Den ungerska revolutionen

"På grund av terrorn och att flygbladsutdelning är belagt med dödsstraff uppmanar rådet arbetarna att sprida alla nyheter om den underjordiska rörelsen ska spridas från mun till mun. Sabotage och passivt motstånd är dagens agenda. Strejker och maskning rekommenderas." - The Times 15.15.57

Det spektakulära återvändandet till barrikaderna under de första dagarna av den ungerska revolutionen tenderade att skymma vad som utan tvekan var det viktigaste som uppnåddes - det spontana bildandet av arbetar- och bonderåd. Dessa var troligen de första organisationerna i Ungerns historia som i sanning representerade arbetarklassens intressen och strävanden. Vi anser att denna utveckling kommer att visa sig vara en extremt viktig händelse i den moderna historien - en fingervinkning om framtiden inte bara för Ungern utan för hela den sovjetdominerade världen.

Det ungerska folket ville inte återvända till den kapitaliska samhällsformen - ett faktum som erkänts av de ärligare delarna av den brittiska pressen. Bruce Renton skrev i The New Statesman and Nation (17.1.56) att "ingen som var i Ungern under revolutionen kunde undgå det överrumplande intrycket att det ungerska folket inte hade någon lust eller avsikt att återgå till det kapitalistiska systemet.

Denna åsikt fördes också fram i uttalande av icke-kommunistiska politiska och religiösa ledare. Bela Kovacs, ledaren för Småbondepartiet och som tillbringat många år i sovjetiska koncentrationsläger, förklarade att "ingen torde drömma om att återvända till världen av grevar, bankirer och kapitalister: den världen är slut en gång för alla." Den socialistiska ledaren Anna Kethly skrev: "Låt oss frigjorda från vårt fängelse inte tillåta landet att bli ett fängelse målat med en annan färg. Låt oss bevaka fabrikerna, gruvorna och jorden, vilka måste behållasi folkets händer." Till och med kardinal Mindszenty deklarerade att "ingen kämpade för rätten att exploatera arbetarna eller bönderna i detta nationella uppror mot tyranniet. Vad vi kämpar för är att avsluta elva års kommunistisk utsugning av dessa människor."

Detta faktum är ensamt tillräckligt för att påvisa vilken nonsens den officiella kommunistiska linjen är - att arbetarna (som de ridderligt erkänner hade ett par rättfärdiga invändningar) missleddes av horthyitiska fascister och reaktionära kapitalister sponsrade av amerikanska dollars, även om sådana element uppenbarligen knappast tjänade något på upproret. Vad gäller påståenden om att rebellerna stöddes med amerikanska vapen skriver Peter Fryer, Daily Workers unge korrespondent vars texter undertrycktes och förvrängdes av tidningen, i sin bok The Hungarian Tragedy: "Ingen har än kunnat finna ett enda vapen tillverkat i väst."

En återgång till kapitalismen kunde aldrig accepteras av de ungerska arbetarna och bönderna. Men det finns inget som är säkrare än att efter elva år av lögner och hänsynslös utsugning skulle inte ens en betydande minoritet av den ungerska arbetarklassen sätta sin tilltro till det Kommunistiska Partiet. Till och med vid själva höjdpunkten av sin popularitet, vid de allmänna valen 1945 efter att nazisterna hade drivits ut ur landet av ryska trupper, lyckades kommunisterna endast med att få 17 procent av folkets röster. Socialdemokraterna fick likaså 17 procent av folket röster. 56 procent gick till Småbondepartiet, vars överväldigande framgång understryker det viktiga faktum att Ungern fortfarande till stor del är ett land av jordbrukare.

I januari 1957 rapporterades det att av de 800 000 forna medlemmarna av kommunistpartiet hade bara 25 000 gått med i det nya Arbetare - Bondepartiet grundat av Janos Kadar. Kring den tidpunkt då hans regering fortfarande låtsades att den skulle hålla fria val gjorde Kadar det häpnadsväckande erkännandet att "vi måste föreställa oss ett troligt genomgående nederlag i valen."

De terroristiska metoder genom vilka Kommunistpartiet, med Röda Arméens skugga i bakgrunden, framgångsrikt använde för att dominera över sina numeriskt starkare partners i efterkrigskoalitionsregeringen erbjuder avslöjande läsning, men ska inte behandlas här. Det räcker med att säga att Småbondepartiet illegaliserades och att Socialdemokratiska Partiet slogs ihop med Kommunistpartiet i juni 1948. "Proletariatets diktatur" hade inletts! Peter Fryer talar om "det ungerska kommunistpartiets absoluta misslyckande att efter åtta år av total kontroll över landet ge folket varken lycka eller säkerhet, antingen frihet från girighet eller frihet från fruktan ... Kommunistledarna lovade folket ett paradis på jorden och skänkte dem en polisstat lika repressiv och censurerande som admiral Horthys krigsfascistiska diktatur."

Man insåg också att deras egentliga härskare inte ens var ungrare. De var ryssar av samma sort som de brutala förtryckare som hundra år tidigare hade hörsammat Ungerns Habsburgska härskare begäran att stödja dem i krossandet av folkets revolution. Då är det inte svårt att förstå att de till sist reste sig för att slita sig loss från sina bojor.

Arbetarna leder vägen

Redan från början hade intellektuella och studenter en viktig roll i att utrycka hela folkets kokande missnöje.

Diskussionsgrupper, döpta efter den store lyrikern och poeten Sandor Petöfi och Lajos Kossuth, den revolutionära ledaren, vilka båda kämpade för ungerns frihet 1848-9, startades i Budapest och andra städer. Dessa grupper påminner starkt om de revolutionära studiecirklar som spelade en så stor roll i underminerandet av tsarregimen och förberedandet av den ryska revolutionen. Studenter började kräva avskaffandet av de obligatoriska föreläsningar om marxist-leninistiska doktriner och menade att de borde tillåtas studera västerländska språk istället för ryska.

Den 20:e oktober 1956 utformade studenter vid Budapests Polyetniska Institut ett manifest med 14 punkter. Bland annat krävde studenterna: (1) en nationell Kommunistpartikongress för väljandet nya ledare genom hemliga val; (2) bildandet av en ny regering under Imre Nagy, den förre premiärministern som uteslöts ur Kommunistiska Partiet för avvikande från marxism-leninismen; (3) det omedelbara tillbakadragandet av alla sovjetiska trupper från Ungern; (4) Fria val, med rätten för andra partier än det kommunistiska att också bidra med kandidater. Det fanns också krav på yttrandefrihet och pressfrihet, upphörandet av de obligatoriska kvoterna böndernas produktion, frisläppandet av de ungerska krigsfångar och civila hållna i Ryssland och omprövandet i öppna domstolar av alla personer som dömts för politiska eller ekonomiska brott.

Förmiddagen den 23:e oktober hölls ett massmöte i universitetsparken, vid vilket studentdelegater från andra fakulteter och flera arbetardelegationer från närliggande fabriker deltog. 15.00 började studenterna, som trotsade inrikesministerns vägran att godkänna deras demonstrationsansökan, marschera längs Donaus strand. Antalet ökade ständigt eftersom fler och fler medborgare slöt upp. Det uppskattas att 10 000 människor gick ut på gatorna för att demonstrera. Utanför parlamentsbyggnaden vid Kossuth-torget ropade folkmassan efter Nagy, som när han till slut infann sig kunde han inte göra mer än att mana till lugn. Vid foten av statyn av Josef Bem, den polska general som kämpade för ungrarna i revolutionen 1848-9, visade studenterna sin solidaritet med det polska folkets kamp för självständighet genom att upprepa Petöfis ord:

Våra bataljoner har fört samman två nationer, och vilka nationer! Polacker och Magyarer! Finns det något öde som är starkare än dessa två när de är förenade?

Från Petöfi-monumentet där medicinstudenterna demonstrerade reciterade en student den dikt Petöfi själv hade skrivit för att sporra sina landsmän att resa sig:

Vid vårt Ungerns Gud svär vi, vi skall aldrig mer slavar vara

Erno Gero, det stalinistiska partiets sekreterare sände ett tal i vilket han kallade demonstranterna för kontrarevolutionärer och utropade att "sovjetunionen måste som ungerns frigörare av fortsätta att behandlas med respekt av oss." De så kallade "kontrarevolutionärerna" svarade med att demolera en åtta meter hög bronsstaty av Stalin och förstöra varje röda stjärna i sikte.

När kvällen närmade sig samlade sig huvuddelen av demonstranterna vid radiostationen, där de krävde att studenternas manifest skulle sändas i radio. Byggnaden var fylld med 300 män från AVH (Allamvedelmi Hatosagnom) som öppnade eld mot folkmassan. Folkets länge undertryckta hat för den politiska polisen slog nu ut fullt flammande, och snart jagade de dem genom gatorna och lynchade dem som inte hade turen att dödas av rebellernas kulor.

Den ungerska arméns sympati för åtminstone rebellernas ursprungliga avsikter var inte en tveksam sådan. Busslaster med soldater som skickats för att stödja AVH vid radiostationen överlämnade sina vapen till demonstranterna. Det dröjde inte länge förrän de ungerska soldaterna själva slogs vid frihetskämparnas sida.

George Sherman citerar i sin berättelse, sammansatt av flyktingars ögonvittnesskildringar (The Observer, 11.11.56), om de första triumferande revolutionsdagarna. En 17-årig kvinnlig student som deltog i demonstrationen utanför parlamentsbyggnaderna: "I veckor hade vi talat om reformer, först utbildningsmässiga, sedan allt mer politiskt och ekonomiskt. Vi var fredliga. Vi ville bara förbättra studenternas situation. Ingen trodde att det skulle sluta i revolution. Vi sjöng nationalsången och släckte sedan den röda stjärna som lyste på parlamentsbyggnadens tak."

Revolutionen spred sig som en skogsbrand längs bredd och längd i Ungern. I Magyarovar, där AVH med maskingevär besköt en demonstration på 5000 personer, män, kvinnor och barn. 80 personer dog en fruktansvärd död och folket hämnades gruvligt genom att lyncha alla de officerare som överlevde slaget som därefter följde.

Revolutionära kommittéer som bestod av valda delegater från fabriker, gruvor, universitet och militära enheter tog över administrationen i nästan varje stad i Ungern. Från vissa sände fria radiostationer kritiska och bitska kommentarer om de politiska manövrerna i Budapest. Radio Györ beskrev Nagy som "kommunisternas verktyg" och radio Miskolc uppmanade studenterna i Budapest att strunta i regeringens uppmaningar att lägga ner vapnen

Men de huvudsakliga motståndscentrumen utanför Budapest var helt klart gruv- och industristäder som Varpalota, Dunpentele, Tatabanya och Pecs. Gruvarbetarna i Pecs, där några av de mest intensiva striderna ägde rum, hade en alldeles egen sak att göra upp räkningen om. Deras slit i urangruvorna helt hade varit för de ryska härskarnas gagn.

Det var arbetarnas resning som omvandlade revolten till en revolution. Om studenterna först hade varit revolutionens röst och uttryckte dess anda och ursprungliga avsikt, så var arbetarna, som de alltid är, dess ryggrad. En 21-årig arbetare på den enorma Förenade Elektricitet-fabriken i Ujpest, en industriförstad till Budapest, berättade för Sherman:

"På onsdagsmorgonen började revolten i vår fabrik. Den var oorganiserad och spontan. Om den hade varit organiserad hade AVH känt till det och stoppat den innan den startat. De unga arbetarna ledde vägen och alla följde dem. Ja, det var de unga arbetarna som genomförde revolutionen mot kommunismen, de arbetare som hela systemet sades vila på."

George Sherman rapporterade: "En 28-årig flykting som hade kämpat tillsammans med dessa arbetare sammanfattade korthugget deras roll i revolutionen:

De unga arbetarna var revolutionens drivkraft. Studenterna satte igång den, men när den utvecklades var de för få och hade inte möjligheten att kämpa så hårt som de unga arbetarna." Som Peter Fryer uttryckte sig: "Det var det ungerska proletariatet, mer än alla andra, som kämpade mot stridsvagnarna som kom för att nedgöra den revolutionära ordning de hade etablerat i formen av arbetarråd."

Ära åt Ungerns ungdom, vare sig studenter eller arbetare, som kämpade sida vid sida i Budapests gator mot de ryska tanksen, vilka kallats in för att krossa folkets spirande frihetsblomma, på order av de ungerska politiker som beskrev sig själva som "män av folket".

Om Imre Nagy, som blev premiärminister under revolutionens andra dag, var ansvarig för användandet av ryska tanks för att bära upp den sönderfallande kommunistiska regimen är inte av någon större betydelse. Inte under någon given tidsperiod under det revolutionära skedet hade politikerna kontroll över situationen. Nagy och Kadar, som ersatte honom efter det andra sovjetiska anfallet på Budapest var blott nickedockor. Alla politiker visar sig vara livlösa fågelskrämmer när arbetarna förverkligar sin förenade styrka och tillsammans resolut marscherar mot ett gemensamt mål. Även Stalin, "mannen av stål", skulle ha visat sig vara en sådan. Samma sak med Kremlins pampar, de skulle ha fallit som käglor när de ryska arbetarna rest sig.

Efter att det första ryska anfallet misslyckats gjorde de hjälplösa ungerska auktoriteterna hopplösa försök att passivisera arbetarnas egna initiativ genom att erbjuda eftergifter:

"Från och med 28:e oktober 1956 ... erkänner Imre Nagy existensen av en makt som direkt härstammar från folket:'... regeringen antar de nya demokratiska former som har uppkommit ur folkets initiativ och kommer sträva efter att infoga dem i den statliga administrationen", från tal på Radio Budapest, 28/10 1956 kl. 17.24.

"Vad betyder detta uttalande? Helt enkelt att den centrala regeringsmakten inte längre besitter någon auktoritet och att fabrikerna, offentliga tjänster, kontor, byar, hela regioner nu spontant har skapat sina egna organisationer.

Faktum är att manifest och uttalande från olika delar av landet visar att revolutionära kommittéer existerar i provinserna Borsod, Baranya, Szatmar, Vezsprem, Szabolcs, att 'nationella' kommittéer verkar i provinserna Vas, Zala, Györ och Sopron, och att andra kommittéer arbetar i de flesta städer, Budapests olika distrikt och dess förorter.

Under kvällen den 28 oktober försökte dessa olika kommittéer att samordna sina ansträngningar genom att bilda en Nationell Kommitté. På provins- och distriktsnivå länkades dessa naturliga beslutsorgan samman, födda ur frånvaron och impotensen av en centralmakt, för att kunna uppfylla det social livets och den beväpnade kampens grundläggande behov." - Pourquoi et Comment se bat la Hongie Ouvrière (Union des Syndicalistes, Paris, 1956)

"Mina vänner, det är Jag, Imre Nagy, som har jagat iväg ryssarna," kraxade den patetiska lilla mannen med valrossmustaschen samtidigt som den blommande ungerska ungdomen kämpade och dog på barrikaderna.

Den röda armén drog sig tillbaka från staden, med brist på bensin till sina stridsvagnar. Soldaterna i dem var upproriska och led av matbrist. Men den återvände bara fyra dager senare, den 4:e november, med nya "obefläckade" trupper och med överväldigande styrka. Tusen stridsvagnar rapporteras ha tagit del av det andra anfallet på Budapest. De sköt vilt och utan diskriminering, bombarderade byggnader till smulor. Lajos Lederer, en ungerskfödd korrespondent för The Observer, rapporterade att i vissa delar av staden var förstörelsen större än i Coventry efter de tunga bombningarna under andra världskriget. Peter Fryer konstaterade att "stora delar av staden - arbetarklassområden framförallt - praktiskt taget ligger helt i ruiner."

Men i hus efter hus, gata för gata kämpade frihetskämparna mot de invaderande. Under ett nattligt slag beskådat av Lederer förstördes mer än trettio tanks. "Efter det," sa han, "stannade aldrig de sovjetiska tanksen i stadskärnan under natten. Varje natt innan tolvslaget drog de sig tillbaka för att sedan återvända i gryningen.

Två gånger gav världen upp hoppet för kampen för den ungerska frihetens sak: när sovjetiska tanks först sattes in och sedan när de återigen sattes in i mycket större mängder. För många slutade kampen för frihet med död i rännstenen. En rapport beräknade antalet ungerska dödsoffer till 25 000 - men vem skulle våga säga att de inte hade valt livet? Mer än 100 000 människor flydde över gränsen till Österrike. Men revolutionen slutade inte med upphörandet av de flesta striderna. Tusentals rebeller gömde sin vapen och slöt upp till en generalstrejk vars like världen aldrig tidigare sett. Det är omöjligt att framhärda det ungerska folkets uthållighet, tro och mod för mycket. De visade världen att nästan fyrtio år av terror och svek - först under fascism och sedan under kommunism - inte kan kväsa frihetens anda.

Trots massarresteringarna, krigsrättegångarna, avrättningarna och deporteringarna av unga ungrare krävde studentfacken på universiteten, januari 1957, fortfarande uppfyllandet av det manifest som de proklamerat 22:a oktober. Detta fick konsekvensen att hela Budapests Revolutionära Studentkommittée arresterades. Fängslandet av mängder av militanta deltagare i arbetarråden som vägrade "samarbeta" med Kadars rövslickare hade helt misslyckats att kväsa arbetarmotståndet. "Arresteringsvågorna fortsätter. Fyrahundra medlemmar av de forna revolutionära råden är i fängelse. Under förra veckan har ett antal domare avgått i protest mot vad de beskriver som en juridisk fars." (The Times, 21/1 1957).

Alla icke-kommunistiska ögonvittnen (såväl som ett stort antal kommunistiska sådana) var överens om att upproret var oorganiserat. Hur svårt det är för dem som uppfostras i den bekväma offentliga skolfilosofin i en borgerlig demokrati att förstå sådana spontana folkrörelser visas i Boris Kidels typiska kommentar i News Chronicle (29/10 1956): "Folket ... verkar inte veta hur de ska använda sin nyvunna frihet. Och de saknar ledare som kan ta kommandot."

Att revolutionen inte hade några ledare som kunde påstå att de talade för landet som helhet var inte ett tecken på svaghet utan styrka. Även om det inte är särdeles svårt att avrätta några ledare är det väldigt svårt att avrätta ett helt folk; och ett folk som inte sätter sin tilltro till ledare kan inte bli förrådda av ledare. Som H. G. Wells en gång sade: "Vuxna män behöver inte ledare." Inte heller borde frånvaron av nationella ledare tas som ett tecken på splittring, för ända från början talade folket med en röst om revolutionens grundläggande frågor.

Arbetarråden vid makten

Dagen före revolutionen var de ungerska arbetarna organiserade i statligt kontrollerade fackföreningar, efter de ryska statsfackens och de nazistiska arbetsfronternas modell. Dessa kontrollerades av det kommunistiska partiet och verkade, för omvärlden, helt underkuvade. Men under revolutionsdagen gick de ungerska arbetarna till aktion, slog undan dessa fackföreningar och deras kommunistiska administratörer, och bildade av nödvändighet sina egna organisationer.

Vilken form tog sig de revolutionära organisationerna? Säkerligen inte sådan fackföreningsform som är så välkänd för oss - sjukpenning, ålderdomshem, begravningsfonder, samförstånd och parlamentarisk politik. Grunden för organisationen var kontakten mellan arbetare på deras arbetsplats - fabriken, gruvan eller järnvägsstationen. Detta ledde till bildandet av kommittéer bestående av välkända och pålitliga arbetare. Dagen därefter följde snabbt sammanlänkningen av dessa kommittéer enligt industri-, distrikt- och nationella linjer. "Det är tämligen extraordinärt att notera hur dessa råd, spontant födda i olika regioner, delvis isolerade av ryska arméer, omedelbart sökte att federera sig med varandra. Vid slutet av den första revolutionära veckan hade de påbörjat ett bildande av en rådsrepublik" - L'Insurrection Hongroise (Socialisme ou Barbarie, Paris, 1957).

Det som verkade vara nackdelar i situationen omvandlades till fördelar. Just för att fackföreningarna var helt kontrollerade av kommunisterna var de inte kapabla att skapa en illusion av trovärdighet. Hade de varit hälften kommunistiska och hälften "utspädda" kunde de skapat förvirring och tveksamhet bland mindre bestämda arbetare. Att endast kommunistisk propaganda tilläts gjorde att det inte fanns några av publicitet uppblåsta personer som kunde slå mynt av krisen. Arbetarna var tvungna att från sina egna led välja de de kände och kunde lita på, och de var tvungna att börja på industriell basis. Det är kapitalismens och dess vidriga avkomma, fascismens och bolsjevismens, dilemma att medan de försöker förgöra arbetarklassens organisationer så måste de organisera arbetarna i industriella produktionsenheter, där rebelliska slavar igen må organisera sig mot sina härskare. Ironiskt nog insåg Marx detta:

"Den moderna industrin har omvandlat den patriarkala herrens lilla verkstad till den industriella kapitalistens enorma fabrik. Massan av arbetare som skuffats in i fabriken organiseras som soldater. Som meniga i den industriella armén lyder de under officerares kommando i den perfekta hierarkin." Kommunistiska Manifestet, 1848.

De kommunistiska officerarna flydde omedelbart till skyddet i den ryska arméns skugga, medan industriarbetarna på plats skapade sina egna organisationer.

Behov och förutsättningar, inte teori, var det som ledde till att den syndikalistiska organisationsprincipen utvecklades av de revolutionära arbetarna. Att arbetarna var en så viktig faktor i den Ungerska Revolutionen gav en speciell karaktär till folkets revolt, det gjorde den till en social revolution. Arbetarna, som avskydde stalinismen, skulle aldrig vara villiga att återvända till kapitalismen.

Men den social revoltens principer som således introducerades var inte bara sociala mål och aspirationer, de var också revoltens vapen. Nekade tillgång till stridsvagnar, flyg och tungt artilleri så skapade revolutionen sina egna vapen, vilka ej stod fienden till buds.

Verkstadskommittéerna gjorde mer än bara organisera enheter för Frihetskämparna. De organiserade grundläggande distribution. Gruvarbetare grävde efter kol åt sjukhus och arbetarhem, bagare organiserade distribution av bröd, transportarbetare flyttade matvaror, arbetare inom offentlig sektor såg till sjukvård och fabriker, reparerade de fåtaliga vapen som fanns tillgängliga för rebellerna och byggde egna improviserade vapen.

"En fantastisk aspekt av situationen är att även om generalstrejken är i full gång och det inte finns någon centralt organiserad industri tar arbetarna inte desto mindre på sig att hålla igång grundläggande verksamhet i syften som de själva stödjer och tagit beslut om. Arbetarråd i industriella distrikt har tagit det på sig att distribuera basvaror och mat till befolkningen för att hålla dem vid liv. Kolgruvearbetarna avsätter dagligen just tillräckligt mycket kol för att hålla elverken igång och förse sjukhusen i Budapest och andra större städer med ström. Järnvägsarbetare organiserar tabeller och godkänner syften och destination för tågen. Det är självhjälp i en omgivning av anarki." The Observer, 25/11 1956.

"Rådet i Miskolc ... bildades den 24:e oktober, demokratiskt valt av alla arbetare i Miskolcfabrikerna, oberoende av deras politiska hållning. Det kallade omedelbart till generalstrejk, med undantag för tre områden: transport, elektricitet och sjukvård. Dessa åtgärder visar dess omsorg i administreringen av regionen för att försäkra folket om fungerande offentliga tjänster. Snart (den 24:e eller 25:e) skickade rådet en delegation till Budapest för att etablera kontakt med huvudstadens upprorsmakare, för att försäkra dem om provinsernas aktiva stöd och avsikt att agera i gemenskap med dem." - L'Insurrection Hongroise.

Låt oss inte begå misstaget att anta att allt detta sköttes av arbetarråden. Drivkraften bakom denna sociala revolution alltid var majoriteten av arbetarna, och inte bara i början. Arbetarna abdikerade inte från sin revolutionära roll när de valde råd. Rådsfolket var inget annat än delegater. Även när ett arbetarråd arresterades eller mördades av AVH, det kommunistiska Gestapo, fortsatte arbetarna med sin revolt. Och i fall då vissa råd verkade ha veknat inför rysslands fruktansvärda militära makt insisterade arbetarna på en kompromisslös policy. Detta påvisar att revolutionen grund var uppbyggd av gräsrötterna.

Vi måste självklart inte anta att alla revolutionära arbetare i Ungern fanns i fabrikerna, eller ens i städerna. Fortfarande är en majoritet jordbrukare, bönder. Bondgårdarna anslöt sig också till revolutionen, bildade Frihetskampgrupper och vägrade lämna över stora delar av landet till Röda Armén och marionettregimen. De övergav kommunisternas tvångskollektiviserade gårdar för att istället bestämma själva om man skulle bruka jorden individuellt eller i frivilliga kollektiv.

Vidare så organiserade lantarbetarna, agerandes genom sitt Bonderåd, insamlingar av mat för arbetarna och frihetskämparna i städerna. Industri- och lantbruksarbetare, stad och land, var förenade i en kamp stödd av inbördes hjälp mot den ryska inkräktaren och dess quislingar.

I månader koncentrerade sig Kadarregeringen huvudsakligen på att motverka arbetarråden, med minimal framgång. Först försöktes militära åtgärder. När det misslyckades försökte den kommunistiska regimen att undergräva råden genom att officiellt erkänna dem men inskränka dess aktivitet till rådgivning i ekonomiska frågor, samtidigt som man olagligförklarade de centrala arbetarråden i Budapest och andra regioner för att de ingrep i så kallade politiska frågor. Att göra sig skyldig till "ekonomiskt sabotage" belades med dödsstraff, och i detta begrepp inkluderades bland annat strejker. Det var samma metod som bolsjevikerna hade använt för att ta död på den ryska revolutionens ursprungliga sanna sovjeter. Men arbetarna var för listiga för att gå på detta gamla trick och vidhöll aggressivt principen om att arbetarråden ska styra fabrikerna och avskaffandet av den kommunistiska byråkratin i ekonomiska frågor. The Times (02/01 1956) redovisade detta krav tillsammans med andra från råden, i synnerhet "rätten att strejka som ett legalt vapen och som en säkerhetsspärr mot ledare som önskar trotsa folkets vilja." Andra principer citerade i The Times var: rätten för bönder att välja sitt eget sätt att leva och fritt val i fråga om att gå med i eller lämna kollektivgårdar, slutet på tvångsleveranser av matvaror, den kommunistiska regeringens form av dubbel beskattning; och "avskaffandet av Kommunistpartiets enpartimonopol." Exakt en månad tidigare hade The Observer rapporterat:

"Regeringens planer på att avleda arbetarråden in i harmlösa kanaler genom att 'legalisera' dem som organ för ekonomiskt självstyre, något liknande den jugoslaviska modellen, men förneka dem rätten att lägga fram politiska krav eller ge ut tidningar har endast lett till ett dödläge i Budapest...

Under tiden börjar livet i Budapest långsamt återgå till det normala. De flesta affärer är återigen öppna, köerna har minskat och till och med några biografer har återupptagit verksamheten.

Ambulansservicen fungerar väl, och krossade fönster har reparerats åtminstone på sjukhusen. Telefon och telegrafkommunikation med utlandet har återupptagits med bifall av alla arbetarråd, till vilka ingen kan ge order." The Observer, 2/12 1956.

När Kadarregeringen misslyckades med att lura Arbetarråden intensifierade den den militära kampen mot dem. Men alltid svarade arbetarna med de metoder som omständigheterna krävde - generalstrejken, sittstrejken, väpnad kamp, sabotage och icke-samarbete.

"Faktum var att de senare (industriarbetare) var de mest kompromisslösa i sin kamp mot Moskvahärskarna, och sedan dess fortsätter kämpa, antingen med strejker eller sabotage, även om andra delar av befolkningen verkar beredd att acceptera det oundvikliga." New Statesman, 08/12 1956.

Arresteringarna, "rättegångarna", avrättningarna och repressionen fortsatte hela 1957. Den 29:e januari suspenderade Kadarregeringen järnvägsarbetarnas arbetarråd; den 20:e mars deklarerade inrikesministeriet att personer som var "farliga för staten, eller för den allmänna säkerheten" skulle "tvångsplaceras" på platser specificerade av auktoriteterna; officiella siffror för antalet rebeller som arresterades bara i juli ligger kring 1200. Den 29:e september tillkännagav ställföreträdande premiärminister Antal Apro att de kvarvarande arbetarråden (workers' councils) skulle ersättas av "arbetsplatskommittéer (works councils), under fackföreningarnas ledarkskap". Den 3:e november skrev inrikesministern Ferenc Munnich i Nepszábadság att arbetarråden "leds av främmande klasselement... Det är nödvändigt att ersätta hela strukturen med nya organisationer så snart som möjligt." Den 17:e november följde ett officiellt uttalande att alla kvarvarande arbetarråd från och med nu skulle avskaffas. Källa: Hungary 56 (Andy Anderson, Solidarity)

Revoltens anda

Den ungerska revolutionen var den mest uttryckliga formen av oroligheter bakom järnridån, men det var långt ifrån en isolerad händelse. Överallt fanns revoltens anda bland arbetare, bönder och studenter och överallt fanns samma växande krav på frihet från enpartistatens förtryckande slaveri, i vilken "avvikelse" var det största brottet.

Även i Ryssland, där diktaturen hade varit etablerad längst, är frihetsviljan långt ifrån krossad. Sedan kriget har det ihållande förekommit rapporter om oroligheter i Ukraina, där Nestor Makhnos anarkistiska partisanarmé utkämpade ett tvåfrontskrig under åren följande 1917 års revolution, mot Denikins vita arméer och mot Trotskijs och Voroshilovs Röda Armé. Röda Armén och bolsjevikerna var inte mindre hänsynslösa än de vita i sitt uppdrag att utplåna de frihetliga styrkorna, vilka hade höjt den fria kommunismens banér.

Frihetens anda lever fortfarande och flyktingar från Ryssland berättade under 1950-talet om gerillakämpar som fortfarande förde krig mot bolsjevikernas stat under Makhnos svarta fana.

Strider mellan studenter och armén ägde rum i Kiev den 27 december 1956 och arga sammanstötningar i andra delar av Ryssland strax efter julafton det året.

En av de mest slående episoderna utspelades i Stalingrad, där studenter som demonstrerade för "själens frihet" drabbade samman med polis och armé. Fyrtio studenter och två professorer arresterades. Följande dag lades arbetet ner på fyra fabriker i Stalingrad och arbetarna krävde att de som arresterats skulle friges. Inom några timmar hade alla utom sex släppts fria.

Demonstrationer ägde också rum i Leningrad och Tiflis, efter vilka mer än 200 utländska studenter relegerades från Moskva Universitet. Den senare incidenten hade föregåtts av tidigare relegeringar i början av december.

Det står klart att i Ryssland, som i andra länder, så ledde den delvisa avslappningen av remmarna i den bolsjevikiska tvångströjan som följde Sovjetiska Kommunistpartiets tjugonde kongress till att arbetare och studenter, vars törst för frihet endast eldades på av de små eftergifter som gjordes ivrigt tog chansen att agera.

Bakgrunden till den här studentrevolten står att finnas i en rapport, publicerad av The Observer (07/02 1954 och 14/02 1954) skriven av Brigitte Gerland, en journalist i Berlin som i augusti 1953 släpptes från fängelse i koncentrations- och tvångsarbetsläger i Vorkutaregionen i arktiska Ryssland. Om internerade ryska studenter sade hon: "Budskapet som denna studentrörelse ville föra till det ryska folket kallade de 'Lenins sanna ord'. Dock hade den store Vladimir Ilyich mystiskt förändrats i tolkningen: den hade antagit syndikalistiska, till och med anarkistiska drag, mer liknande Kronstadtmatrosernas, som 1921 reste sig mot Lenin för att kräva 'Sovjeter utan kommunister'. Enligt dem så skulle inte framtidens socialistiska stat styras av antingen en eller flera partier, utan helt av bonde- och arbetarsyndikat."

Dessa rörelser representerade inte en isolerad fängelsediskussionsgrupp, utan en djupt rotad och organiserad kamp för frihet. Innan studenterna hon mötte greps av den hemliga polisen rapporterar Brigitte Gerland: "De initierade rekryterade hundratals anhängare på de stora universiteten och spred sin propaganda både genom att skriva och dela ut pamfletter via 'flygande patruller'."

Det var i Vorkuta 1953 som fångarna reste sig mot tyranniet. Efter fångvaktares avrättning av en ukrainsk fånge, som hade dödat en stalinistinformatör, började de tvångsarbetande i kolgruvorna att strejka den 20:e juli 1953. Inom fem dagar ägde ingen verksamhet rum i regionens 50 gruvor och 250 000 slavarbetare var inblandade i den gigantiska protestaktionen. Den 1:a augusti avrättades 120 av strejkledarna, men kampen fortsatte ändå.

Det var denna fantastiska direkta aktion av slavarbetare och andra liknande heroiska insatser som tvingade den ryska regeringen att avskaffa tvångsarbete åtminstone på papperet efter Chrustjevs avslöjanden 1956.

Som i Ryssland, så också i andra satellitstater. I Bulgarien, traditionellt det östeuropieska fästet för anarkistiska och syndikalistiska idéer kokade revolutionen. Den 5:e november 1956 ägde en våg av gripanden huvudsakligen riktade mot anarkistiska och syndikalistiska militanter rum i Bulgarien, samtidigt som ryska tanks lade granateld mot Budapest och andra ungerska provinser. Bland de som arresterades var Christo Kolev, en välkänd anarkosyndikalist från Sofia som hade spenderat huvuddelen av sitt liv i fängelser och koncentrationsläger under fascismen och bolsjevismen. Bland andra syndikalister som togs i förvar den dagen var Manol Vassev och Deltcho Vassilev från Hascovo och Stefan Kotakov från Plovdiv.

De följande citaten från The Times berättar sin egen historia:

"SOFIA, 2.11.56. Soldater med maskingevär patrullerar gatorna och under natten kontrolleras identitetshandlingar mer noggrant än tidigare."

"Rapporter berättar om bönder som vägrar leverera sina kvoter och om regeringsinsamlare som måste lämna byar utan att ha genomfört sin uppgift." 07/11 1956.

"En utrensning av armén som påbörjades förra sommaren för att hindra växten av 'nationalistiska' känslor bland officerare verkar nu ha spridits till även lägre ranker." 04/12 1956.

Även i Rumänien fanns det en enorm folklig sympati för den ungerska revolutionen. Vettskrämda av utveckling där annonserade Rumänska Kommunistpartiets Centralkommittée eftergifter i början av 1957, vilket inkluderade genomsnittliga löneökningar på 36 procent, mer för låglönearbetare och avskaffandet av tvångsleveranserna av jordbruksprodukter.

Dessa eftergifter markerar det omväxlande mönster av silkeshandske- och järnnävemetoder som bolsjevikerna använde vid den tidpunkten. Här följer en tidigare rapport om händelser i Rumänien som visar medaljens baksida:

"Avväpnandet av huvuddelen av den rumänska armén har pågått sedan förrgår natt... det sovjetiska beslutet att den rumänska armén inte var pålitlig och måste desarmeras för att förebygga en upprepning av de ungerska händelserna togs efter ett besök över natten i Bukarest av Herr Chrustjov själv... De rumänska ledarnas varning om oviljan hos deras armé att anfalla Ungern som framkallade beslutet... baserades på rapporter om växande folkliga oroligheter i Transylvanien och Banat, provinserna vid den ungerska gränsen, och studenters protestmöten över hela landet, även på så avlägsna platser som Bukarest och Jassy... järnvägs- och gruvarbetare, traditionellt sedda som den rumänska arbetskraftens ryggrad, hade hållit möten där solidaritetsuttalanden för den ungerska revolutionen antagits... när de kommunistiska ledarna återvänt från Belgrad utlovade de löneökningar för arbetare och erbjöd kompensation och årligt underhåll för medborgare som hade blivit arresterade på falska grunder." The Observer, 25/11 1956

Även från Tjeckoslovakien och de baltiska staterna växte röster som talade om protest och uppror. Speciellt i Litauen berättades det om oroligheter bland studenter. The Times (07/12 1956) skriver om Tjeckoslovakien:

"Trots säkerhetsåtgärder ägde solidaritetsdemonstrationer för Ungern rum i Bratislava den 27 oktober ... Andra demonstrationer har rapporterats i Levice, Nitra, Nove Zamky, Kosice, Lucenec, Secovce, Moldava och Velke Kapusany."

Den ungerska revolutionen berörde de Östtyska arbetarna, bland vilka humöret sjöd av egna anledningar. Strejker, mindre upplopp och arbetar/studentdemonstrationer rapporterades om då och då. Även om den ryska stridsvagnens skugga ligger mörk över de tyska arbetarna minns de dagarna i juni 1953, i Östberlin, då en spontan folkets revolt utbröt efter en byggarbetardemonstration vid Stalin Allee. De lade ner sina verktyg och marscherade in till stadskärnan för att framföra sina krav på högre löner och inställandet av den utvidgning av arbetsuppgifter som introducerats av kommunisterna.

De följdes av andra arbetare... transportarbetare lämnade sina spårvagnar och lastbilar för att gå med i demonstrationen. Fabriksarbetare rusade från sina bänkar, studenter från universiteten, hemmafruar från sina hem och inköp... Till och med skolpojkar lämnade sina lektioner för att gå med i striden mot de ryska tanksen. Snart spred sig revolten genom östtyskland och den undertrycktes endast av den ryska militärens makt.

Men nästa östtyska revolt kanske inte blir helt spontan. Organisation kan komma att ge spontaniteten den koordination och ledning som den saknade under de historiska junidagarna 1953.

Den polska revolten, likt den i Östtyskland, började med en industriarbetarstrejk. Men, till skillnad från Berlinupproret, var polackerna organiserade och hade planering i ryggen. Massans upprorskänsla var helt klart närvarande, väntandes på att bli omsättas i handling, men karaktären hos den när den slutligen brast fram påvisar att fabriksbaserade arbetarorganisationer existerade.

I Poznan, den 28:e juni 1956, verkade det vara en helt vanlig dag för arbetarna vid sina bänkar och maskiner i den stora ZISPO-lokomotivfabriken. Inom 15 minuter marscherade de ut på Röda Armégatan i stadens kärna - alla 15 000. I samma ögonblick lades arbetet ner på andra fabriker och arbetsplatser då hela den industriella populationen gick med i demonstrationen, och tågen upphörde att gå.

Gatutrafiken tvingades upphöra på grund av folkmassan, buss- och spårvagnsförarna anslöt sig till de strejkande. Nu gick studenter och hemmafruar med marschen till fängelset och polishögkvarteret, vilka gav upp utan ett enda skott. Fångarna var fria.

Därnäst vände man sig till kommunistpartiets högkvarter, vilket snabbt plundrades. Sedan vidare till U.B, det polska kommunistiska Gestapo, där eldstrider ägde rum. Barrikader restes. Radiostationen erövrades och revolutionära sändningar påbörjades. Men den torterande hemliga polisens högkvarter togs inte. Efter tunga strider lyckades kommunisterna genom Röda Arméns hot återta kontrollen. Men hur länge? Var säkra, Polen kommer återigen göra uppror! Hoppet brinner klart, för i fronten i kampen fanns Poznans unga män och pojkar, som aldrig känt något annat liv än det under fascistisk och kommunistisk diktatur, men hatade dem likvärdigt båda två.

Den östtyska resningen började som en spontan revolt på en arbetsplats. Poznanrevolten var en organiserad strejk på de flesta fabrikerna i staden. En dag kommer revolten mot bolsjevikernas förtryck att vara alla ockuperade länders arbetares organiserade resning. Revolutionen kanske inte kommer att stanna vid Rysslands gränser.

Svältfödda på solidaritet

Att den ungerska revolutionära rörelsen inte fick något aktivt eller praktiskt stöd från regeringarna i Västeuropa och Amerika är inte överraskande. Dessa kapitalismens verkställande styrelser var väl medvetna om att de ungerska arbetarna inte kämpade för ett återvändande till privat ägande av marken och produktionsmedlen, även om de önskat att så var fallet.

Arbetarråden, med sina krav på arbetarnas kontroll över industrin, är något kapitalismens fruktar långt mer än att se det monolitiska bolsjevikiska imperiet bevarat. Hade arbetarråden konsoliderat sin kontroll över den ungerska ekonomin skulle det menat den frihetliga kommunismens i landet. Och den ungerska arbetarklassens exempel skulle säkerligen spridits likt en löpeld över gränserna, inte bara i Central- och Östeuropa, utan slutligen åt väster till vår egen sida av den nuvaranda järnridån.

Tillväxten och internationaliseringen av arbetarrådsrörelsen, så lik syndikalismen i sin struktur och sina mål, skulle vara det största möjliga hotet mot de härskande klasserna i de båda rivaliserande maktblocken.

Så det är inte överraskande att den ungerska revolutionens viktigaste och mest hoppingivande aspekter gavs skral uppmärksamhet och inget stöd av den "fria världens" press och politiker.

Som kunde förväntat sig så nöjde sig den brittiska tory-regeringen, själv så van vid att krossa revoltrörelser när dess egna privilegier hotas (som i Kenya och Cypern), eller föra aggressiva interventionistiska krig (som i Egypten), med att endast ta emot flyktingar.

Inte heller är det överraskande att FN stannade vid att hålla debatter utan slut och göra resolutioner fördömandes rysk intervention - tomma uttalanden. Allmänhetens opinion allena kan aldrig hålla tillbaka denna totalitära diktatur som, i nästan fyrtio år, har arbetat med att finslipa och fullborda repressionens och falskhetens tekniker.

Man bör även inte överraskas av att män som Nehru (själv skoningslös när det gäller att krossa oppositionen mot hans egna starkt centraliserade regeringen) var sena och halvhjärtade i sina fördömanden av slaktarna i Kremlin och deras föraktlige springpojke, Janos Kadar.

Men arbetarklassen i väst då? De som borde varit de naturliga allierade i denna episka kamp för att rädda kommunismen från de som har fått själva ordet att vara synonymt med slaveri och utsugning? Olyckligtvis var det aktiva stödet till de ungerska arbetarna från sina bröder i den "fria världen", som var fallet i Spanien 20 år tidigare, bedrövligt klent.

Det fanns ett kristallklart sätt för arbetarna i väst att effektivt uttrycka sin solidaritet med de som offrar sina liv i kampen för frihet, och för sitt hat mot det bolsjevikiska tyranniet - samordnad bojkott av all handel med Ryssland.

Detta förstods snabbt av gräsrötterna. I Liverpool och Hull vägrade till exempel stuvarna och hamnarbetarna att lasta och lasta ur ryska skepp. Detta är ett slående uttryck av praktisk solidaritet och protest från de militanta hamnarbetarnas sida.

Men de ungerska arbetarrådens appell för en världsomspännande bojkott förkastades av Fria Fackföreningsinternationalen. Dessa fackföreningar, styrda av fega socialdemokrater och samvetslösa karriärister, var långt mer sysselsatta med att bevara kapitalismens handelsbalans än de var med att hjälpa sina plågade ungerska bröder.

Så medan de hjältemodig ungerska arbetarna kämpade på och istället använde betrodda och beprövade metoder. Direkt aktion, beväpnat uppror, generalstrejk, sabotage, bojkott, massdemonstrationer - lite eller inget gjordes för att stödja och bistå deras kamp. Den spanska tragedin där brist på effektiv internationell arbetarklassaktion ströp revolutionen spelades återigen upp. Och, som i Spanien; där fascismen tilläts att ta ett stort steg mot det eventuella slaveriet av den europeiska kontinenten, förrådde arbetarrörelsen igen sin principer - och i längden och sina egna intressen.

Fysiskt krossade den ungerska revolutionen av en övermäktig rysk militärmakt. Men frihetens flamma som hölls vid liv av den ungerska arbetarklassen mellan oktober-november 1956 lever fortfarande, och visar vägen framåt för arbetare, inte endast i kommunistiska diktaturer, utan i hela världen.

- En pamflett av Syndicalist Workers' Federation (Andra utgåvan - odaterad, sent 60-tal?).

Tillägg av SWS (Southwest Solidarity): "Man har i åratal vetat att hämnden efter upproret var massivt och brutalt. Senare efterforskningar har fått fram pålitliga siffror. Mellan 1956 och 1959 greps 35 000 människor för deras deltagande i revolutionen. Av dessa ställdes 26 000 inför rätta och 22 000 dömdes. Mellan 1957 till 1960 internerades 13 000 människor. Mellan december 1956 och sommaren 1961 verkställdes 350-400 dödsstraff i Ungern. 280-300 av de som avrättades för deras inblandning i revolutionen. Repressalierna riktades i huvudsak mot tre stora grupper: (1) beväpnade rebeller; (2) medlemmarna av de arbetarråden och revolutionsrådet; och (3) representanterna för partioppositionen innan 1956 och intellektuella, vilket inkluderade många författare. - M János Rainer" (från Institutet för Historian om den ungerska revolutionen i Budapest 1956).

Översättning: Mikael Altemark