Ur vägen!

Det hela var tänkt som en mötesplats för utbyte av erfarenheter och som ett tillfälle ett ge varandra styrka och uppmuntran, men även som en granskning av de sociala rörelsernas möjligheter och begränsningar. Föredragen under de tre dagarna var uppdelade på dels stora möten där alla var närvarande, dels i mindre grupper för mer samtal och deltagande diskussion. Då vi var såpass många så blev de stora möterna ganska passiva, men i gengälld så hade alla desto mer att säga i de mindre grupperna.

Fredagen samt första delen av lördagen var ägnad åt att ge en bakgrund till de sociala rörelserna/folkrörelserna och då främst vägmotståndet. Man förklarade också hur dagens transportpolitik ser ut och hur våra lokala politiska beslut i själva verket ingår i en mycket större plan på europeisk nivå. Att planen för det övergripande vägnätet till stor del styrs av industrin, då främst med dess krav på snabba leveranser och av att hålla sitt lager "på hjul", så kallat "just in time". Efter allt lyssnande och stillasittande kom så en Kerstin Bragby ifrån aktionsteatergruppen Jordcirkus med lite fysiska övningar som omväxling. Det hon visade, och som alla fick pröva på, var olika sätt att använda sin och andras kroppar till att skapa mänskliga barriärer och för att ta sig över staket. Hon framhöll även vikten av att ha en känsla av värdighet och säkerhet är viktigt i denna form av icke-våld motstånd.

Vår makt

Söndagen kom att handla mer om hur vi som rörelse/individer kan påverka utvecklingen och hur vi kan orka med att göra detta. När nu mötet var förlagt till Stockholm var det naturligt att det välkända "Dennispaketet" kom att vara i centrum när några olika organisationer berättade om hur de hade arbetat med vägmotstånd. Då i stort sett alla deltagare på ett eller annat sätt var organiserade kom den följade diskussionerna till stor del att handla om hur arbetet i en grupp kan fungera och hur dessa kan expandera och nå ut.

Ett problem som verkade vara vanligt var att det bildas en "kärna" av verkligt egagerade personer i de flesta grupper. Dessa tar tag i och ordnar det mesta medan det stora flertalet "bara" dyker upp när allt väl är ordnat. På detta sätt finns det risk för att de mest aktiva snabbt bränner ut sig och även att motståndet inte förnyar sig och kommer med nya grepp. Man kan nog inte skylla allt på dem som inte engagerar sig mer, utan även på den lilla kärnan. De kan känna att "om inte de gör något kommer inget att hända" och självmant tar på sig allt mer. De kan då bli väldigt sammansvetsade och på så sätt få övriga att känna sig utestängda.

Detta kan också på ett sätt sägas om rörelsen i stort. Om man tänker sig att man vill ha en bred folklig rörelse måste alla grupper i samhället med, detta inkluderar både invandrade folkgrupper och pensionärer. Det blir då tydligt att även "vi" kanske stänger ute vissa på grund av det delvis homogena utseende och de symboler vi omger oss med. Det verkar som om det inte finns plats för "kritstrecksrandiga kostymer" bland oss (eller är de helt enkelt bara för trånga för att klänga i grävskopor i?). Vad som verkar vara en grundläggande förutsättning är att man är beredd att också förändra sig själv och de grundvalar man bygger sin tro på, ifall man på ett bra sätt skall kunna nå ut till andra.

Seriös förändring är skoj

När man så börjar tala om problemen med motorvägleder och bilism så leder det ofta till att man ser nödvändigheten i en större förändring av hur samhället är ordnat. Allting verkar vara tätt förbundet och beroende av varandra och man ser sig vara tvungen att förändra hela systemet i ett slag. Detta i sin tur får ofta hopplöshet att födas. Hur skall man då undvika detta och även den form av utbränning som kan bli följden av ett alltför "negativt" laddat motstånd, då man hela tiden ser sig vara "emot" och bara talar i negationer? Det visade sig vara ganska lätt att enas kring en slags universallösning mot detta. Fokusera mer på de positiva sidorna av kampen, de, om än små, segrar man faktiskt vinner och att se till att ha roligt under tiden. Eller som flera kom att nämna, ha kul!

Några som verkligen har förstått detta, plus mycket annat, är de i den engelska organisationen "Reclaim the Streets". På söndags eftermiddagen höll de en diabildsvisning och ett föredrag. En verklig inspirations källa! En del av deras kamp består av att de arrangerar jättelika fester, så kallade "Street Partys". Dessa tillställningar är fyllda med musik, ljus, uppträden, konst, mat och ett och annat sandlass (beach) för att barnen skall kunna deltaga! Det bör tilläggas att de har varit så stora som upptill 8 000 deltagare samt att detta har skett mitt på stora motorvägar (M 11) och i centralare delar av London under en hel dag, med följande trafikkaos. Vad de vill visa är just en positiv bild av vad en gata hade kunnat vara om den bara "befriats" från bilarna. De har också utvecklats ifrån att i starten ha varit en "anti-road" rörelse till att bli mer "anti-car" och är som sådan (naturligtvis) även starkt kritisk till dagens globala kapitalism.

Deltagare gripna och häktad före aktion

Personligen kan jag bara säga att jag tyckte att denna idékonferens var lyckad, men att den dock hade ett fel som verkar uppstå på i stort sett alla liknande tillställningar; tidschemat. Under de tre dagarna så var det i stort sett kontinuerlig tidsbrist, föreläsningar avlöste varandra ett i ett och drog över tiden. Resultatet blev att raster och middagar fick kortas ned. Jag anser att raster och "oplanerade" utrymmen är minst lika viktiga som det övriga programmet. Det är på dessa tillfällen som man kan reflektera/diskutera över vad man precis har fått sig tillhands, och det är också då kontakter lättare kan etableras på ett person-person plan. Jag tror att sådana närmare kontakter har större möjlighet att bli fruktbara.

Som ett bevis för att detta inte "bara" var en torr konferens med teoretiserande och pratande så blev faktiskt en av söndagens föreläsare under natten mellan fredagen och lördagen tagen och häktad av polisen i samband med en direkt aktion mot Dennispaketet!

Till sist ett citat i från Reclaim the Streets:

"If you go to one demonstration and then go home, that´s something, but people in power can live with that. What they can´t live with is sustained preassure that keeps building, organisations that keep doing things, people that learn from the last time and do in better next time"