Vi behöver inte heller några mer exakta beskrivningar av eländet, hungern, slaktningarna och bestialiteterna. Dessa gruvligheter kan vi se i färg på TV. Emellertid kan inte heller denna studie undgå att följa upp några av kapitalets blodspår - enbart för att det är nödvändigt att veta mer om dem som detta blod härstammar från.

Lika lite är det fråga om att räkna upp olika befrielserörelser, på vilkas styrka eller svaghet skulle kunna avläsas hur gott eller dåligt det står till med den antiimperialistiska striden - med solidariteten med den ena eller den andra befrielsekampen och det besvikna bortvändandet när deras strid har slagit över i stagnation eller när en rörelses segrande elit avslöjar sig som bara en ny regim. Tillsammans med "imperialismanalyser" har vi också övergett den form av "internationell solidaritet" som förlitade sig på propagandistiska program eller diffus marxist-leninistisk gemenskap.

Det gäller inte heller för oss att delta i en intellektuell diskussion om de sociala formationerna i imperialismens yngsta stadium. Många kloka ord har skrivits om detta - men detta må vara sociologernas och de blivande krismanagernas gemensamma sak. För oss gäller det endast att analysera deras insikter med avseende på bruksvärdet för en socialrevolutionär rörelse. Vad beträffar Iran har vi redan i flera häften bemödat oss om att dra förbindelselinjer mellan revolutionen där och våra egna strider i metropolerna.¹ Förbindelselinjer som sträcker sig utöver solidariteten med kampen mot en mordisk despotism; förbindelselinjer som heller inte stannar upp vid analysen av denna revolutions följder för den militära eskaleringen i Mellaneuropa, utan som syftar till att mot den av imperialismen alstrade samtidigheten - utveckling och underutveckling, boom och kris, lön och hunger - tendentiellt ställa upp en ny samtidighet: samtidigheten² i den kamp som förs av underklasserna på de tre kontinenterna³ och i metropolerna. Således inte samtidigheten hos vänsterrörelser utan samtidigheten hos socialrevolutionära kamper för att störta den imperialistiska världsregimen.

Ingen rädsla för stora ord; vi har tillräckligt länge varit rädda för titta ut över den egna horisonten, har förspillt vår tid med småttigheter för att undgå den känsla av vanmakt som lätt inställer sig när man släpper vår tids ohyggligheter för nära inpå sig. Redan när vi skriver inställer sig så lätt desperation och resignation, och vi har också skrivit några nummer av Autonomie snarare med förtvivlan än med kamplust. Men ändå måste vi känna till ohyggligheten i dess hela utsträckning; att dra sig för detta skulle bara resultera i nya rädslor. Att vi har blundat har dömt oss till betydelselöshet på 1970-talet - under 1980-talet kommer det att bli vår fysiska undergång. Vi kan inte kringgå nödvändigheten av att dra kraft ur vår förtvivlan, kraft som inte kan nöja sig med halvheter, kraften hos den som står vid avgrunden - och detta kommer att förbinda oss med kraften hos dem "som inte längre har någonting att förlora utom sina kedjor", vilkas förtvivlan slår över i revolutionär kamp.

Som tidigare ställs en del krav på läsaren i det följande: Ett försök ska göras att precisera begreppet massfattigdom för de tre kontinenterna - givetvis gäller det då människor, deras strider, deras underkastelse och deras uppror. Det är inte fråga om begreppsmässiga klarläggningar och inte heller om att ta av sig de västerländska glasögonen för att förstå de trikontinentala underklasserna ur sin egen tradition. Detta vore visserligen värt mycket och har säkerligen lyckats endast i grova drag. Men det vore inte tillräckligt: vi står idag inför en epok som för våra strider i metropolerna närmare underklassens strider på de tre kontinenterna, närmare än någonsin tidigare. Spelrummen och tomrummen som hittills hållit oss ovanför vattenytan täpps igen. Vi själva blir till ett segment i det transnationella kapitalets exploateringshierarki - till ett segment som i sin utarmning, tvånget till arbete, underkastas kapitalintressenas socialtekniska reglering på ett sätt som helt liknar det som de fattiga på södra halvklotet utsätts för. Här dras skruven visserligen åt i avmätt dosering, och det vore först och främst lättsinnigt att jämföra hunger och förintelse på de tre kontinenterna med situationen här hos oss. Men det är helt entydigt att det transnationella kapitalets aktörer i sin världsomspännande modell vill stabilisera fattigdomszoner på södra och norra halvklotet, så att de kan tillägna sig dessa zoners arbetskraft, bortom de rättsliga och löneförmedlande relationerna, bortom kompensatoriska konsumtionslöften och den statliga välfärden. Även i metropolerna uppstår en ny massfattigdom - till skillnad från de tre kontinenternas består den inte av dem som under de senaste två och en halv årtiondena blivit mobiliserade som landsflyktiga, utan av massarbetarnas och arbetsemigranternas barn, av de utstötta höglönearbetarna och de med avbrutna studier, av vagabonderande ungdomar och utlänningsgetton.

Följande studie ska vara ett bidrag till att bestämma ståndpunkten. I ett kommande häfte ska vi utförligt avhandla vår egen situation - "Arbete på 1980-talet". Detta är ett förarbete; kanske ser vi en del saker här hos oss med andra ögon när vi inledningsvis börjar rulla upp massfattigdomen från den andra sidan, från de tre kontinenterna; när vi inriktar vår uppmärksamhet inte bara på blodspåren, på förintelsen och på nedslitningen genom arbete, svält och krig, utan samtidigt på medvetandet om rätten till existens och värdighet, som bortom alla statliga projekt åberopar sekelgamla traditioner - på detta medvetande som utmärker de tre kontinenternas underklasser i mycket högre grad än vad angreppen mot dem gör. Vi anar att dessa fattiga, som i sin dagliga strid för överlevnad har en så mycket sämre ställning än vi, ligger framför oss i detta medvetande - våra förfäder har gjort revolutioner med samma medvetande; det har drivits ut ur oss genom kapitalets maskineri. Att återerövra detta, existensrätten bortom kapitalet och staten, blir till överlevnadsproblem för oss, den ur kapitalets sociala maskineri utspydda generationen, vars arbetskraft ska exploateras bortom de senaste årtiondenas standard. Men vi kommer att utveckla denna existensrätt från andra sidan: inte som nödtorftig säkring av överlevnaden, utan som anspråk på den totala samhälleliga rikedomen för vilken generationerna före oss - på de tre kontinenterna och här -var tvungna att arbeta.

Om vi inte gör det i den tid som ligger omedelbart framför oss kan det vara försent redan inom några få år. Ur 1970-talets kriscykel rör vi oss allt snabbare in i en situation då kapitalet här i metropolerna skapar en ny massfattigdom, en oavlönad klass, styrd och kontrollerad genom datasystem, polisiär samhällshygien och tvångsarbete, medan det på de tre kontinenterna styr mot en serie av nord-syd-krig med vilken det kommer att försöka genomdriva sin modell av trikontinental arbetskraft, industridisciplin och svält och med vilken det samtidigt kommer att krossa de kommande upprorsrörelserna genom "lösningen av överbefolkningsproblemet": genom den geografiska förintelsen av människor i en utsträckning som skulle kunna låta detta århundrades ohyggligheter framstå som ett blygsamt förspel.

70-talskrisens förlopp, som vid sitt slut ställer oss inför avgörandet att antingen driva fram en ny dimension av angrepp eller att under det kommande decenniet överlämna sig åt kapitalet och dess förintelsevilja - detta är föremålet för föreliggande arbetes första avsnitt: 1970-talets kris mot de tre kontinenternas underklasser. Denna kris har inte alstrats genom ett "frivilligt" beslut av kapitalet; den framkallades av en underklassernas transnationella offensiv, genom homogeniseringen av deras inkomstkrav i många skepnader, såsom gerilla, i bondeuppror, som lönekrav hos städernas arbetarklass och stadsmobb, och samtidigt genom en kampcykel i metropolerna som i 1970-talets början omfattar samtliga stater.

Kapitalet, som sedan 1950-talets slut hade koncipierat ett "utvecklingsårtionde" för de tre kontinenterna - kombinationen av industrialisering, befolkningsplanering för beredning av billiga arbetsmarknader samt upprorsbekämpning - befann sig i en knipa: arbetsovilja och bristande industridisciplin å den enda sidan och de relativt höga inkomstkraven hos den senkoloniala urbana arbetarklassen på de tre kontinenterna å den andra. Kapitalet hade velat ta sig ur denna knipa genom den gröna revolutionen, genom agrarsektorns kapitalisering och mobiliseringen av jordbruksbefolkningen. Men vid 1960-talets slut ställde dessa massor inkomstkrav - kravet på överlevnad. Nog var de "mobiliserade men inte moderniserade", de ville leva men inte som industrislavar.

Det transnationella kapitalets reaktion på denna kampcykel var 1970-talets kriscykel: livsmedelskrisen med början 1971, slutet på Bretton Woods-valutasystemet, hungerns istället för lönens politik; därefter krisens fördjupning 1973 med "energikrisen" och den världsomfattande "stagflationen" - övergången till en politik som med få undantag inte längre erbjöd de trikontinentala underklasserna något "framsteg", utan armod och arbetstvång. Vid det senaste krisårtiondets slut står dessa underklasser, i den ena eller andra formen, inför sin "sista strid"; berövade grundvalarna för sin överlevnad är uppror och hungeroroligheter deras enda handlingsmöjlighet. Och dessa förtvivlade strider kommer under 1980-talet att kvävas av kapitalet i en geostrategisk förintelsevåg, om inte kapitalet samtidigt angrips i sitt andra stödben, i metropolerna.

I arbetets andra del gäller det sedan fattigdomens reproduktion, i dubbel bemärkelse. För det första återupptäckte kapitalet under 1970-talet de fattigas arbetskraft, de fick arbeta i världsmarknadsfabrikerna och underleverantörerna i slummen. Under ledning av Världsbanken, de amerikanska transnationella bolagens stiftelser och Internationella arbetsorganisationen utvecklade kapitalet en social modell för de tre kontinenterna med vilken denna fattigdom ska vidmakthållas som källa till billigast möjliga arbetskraft: en modell av industriarbete utan arbetarklass, av armodsarbete utan lön. Men för oss är den andra sidan av fattigdomens reproduktion mer intressant: just därför att även existensrätten hos de tre kontinenternas underklasser, den "moraliska ekonomin" i de förkapitalistiska livssammanhangen hålls levande och på nytt formeras i städernas fattigdomszoner. Vi måste känna till detta sammanhang för att förstå 1980-talets konfrontationslinjer och för att även utveckla en attack med utgångspunkt från metropolerna, som mot den av kapitalet skapade osamtidigheten på världsplanet ställer upp samtidigheten hos massfattigdomen i metropolerna och på de tre kontinenterna.

Det är vår förhoppning att denna studie vars sammanställning kostat oss någon möda i denna bemärkelse har ett bruksvärde för dem som kommer att arbeta sig igenom den.

Utvecklingsårtiondets kris

Under andra världskriget hade USA som krigsmål att genom en "integrerad politik" utvidga den "informella imperialism" (en imperialism utan formellt kolonialrike) som dittills hade upprätthållits gentemot de latinamerikanska staterna och senare Europa. USA "måste hämta en del saker, gummi, tenn osv, därnere i holländska ostindien, Malackasundet och Indokina" sade Roosevelt 1941 och bedrev därmed en politik som förhandsformulerats i War and Peace Studies utgivna av Council of Foreign Relations.

Den för kort tid sedan, på tyska, utgivna boken av Shoup och Minter⁴ innehåller utförliga hänvisningar till USAs krigsmål och efterkrigspolitik. Medan det gentemot de tre kontinenterna i första hand gällde att säkerställa de internationella råvarumarknaderna var politiken gentemot de industrialiserade centra - Västeuropa och Japan - framförallt inriktad på att förlänga den amerikanska krigsboomen genom att öppna utlandsmarknader. "Den amerikanska industrin kan inte blomstra så länge inte hela världen är dess marknad", hette det, "men den amerikanska tunga industrin är konsumentvaruindustrins ryggrad. Dessa båda industrier är den fulla sysselsättningens grundval". Av inkomsterna från vapenleasing under kriget ville man nu "skapa köpkraft även utanför landet som därefter genom export kan omvandlas till köpkraft på den (amerikanska) inrikesmarknaden". Därav återuppbyggnadshjälpen enligt Marshallplanen som drog in den industrialiserade västliga världen i den keynesianska konceptet om full sysselsättning. "Av allt detta blev det 1944 i Bretton Woods⁵ en internationell konferens om upprättande av en valutafond och en världsbank vars syfte var att konsolidera den dåvarande inflytelsesfären, i sista hand emellertid en världsekonomi under USAs dominans".

För att säkra den ekonomiska maktsfären måste vasallstaterna dras in i den mot Ryssland riktade containmentpolitiken.⁶ Trumandoktrinen formulerade målet för den amerikanska "världsinrikespolitiken" framför allt som antikommunistisk dominans på de tre kontinenterna. Men USA kunde inte tillträda arvet efter de gamla kolonialmakterna genom att, på något enkelt sätt, sätta sig i deras ställe. Detta skulle inte bara ha medfört konflikter med de europeiska kolonialstaterna, utan framför allt hade de antikoloniala befrielserörelserna blivit så starka att USA-imperialismen inte ville konfronteras med dem. I Truman-doktrinen stod därför utvecklingshjälp vid sidan om militär intervention. Denna politiska utvecklingshjälp aviserade ekonomisk tillväxt även för utvecklingsländerna, inledningsvis för Sydkorea och Taiwan.

I själva verket fortsatte den gamla kolonialistiska politiken även på femtiotalet: exploatering av råvaror och koloniala monokulturer genom vandrings- och tvångsarbete. För den mer avlägsna framtiden syntes emellertid utvecklingsmöjligheterna för dessa länder vara i det närmaste obegränsade. 1953 skrev W A Lewis sin berömda uppsats "Economic Development with Unlimited Supplies of Labour", i vilken han visar att man skulle kunna dra bort en stor del av arbetskraften från de jordbruksområden som användes till improduktiv produktion för självförsörjning och som dittills hade levererat vandrings- och tvångsarbetare till de koloniala gruvorna och plantagen. Och detta utan att den agrara produkionen skulle bli lidande. Det gällde bara att betala en lön som låg 30-50 procent över inkomsten i den traditionella självhushållningen. Sedan skulle man kunna utvidga den produktiva sektorn i de nya fabrikerna, utan löneökningar, tills den "dolda arbetslösheten" i den agrara sektorn avlägsnats, vilket skulle bli fallet först i en obestämd framtid.

Det visade sig mycket snabbt att detta utvecklingsperspektiv var en kalkyl utan täckning i verkligheten. Arbetssociologin upptäckte den s k target worker, som ingalunda uppgav sin agrara existens för att bli en 30-50 procent bättre betald industriarbetare och som uppfattade den industriella sysselsättningen som en i bästa fall temporär tilläggsförtjänst. Som exempel kan hänvisas till P de Briey⁷ som 1955 skrev: "Det faststlås enhälligt att den okvalificerade afrikanska arbetskraftens prestation i nästan alla företag är ytterst låg, omkring en tredjedel av det optimala". De arbetar nätt och jämt så mycket att det räcker för överlevnaden, och de Briey ställer den frågan varför afrikanerna arbetar så tungt på sina bondgårdar men inte för lön. "Ofta har det sagts om den afrikanska arbetaren att lön inte är någon stimulans för honom, och att resultatet av högre lön snarare är en mindre än en större arbetsprestation. Det är säkerligen inte riktigt så. Det som är korrekt är att många afrikaner, som i sina byar måste bruka åkrar eller valla kreatur, söker lönearbete för att tjäna lite extra pengar för att betala skatt eller köpa ett visst föremål. Om vid deras arbetsplats lönen höjs och de snabbare får ihop det erforderliga beloppet ser de inte längre någon mening med arbetet utan slappnar av eller lämnar arbetet. /.../

Såsom sakernas tillstånd är, ligger huvudincitamentet i att snabbt tjäna pengar i städerna för att därefter återvända till livet på landet. Målet att höja utbildningsnivån och fortsätta integrationen i den stadsbaserade industrin kan inte utvecklas så länge hembygdens broar inte är brända; men jag är övertygad om att sedan dessa broar en gång bränts upp och incitamentet är korrekt orienterat kommer dessa människor att arbeta på samma sätt och lika produktivt som andra människor." "Ända in på 1950-talet", skrev E Senghaas-Knobloch 1979⁸, "var en stor del av de överväganden som hänförde sig till utnyttjande av arbetskraft i områden utanför metropolerna inriktade på 'den koloniala paradoxen': 'arbetskraftsbristen mitt i ett uppenbart arbetskraftsöverskott' såsom Myrdal (Asian Drama, Harmondsworth 1968) formulerade den, framför allt med hänsyn till Sydostasien." "Eftersom det ända in på 1950-talet aldrig övervägts huruvida en tillräcklig eller stadig ström av arbetskraft möjligen skulle kunna uppnås genom högre löner, /.../ fanns det rikligt med akademiska diskussioner som försökte finna orsaken till arbetskraftsbristens problem i den - rasmässigt, klimatiskt eller på annat sätt bestämda - särskilda mentaliteten hos de afrikanska (eller asiatiska eller sydamerikanska) människorna". Ett exempel på en sådan diskussion visar en västtysk konferens över "arbetsbeteendet i utvecklingsländerna" 1966. I dessa diskussioner spelar - vid sidan av den bristande produktiviteten - target worker-modellen en stor roll, det vill säga den arbetare som endast vill tjäna en bestämd penningsumma utanför självhushållningens ram.

Denna modell som härrör från den kolonialistiska eran beskriver visserligen ett reellt problem men var framför allt den ideologiska motiveringen för att betala låga löner. På 40- och 1950-talet hade det i många städer på de tre kontinenterna visserligen utbildats en liten, från de agrariska intäkterna avskild arbetarklass. Men denna lilla klass hade endast medfört ett nytt dilemma i utvecklingspolitiken. Så snart bondearbetarna på lång sikt etablerat sig i städerna och avbrutit förbindelserna till sina hembyar ställde de lönekrav som låg betydligt över den av Lewis beräknade minimilönen, särskilt som de nu var tvungna att livnära sig och sina familjer helt på sin industrilön. "Det relativt statiska antalet av löneberoende förvärvsarbetande personer står i samband med stigande löner", skriver G Arrighi 1970, och fortsätter att hävda att "således steg lönerna i Afrika under 1950-talet i genomsnitt uppenbarligen med 7-8 procent per år. I regel hinner lönerna inte bara ikapp priserna, de springer till och med iväg från dessa, och därmed är det ofta fråga om en ökning av reallönerna, som är betydligt snabbare än bruttonationalproduktens tillväxt. Även Turner menar att 'uppenbarligen är det ganska svårt att hitta ett fall där den allmänna nivån för reallönerna har betett sig så som de teoretiskt sett borde göra i en underutvecklad nationalekonomi, det vill säga där lönerna halkar efter andra inkomster och särskilt efter vinsterna'. De viktigaste kännetecknen för de löneberoendes klass är således det relativt statiska antalet förvärvsarbetande och stigande inkomster."⁹

En rävsax är på väg att omsluta varje utvecklingsmodell som vilar på billig arbetskraft; pressad mellan bondearbetarnas vägran att långsiktigt och konstant prestera industriarbete å den ena sidan och de ökande lönekraven från de stadsboende industriarbetarna å den andra. Det var tydligt att man verkligen fick lov att bränna upp hembygdens broar om man eftertryckligt ville främja en billig industriell arbetsmarknad i de underutvecklade länderna. Men inte endast av detta skäl var den politiska utvecklingshjälpen på 1950-talet föga framgångsrik. Ännu viktigare var att det under 1950-talet uppstod en serie antikoloniala och revolutionära rörelser i Korea, i Vietnam, i Algeriet, på Kuba; bondegerillan i olika latinamerikanska stater, bildandet av afrikanska nationalstater och så vidare. En del av dessa rörelser följde en på den stadsboende arbetarklassen och intelligentian stödd modell och representerade därför politiskt dessa klassers inkomstkrav. En del bar även fanonistiska¹⁰, antiimperialistiska drag. Och dessutom bröt de globala strategiska förutsättningarna för den mot Sovjetunionen riktade containmentpolitiken ihop i slutet av 1950-talet, sedan sputnikens start hade visat att Ryssland till och med före USA var i stånd att bygga interkontinentala robotar. Därmed hade USAs territorium för första gången blivit sårbart för ett ryskt motslag, och Sovjet kunde inte längre hindras från att understödja befrielserörelser på de tre kontinenterna med hotet om förintelse genom kärnvapenanvändning.

Just de mest industrialiserade länderna i Latinamerika och Asien var dessutom vid 1950-talets slut starkt skuldsatta; deras industrialiseringsmodell - "importsubstitution"¹¹ - hade fastnat mellan arbetarnas lönekrav och den dyra importen av investeringsvaror från industriländerna. Indienhjälpprogrammet från 1958 och grundandet av EG:s utvecklingsfond samma år var bara droppar på en het sten. Och denna hade blivit ännu hetare i och med att Sovjetunionen efter Stalins död börjat erbjuda dessa länder gynnsamma utvecklingskrediter.

Det var därför nödvändigt att hitta en ny strategi som samtidigt skulle kväva både bondegerillan och de stadsboende arbetarna på de tre kontinenterna, de antiimperialistiska rörelserna och den ryska framryckningen. Dessa skäl ledde till utropandet av "utvecklingsårtiondet" för de underutvecklade länderna, till den explosionsartade ökningen av de amerikanska militärutgifterna, och till propagerandet för den "gröna" revolutionen gentemot den "röda".

I USA kännetecknas övergången till "utvecklingsårtiondet" som utropades av FN 1961, av Kennedyadministrationens och dentillhörande hjärntrustens makttillträde. Militärstrategiskt är det fråga om övergången till flexible response; om att genom en gigantisk ökning av militärutgifterna åter göra det möjligt att, trots den ömsesidigt garanterade förintelsen, åter kunna föra ett krig nedanför kärnvapentröskeln och militärt besegra av Ryssland understödda befrielserörelser. Utvecklingsstrategiskt utvecklade man en kombination av tillväxt och upprorsbekämpning. Den "amerikanska lösningen" skulle innefatta ekonomiska produktivitetsökningar genom en ökad innovationstakt och därigenom en ökning av arbetarnas inkomster, skapandet av inhemska marknader, en begränsad socialpolitik och framför allt befolkningspolitik på de tre kontinenterna. Till synes rörde det sig om en ökning av den inhemska efterfrågan även i de underutvecklade länderna genom en utvidgning av massornas inkomster och genom att dessa kopplades till produktivitetstillväxt och kapitalackumulation.

Med denna målsättning gavs krediter till "mjukare" villkor - de krediter som Världsbanken från och med 1960 utgav genom IDA¹². I detta syfte - utveckling, upprustning och gerillabekämpning - formades även "Framstegsalliansen" mellan USA och de latinamerikanska staterna. Om detta skriver H R Sonntag 1974:

1960-talet stod "i tecknet av dialektiken mellan beväpnad gerillakamp och de härskande klassernas del eller 'reflexmodernisering'. Det var inte avgjort från början vilken tendens som slutligen skulle slå igenom, fastän de härskande förtryckarna föreföll (och var) mycket starkare än de som gjorde motstånd. Kampen mellan de två tendenserna skymde dessutom insikten att ett nytt läge växte fram underhand. Detta kännetecknades av de transnationella bolagens verksamhet. I alla fall kunde man redan strax efter upprättandet av den brasilianska militärdiktaturen 1964 förutse - den första preventiva kontrarevolutionen under denna epok - att tendensen till upprätthållande av status quo, till systemets kontinuitet, var kraftigare."¹³

De "väpnade teknokraterna" i Latinamerika följde en industrialiseringsstrategi som även med ett begränsat skapande av inhemska marknader var i full samstämmighet med de amerikanska transnationella bolagens intressen i 1960-talets början. Ty dessa hade övergått från att "hämta råmaterial" till att försöka skapa utländska marknader även på de tre kontinenterna. "Här i USA råder en mättad marknad", säger en man från Colgate-Palmolive Company 1964. "Och i utlandet tillkommer varje år miljoner människor som i fråga om kulturell, social och ekonomisk utveckling uppnått ett stadium då de kan köpa tvål, tandkräm och andra saker som vi säljer." I utlandsaffärerna gjorde USA-företagen "dubbelt så höga vinster som i USA" och de hade genom företagslokalisering i utvecklingsländerna börjat erövra marknader där.

"Det ojämna bytets" struktur som ligger till grund för denna exportstrategi är främst beskriven av latinamerikanska författare (A Emmanuel, R M Marini, S Amin¹⁴). Billig arbetskraft har alltid varit basen för det ojämna utbytet mellan metropol och periferi. Billig arbetskraft hade i kolonierna producerat jordbruksprodukter som exporterades till kolonialstaterna. På detta sätt minskades livsmedelspriserna där och exploateringsgraden ökades (genom låga reproduktionskostnader för arbetarklassen). Billig arbetskraft i kolonierna producerade råmaterial och bidrog därmed till att förbilliga det fasta kapitalet i kolonialstaterna - och därmed till en ökning av profitsatserna. Med fortskridande industrialisering har metropolkapitalet därefter, genom ökning av arbetsproduktiviteten, sänkt sina produktionskostnader gentemot världsmarknadspriserna. Samtidigt hölls dessa priser på hög nivå genom produktionsmonopol: det säkerställde på detta sätt en oavbruten värdeöverföring från de beroende länderna till metropolerna, hinsides kolonialismen. Den beroende kompradorbourgeoisin¹⁵ i de perifera staterna reagerade alltid på denna värdeförlust med starkare exploatering av underklassen där. Bland annat sänkte den arbetslönerna via tvångssystem under arbetskraftens värde. Det som producerades var produkter som exporterades eller konsumerades enbart av överklasserna. Billig arbetskraft i de beroende länderna var även basen för den cykel av kapitalexport som under 1960-talet språngvis utvidgade sig framför allt från USA till Latinamerika. Metropolkapitalet flyttade över föråldrade arbetsintensiva teknologier - från stålverk till bilmontering - till dessa stater. Även detta steg i "utvecklingen" baserades i huvudsak på en arbetarklass som var utesluten från konsumtionen och reproducerade sig utanför kapitalförhållandet. Denna klass mobiliserades till fabriksarbetet med det utomekonomiska tvångets medel - på samma sätt som är fallet även i världsmarknadsproduktionens senaste fas.

Men ändå förändrades det "ojämna utbytets" struktur under 1960-talet, och då inte bara för att Colgate-Palmolive ville sälja tandkräm också i Brasilien. På grund av kapitalexporten utvecklade de amerikanska transnationella bolagen själva ett direkt intresse av billig arbetskraft i periferin; ett intresse för en arbetsmarknad som gick utöver gruvindustriernas och bananplantagernas behov. När Ford, GM eller VW byggde monteringsfabriker i dessa länder integrerade de den överexploaterade arbetskraften direkt i sin exploateringshierarki. De utnyttjade inte längre den billiga arbetskraften i handelssystemet mellan nationalstater utan i det transnationella värdeskapandets system inom en koncern. Nationsgränserna bibehöll sin betydelse endast i upprätthållandet av olika lönenivåer och exploateringsgrader. De lät arbetaren i Sao Paolo arbeta tre timmar för en tandkrämstub för vars tillverkning endast erfordrades några få sekunder - det var likgiltigt huruvida det skedde i metropolerna eller i perifera filialer. Men för detta ändamål var de tvungna att planera en begränsad ökning av konsumtionen även för arbetarklassen i de underutvecklade länderna. Endast genom att frikoppla arbete-kapitalrelationen från de förkapitalistiska tvångsrelationerna¹⁶ syntes vägen bli fri att kunna utnyttja billig arbetskraft även för fabriksarbetet. Och samtidigt undgå dilemmat med dels de höga lönerna hos "arbetararistokratierna" i städerna, dels den bristande stadgan hos "target-workers". På samma sätt som USAs spannmålsleverantörer på 1950-talet i några länder hade förstört den traditionella livsmedelsodlingen (Food for Peace) och skapat inhemska marknader med hjälp av billig arbetskraft som var hänvisad till städernas penningekonomi, låg det nu - under en kort historisk etapp - i de transnationella företagens intresse att skapa en arbetsvillig och i begränsad utsträckning köpkraftig arbetarklass på bredare bas i några regioner på de tre kontinenterna.

Det var framför allt detta mål som den "gröna revolutionen" (kärnan i "utvecklingsårtiondet") skulle främja. Redan på 1950-talet hade Rockefeller och Ford Foundation klart ökat den mexikanska spannmålsproduktionen genom nya spannmålssorter och rationaliserad odlingsteknik. På Filippinerna hade nya rissorter odlats fram. Nu gällde det att exportera dessa landvinningar till framför allt de latinamerikanska och asiatiska länderna. Faktiskt kunde avkastningarna med dessa nya "mirakelgrödor" ökas i enstaka områden. De rikare bönderna som anslöt sig till dessa program var inte längre beroende av ditvandrande säsongarbetare, och jordbruksmaskins- och gödselmedelindustrierna kunde påvisa högre avkastning. Men trots detta skulle utvecklingsårtiondets misslyckande ingenstans framträda lika tydligt som i den "gröna revolutionen". Mycket viktigare än jordbrukets produktionsökning var ju regleringen av den "dolda arbetslösheten" på landet: mobiliseringen av de självförsörjande bönderna och vandringsarbetarna, vilkas existensgrundvalar förstördes genom kulakböndernas¹⁷ mekanisering, genom småbrukens förstörelse och genom det nya beroendet av kreditgivning för anskaffning av "mirakelutsädet" och gödselmedel. Genom vad de Briey kallade "nerbränningen av hembygdens broar", genom en bred "bondelikvidering" ville man stäcka arbetararistokraterna och target-workers. Men mycket snabbt tvingades man inse att flykten från landsbygden i praktiskt taget samtliga länder på de tre kontinenterna antog lavinartade dimensioner. Människorna i städernas slum "absorberades" inte av industriföretagen utan förökade sig trots sterilisering och fördrivning på ett okontrollerbart sätt. Redan i mitten av 1960-talet kunde den "gröna revolutionens" resultat skönjas: vild tillväxt i städerna, fortsatt jord- och inkomstkoncentration, fördrivning av småbönder och småarrendatorer, prisökning på brödsäden och skärpning av de sociala spänningarna.

"Den gröna revolutionen" lanserades som ett medel mot oroligheter på landsbygden och i städerna. Men den uppnådde raka motsatsen: "Vid 1960-talets slut svepte en serie av uppror över den värld som den gröna revolutionen hade varit avsedd att stabilisera. Det andra indokinesiska kriget var i full gång Det förekom tre, varje gång mer omfattande uppror i Thailand. På Filippinerna utbröt nya bonde- och studentrörelser, medan den naxalitiska revolten¹⁸ och jordockupationerna skakade Indien. Därtill kom talrika oroligheter på landet och i städerna på många andra håll i Asien, Afrika, Mellanöstern och Latinamerika. Och dessa revolter var inte isolerade från varandra, de bildade tvärtom en ny och massiv cykel i de internationella arbetarkamperna som krossade 'utvecklingsårtiondets' mål och störtade kapitalet i en svår kris."¹⁹

Det var mångfalden och samtidigheten i denna internationella kampcykel som tvingade imperialismen till en ny krispolitik. I Argentina följde på Peugeotstrejken år 1968 en våg av kamper ända till 1973. Valen i Chile 1970 stod för jordockupationer och lönekrav i fabrikerna, och det gjorde MIR också. I Indien, Thailand och på Filippinerna ökade oroligheterna på landsbygden och samtidigt lönestriderna i städerna under 1960-talets slut. I Zambia, Nigeria och Ghana radikaliserades den fackliga rörelsen under lönekravens tryck och omvandlades från "utvecklingseliternas juniorpartners" till ett hot mot utvecklingsmodellen. En våg av vilda strejker omfattade under 1970-talets början Sydafrika, Namibia, Ghana, Tanzania och Nigeria. Och dessa strejker kompletterades genom upproren i städerna i Sudan, Kongo-Brazzaville, Ghana, Nigeria, Biafra och Etiopien, samt genom bondeupproren i Elfenbenskusten och i Malagasy 1970.

Det som utmärkte denna internationella kampcykel var parallelliteten: gerilla på landsbygden och i städerna, bondeuppror och lönekrav i städerna som förband sig med sluminvånarnas inkomstkrav. Stadsslummens utbredning suddade ut skiljelinjen mellan industriarbetarkåren och fattigbefolkningen, samt skiljelinjen mellan deras kampformer. De möttes inte i arbetet på fabrikerna utan i gemensamma inkomstkrav.

"Kampformerna för arbetarna i de unga nationalstaterna är ofta dåligt organiserade och icke målinriktade", skriver en DDR-historiker. "De är snarare ett spontant uttryck för vrede som skulle kunna rikta sig mot ett godtyckligt föremål. Så har till exempel järnvägsarbetarna 1968 i Ghana, när de protesterade mot de svåra arbets- och livsbetingelserna, förstört lokomotiv och flera avsnitt av banvallen. Detta påminner om den kända ludditrörelsen i England vid 1800-talets början. Liknande kan påträffas även i andra av Afrikas och Asiens länder."

De strider som inte passar in i en statsmarxists föreställningar bildade en internationell kampcykel, som imperialismen konfronterades med över hela världen under 1970-talets början. Om vi till oroligheterna på de tre kontinenterna lägger Paris maj 1968, de japanska våroroligheterna, de amerikanska gettoupproren och det polska upproret 1970, får vi ett intryck av rörelsens omfattning. Indokinakriget var den klarast synliga kulminationspunkten för dessa kamper, och USAs återtåg från Vietnam markerade slutet för USAs utvecklingsmodell för de tre kontinenterna. En ökande del av USAs militära, ekonomiska och livsmedelshjälp hade helt koncentrerats på Indokina utan att bondemotståndet kunde förintas och en beroende regim kunde upprätthållas.

"Utvecklingsårtiondet" hade utlöst en "förväntningarnas revolution" som förband de från landsbygden fördrivna massorna med de stadsboende arbetarnas äldre segment och störtade de ruttna kompradorregimerna likaväl som de moderna utvecklingseliterna in i en kris. I stället för arbetskraft hade den "gröna revolutionen" mobiliserat en konsumtions- och inkomstefterfrågan som inte kunde tillfredsställas med något arrangemang. Det transnationella kapitalet fick lov att lära sig att den obegränsade "undersysselsättningen" inte samtidigt betydde obegränsad makt att sänka lönekostnaderna, eftersom de på landsbygden mobiliserade massorna inte väntade sig ett blekt liv i städerna som industrislavar, utan i första hand att deras inkomstbehov skulle tillgodoses.

M Montano skriver: "Krisen har påtvingats kapitalet genom de avlönades och de icke avlönades parallella, samtidiga och tilltagande lönekamper på ett internationellt plan. Det är detta som avses med 'arbetarklassens internationella politiska nysammansättning'. Genom lönekampens massiva internationella spridning på 1960-talet har arbetarklassen förstört det osäkra sambandet mellan löner och produktivitet och djupt skurit in i profitmarginalerna. Därigenom skakade den grunden för det kapitalistiska kommandot såsom kommando över arbetet. Kapitalets makt att framtvinga arbetsprestation har minskat och arbetarklassens makt att arbeta mindre har ökat.

Dessa kamper för mer pengar och mindre arbete, avvisandet av inkomstpolitik, sjukfrånvaron, den minskade sociala produktiviteten, sabotagen, striderna för social omsorg och upproren i städerna var autonoma kamper framdrivna genom direkta initiativ av de därvid deltagande, närmare bestämt antingen med hjälp av politiska organisationer - regeringsposter, fackföreningar, 'arbetarpartier' - såvida de kunde användas, eller med nya organisatoriska lösningar. Överallt var denna löneoffensiv produktiv genom sin självorganisering, genom inkluderande av direkt massaktion, den politiska användningen av massmilitans och den målmedvetna organisationen av den väpnade kampen i närmiljön mot fabriken och staten. Överallt utvecklades samma politiska egenskaper i lönekampen: i det framskridna England, i det efterblivna Portugal, i det beroende Argentina, i det reformistiska Chile och i det socialistiska Kina. Under samma tid som den avlönade arbetarklassen använde den 'fulla sysselsättningen', antifascismen, Perón, Allende och den stora proletära kulturrevolutionen för löneinitiativ, har de icke avlönade arbetarmassorna över hela världen förstärkt sitt tryck och framtvingat ett öppnande av helt nya lönefronter. Det massiva kravet på inkomst från de icke avlönades sida har alstrat lokal tillväxt och planer för den ekonomiska utvecklingen i Libyen, Algeriet, Iran, Venezuela, Indonesien och Nigeria. Årtionden av nationella befrielsekamper har i den sfär som en gång hette 'tredje världen' alstrat ett explosivt, oavlönat, otillfredsställt och okontrollerat klasskrav. På internationell nivå och på hemmaplan konfronterades kapitalet samtidigt och på båda sidorna med utveckling och underutveckling, med de avlönade och icke avlönade. Sammankopplad med det explicita angreppet på det kapitalistiska kommandot lämnar lönekampens kulmination kapitalet inget annat val än att godta krisen och att försöka låta den slå tillbaka på arbetarklassen."²⁰

Kapitalets accepterande av krisen, mot bakgrund av inkomstkraven från underklasserna, ledde direkt till "utvecklingshjälpens kris" som utropades exempelvis i Världsbankens "Pearsonrapport" 1969. 1970-talets imperialism tänkte inte längre i katagorierna "inhemsk efterfrågan" och "utveckling" utan i termer av hunger, förintelse genom arbete och folkmord. Det handlar om arbete för "grundbehoven", för den blotta överlevnaden. Betydelsen av "utvecklingshjälpens kris" låg tvärtemot de oräkneliga förslagen till dess lösning just i att den inte löstes utan fördjupades. Och i krisen övertog samtidigt nya aktörer ledningen i utvecklingens och underutvecklingens politik:

"I utvecklingsländerna kräver 'utvecklingshjälpens kris' - som världsbankskommissionen under Lester Pearsons ledning var sysselsatt med - en ny och positiv syn på det som de transnationella koncernerna kan bidra med för att främja den ekonomiska utvecklingen och på det faktum att privata direktinvesteringar är en viktig faktor för utvecklingsprocessen /.../ År 1969 stod det klart att den officiella utvecklingshjälpen skulle minska till och med i absoluta siffror och att tyngdpunkten i ökande utsträckning skulle förflyttas till handelsavtal enligt 'mest gynnad'principen och privata utlandsinvesteringar. Därför var det nödvändigt att på nytt tänka genom formerna för transnationella företags direktinvesteringar."²¹ Det transnationella kapitalet organiserade ett osamtidighetens krisscenario, med en nybestämning av "utveckling" och "underutveckling", med det konstanta hotet om stagnation och hunger även i de utvecklade zonerna på de tre kontinenterna; det organiserade ett slutgiltigt avsked från "utvecklingsårtiondet".

Vetet som vapen och triage-modellen

Den internationella folkliga kampens förlopp mot slutet av 1960-talet drev också USAs statsapparat in i en kris. 1971 års underskott i utrikeshandeln utgjorde alarmsignalen. Dollarns stabilitet, och därmed hela den västliga världens ekonomiska stabilitet, knakade i fogarna.

"Många av de ekonomiska problem som vi möter idag har sitt ursprung i de mångahanda ansvarsfulla uppgifter som Förenta Staterna har tagit på sig i utlandet i egenskap av den ickekommunistiska världens ledande makt", hette det i en rapport till president Nixon. Dyr militärteknologi hade inte räckt till för att genomdriva USAs globala inrikespolitiska målsättningar gentemot underklasserna på de tre kontinenterna, i form av utvecklingsårtiondets amerikanska lösning. Vietnamkriget hade fått bägaren att rinna över. Men dollarns svaghet hade djupare orsaker än stigande militärutgifter under vietnamkriget. Redan under Kennedy, och därefter under Johnson, hade en inflationspolitik inletts som siktade till en stabilisering av USAs ledarställning genom tillväxt och full sysselsättning på hemmaplan. Så länge inflationen neutraliserade lönehöjningarna och kopplingen mellan lönehöjningar och produktivitetsstegringar bestod, hade USA-administrationens stigande budgetunderskott betalat sig i form av höga tillväxtsiffror.

Men i det avseendet hade en vändning inträffat under 1960-talet. Klasskonfrontationerna i USA orsakade en stagnerande produktivitet, samtidigt som kraven på lön och samhällsinkomst fortsatte att stegras, enligt Carpignano²². Lönerna steg snabbare än priserna, och till slut sprängde finansieringen av The Great Society²³ statsbudgeten. Det var också så att USAs regering allt mer sällan var i stånd att militärt garantera det transnationella kapitalet dess världsomspännande spelrum. Och ju oftare detta inträffade, desto oftare avstod nu kapitalet från att ge staten en del av frukterna av det "ojämlika utbytet" med de tre kontinenterna. Vilket innebar att det avstod från att skicka tillbaka de utvunna extraprofiterna till USA. Denna återtransferering, som dittills hade hållit USAs handels-balans på plussidan, hade ju i vilket fall bara haft effekten att subventionera den amerikanska arbetarklassen. På så sätt bidrog också de multinationella bolagen till den kris som Nixon-administrationen såg sig stå inför vid 1970-talets början. (Men de erbjöd också på samma gång sina förslag till lösningar.)

Av dessa anledningar bröt valutasystemet från Bretton Woods samman. Det som hade utgjort grunden för USAs ledarskap inom världsekonomin. Att alla valutor hade haft USAs valuta som ledstjärna var en fördelaktig mekanism för export av USAs inflation. Alla världens riksbanker sparade den inflationsdrabbade dollarn som valutareserv, och avlastade därmed en del av USAs inflationstryck. Sedan 1968 var emellertid inte längre dollarns konvertibilitet i guld säkrad, vilket var systemets grundval. Man lyckades e