarenheter.

Det är vi som enskilda individer som omfattar kapitalismen, patriarkalismen och etnocentrismen. Hos kapitalismen är girigheten den förhärskande mentaliteten, för patriarkalismen är sexismen utmärkande och för etnocentrismen är rasismen eller nedvärderandet av andra kulturer utmärkande.

Gemensamt för alla dessa kulturella förhållningssätt är strävan efter makt.

Man ser olikheterna och sätter in sig själv överst i makthierarkien. Och det är den rike, vite, mannen som har tolkningsföreträdet. Han bestämmer var makten ligger.

Men visst får han hjälp av den tradition som tidigare människors val har skapat. Historien är som Marx sade historien om generationer som följer på generationer. Dessa traditioner bygger upp sina institutioner: fabriker, pornografi, apartheid.

Men de är inga "objektiva betingelser". De är lagrade tolkningar. Och därför får vi inte glömma bort hur vi lever våra egna liv, det privata området. Det är i våra egna hjärnor som förtrycket får fäste och sprids vidare.

Och eftersom det rör sig om kulturella tolkningar som individen lär sig, så går de också att göra något åt. Individuell kamp och kamp mot systemet (patriarkalismen, rasismen och kapitalismen) i sin helhet, med utåtriktat agerande.

En revolutionär identitet eller flera?

Ett vanligt motargument från den traditionella vänstern går ut på att ras och kön ar splittrande om de inte underordnas klassperspektivet. Men så är det ju bara om den radikala vänstern underordnas det ekonomiska perspektivet. Som jag ser det har denna åsikt sin grund i "ekonomismen" och det pseudovetenskapliga perspektivet.

Det är till exempel okej att jobba feministiskt och antirasistiskt när det gäller dessa gruppers sämre löner eller arbetsförhållanden - för då slår du mot kapitalet. Det är som arbetare vi ska och kan enas. Socialismen är främst ett ekonomiskt projekt, ett officiellt projekt. En arbetande kvinna har mer gemensamt med en arbetande man än med fru Wallenberg uttrycktes saken i en radikal tidnings ledare.

I sak innebär det enligt min tolkning att man vet vad som är viktigast för folk. I förlängningen kan det verka auktoritärt, man ska ta sitt radikala engagemang utifrån en "sanning" om vad som är viktigast, och inte utifrån den starkaste känslan av förtryck som man bär på. Utifrån sin egen verklighet.

Bryta ut ett förtryck ur sitt sammanhang

Men ligger det då något i att girigheten och det ekonomiska förtrycket är det viktigaste förtrycket? Jag tycker att det ligger något i teorin, men det innebär i sig att man måste bryta ut ett förtryck ur sitt sammanhang och gradera det i förhållande till de andra - ett analyssätt som treförtrycksteorin direkt motsätter sig eftersom det osynliggör och nedvärderar de andra förtrycken. I praktiken, hur kampen ska föras, varken förstår eller håller jag med om påståendet.

När jag säger att jag håller med om det i teorin, så innebär det inte att det är frågan om någon objektiv sanning för mig. Kanske är mina åsikter också helt naturliga eftersom jag just är vit och man.

Profiten, girigheten är som jag ser det det grundläggande förtrycket, det största motivet, för arbetslivet och dess institutioner. Den ekonomiska profiten styr parlamentarismen, det officiella samhällets form av demokrati, mest av alla förtryck. Här lutar jag alltså åt den marxism som jag kritiserat så mycket tidigare.

Även om jag vet att de olika förtrycken är inlindade i varandra så att de liknar en spindelväv, ser jag det så - när det gäller arbetslivet.

För när kvinnor och invandrare får lägre i lön och tredje världen sugs ut, så tror jag att profiten är det grundläggande motivet. Däremot slår kapitalismen hårdast mot svagare grupper. Sexismen ligger i att kvinnor drabbas hårdare än män av den ekonomiska piskan, och rasismen i att "färgade" drabbas hårdare än vita - vilket naturligtvis underbyggs av en rasistisk och sexistisk mentalitet.

I praktiken är det dock helt fel enligt mig att prioritera kampen mot kapitalismen före sexismen och rasismen. Av flera anledningar.

Den praktiska kampen

Min tolkning och mitt mål är inte universella och kommer som tur är aldrig att bli det heller. Alla har vi olika världsbilder utifrån olika mål, tolkningar och känslor av förtryck.

Klassidentiteten är inte och har aldrig varit allenarådande. Den har dessutom försvagats, färre och färre ser sig främst som arbetarklass. Och av dem som gör det är allt färre stolta över det. Andra identiteter har vuxit på klassidentitetens bekostnad i det postindustriella och postmoderna samhället.

Men det har också med målet att göra. Ekonomin kan inte sättas före alla andra förtryck, när kampen gäller ett så maktlöst samhälle som möjligt. Där ett förtryck inte är värre till sin natur än något annat. Respekt för andras värderingar av vad som är värst för dem är centralt i denna tankegång.

Och återigen. Ett förintande av den ekonomiska makten rubbar inte automatiskt de andra förtrycken. Ett "traditionellt" socialistiskt samhälle kan mycket väl vara både sexistiskt och rasistiskt, eftersom det inte gör något åt rasistiskt, och sexistiskt handlande och tänkande. Dessa förtryck leder också till att materiella skillnader bibehålls.

Marxismens auktoritära tänkande

Marxister brukar då säga att om man bryter girighetens förtryck (ekonomisk revolution), så skapas förutsättningar för att komma åt de andra förtrycken. Men man kan vända på det: bryter man sexismens och rasismens makt så slår man hårt mot kapitalismen.

Det naturliga motargumentet är att kapitalet finner nya samhällsgrupper att sko sig på. Men om det är något som splittrar den vänsterradikala rörelsen så är det betoningen på att ett förtryck är viktigare att bryta än något annat. För övrigt kan samma sak sägas om patriarkatet och rasismen, de hittar också nya former av förtryck även om kapitalismen krossas.

Men det värsta med motargumentet är att det inte - tar sin utgångspunkt i folks upplevelser av förtrycket utan snarare hämtar sin kraft i en intellektuell övertygelse. Att varje förtryckt måste vara en teoretiker. Det är inte lätt att bygga en revolution på en och samma identitet: marxistiskt skolad arbetare.

Kampen måste föras parallellt och alla delar är revolutionära - om man väljer att vara revolutionär. Och det är här som treförtrycksteorin behövs. Utan girighet ingen kapitalism, utan sexism inget patriarkat och utan kulturell rasism inget rasförtryck. Och alla är de avhängiga av varandra.

Motståndare till alla tre förtrycken

Idén om den parallella kampen besvarar också frågan om feminismens och antirasismens splittrande verkan. Visst har kvinnor och färgade alldeles egna erfarenheter och egna intressen precis som den traditionella arbetarklassen.

Både fru Wallenberg och Eva på posten lider, förbisett individuella skillnader, under ett sexualiserat förtryck. Både Khadaffi och den fattige kurdiske invandraren lider av ett kulturellt förtryck från oss vita.

En anhängare till treförtrycksteorin ser sig som motståndare till alla tre förtrycken. Som feminist betonar han/hon också klass- och antirasist-perspektivet i sin feminism. Som klasskampare betonar hon/han sexismen och rasismen inom detta område. Som antirasist ser hon/han stänken av klass- och sexism inom den kampen. För de tre förtrycken går faktiskt i varandra.

I den feministiska verkligheten ser sexismen olika ut beroende på i vilka klasser och kulturer den utövas. I den antirasistiska verkligheten likaså. Och inom det ekonomiska klassområdet vet vi att kvinnor och invandrare/andra kulturer är extra förtryckta.

Argumentet om splittrande verkningar försvinner. En feminist som omfattar treförtrycksteorin gör sina val både som feminist, antirasist och socialist. Hon väger in de andra perspektiven, när hon måste välja kampmetoder och delmål. Och nog vore det förmätet att säga att Partiet vet exakt hur kampen skall föras. Vägen till revolutionen följer inte en linje utan många.

Underförstått i teorin ligger att varje kämpande individ lägger betoningen olika bland de olika förtrycken i sin praktiska kamp. Detta har oftast att göra med vilket förtryck man identifierar sig mest med. När man därför säger att inget förtryck ställs före något annat så antar jag att det skall ses i ljuset av att teorins skapare, svarta feminister i USA i slutet av 60-talet, kände ett behov av att bryta det marxistiska tolkningsföreträdet inom vänstern. Man ville skapa frirum och mer öppenhet.

Sin roll som förtryckare

Men kanske viktigare. Man har insett att det inte finns någon absolut sanning på detta område lika litet som på alla andra områden. För att skapa tolerans och därmed någon form av löslig enhet i kampen så slog man enligt min tolkning fast att alla har lika värde, fast det för den enskilde kan vara så att ett av förtrycken känns hårdare och får ett högre värde i den praktiska kampen.

Och även om ett förtryck prioriteras av en kämpande individ så väver han/hon in de andra två förtrycken i analysen och kampen inom det prioriterade området.

Dessutom tänker man sig förena separatism (arbetarnas, kvinnornas och de färgades befrielse måste vara deras eget verk) med sammarbete i konkreta frågor inom de tre områdena. Men för att det ska fungera krävs det att alla människor försöker göra något åt sin roll som förtryckare, att man gör något åt sitt eget kvinnoförakt, arbetarförakt och förakt för andra kulturer.

Taktiskt bättre

Jag menar dessutom att detta synsätt taktiskt är bättre än det marxistiska perspektivets taktik. En kvinna vill knappast vara med i en arbetarrörelse om den är sexistiskt, i alla fall inte om hon anser att det finns ett kvinnoförtryck. En afrikansk man vill heller inte kämpa tillsammans med svenska arbetare om de inte tar antirasismen på allvar. Och då inte bara när det gäller offentliga problem och diskussioner, utan naturligtvis också i det privata vardagslivet.

Dessutom tror jag det har sina fördelar att folk får börja sin kamp utifrån den identitet som de anser är viktigast för dem, som kvinna, afrikan eller arbetare. Istället för att kampen ska formas efter en taktik, klasskampen till exempel. För då uttnyttjas bara en liten del av all energi som finns lagrad hos den enskilde.

En personlig medvetenhet om det förtryck som ligger en närmast kan leda vidare till en personlig förståelse av de andra förtrycken. Något som ensidiga partiprogram inte lyckas med eftersom de i praktiken är likriktande.

Låter det helt sjukt? Behöver vi ett förtryck som är "objektivt", "vetenskapligt sant", "viktigast" och som kan samla alla till motstånd om man bara blir medveten om det? I så fall är det kört. Då blir det ingen revolution. Framför allt skulle det aldrig bli någon bra revolution.