Världens främsta
demokrati?

Tanken att folket självt, genom sina egna demokratiska organ, skulle kunna styra samhället utan hjälp av några "stora män" eller "generösa" företag, tycks i dag längre bort än någonsin - och inte minst i USA. Här har den liberala "demokratin" närmat sig fulländning - inte som ett politiskt system där folket har makten över sina egna liv, utan som ett effektivt kontrollsystem där den demokratiska och patriotiska retoriken endast tjänar till att dölja sprickorna i den välputsade fasaden.

Ett klassamhälle

En verklig demokrati kräver mer för att vara värd namnet - inte minst ett brett folkligt deltagande. Men folkligt deltagande är en omöjlighet utan en någorlunda jämn ekonomisk fördelning, och detta saknas helt i USA trots att det är ett av världens rikaste länder. En procent av befolkningen äger en tredjedel av nationens rikedomar, samtidigt som 35 miljoner människor står helt utan sjukförsäkring. Urbaniseringen - kapitalismen i dess mest fysiskt påtagliga form - har i USA förvandlat områden större än enskilda länder till ofruktbara öknar av asfalt, glas och betong. Olika samhällsklasser och raser hålls i storstäderna bekvämt isär av murar och motorvägar. Segregeringen och ghettoiseringen är nödvändig för att inte störa de välbeställdas idyll, och den blomstrande fängelseindustrin tar effektivt hand om dem som rubbar harmonin. I dag är omkring två miljoner amerikaner insnärjda i straffsystemet, och bland dessa är de lägre klasserna och de etniska minoriteterna kraftigt överrepresenterade.

Denna ekonomiska och sociala ojämlikhet är inte någon tillfällighet eller slump - den underbyggs av ett kapitalistiskt system som genom den privata äganderätten och konkurrensens centraliserande effekter försäkrar att den verkliga makten över samhället alltid förblir i händerna på ett litet välbärgat fåtal. Det finns ingen tvekan om att USA egentligen har tillräckliga resurser för att ge alla sina invånare värdiga och materiellt tillfredsställande liv, men detta mål är inte förenligt med eliternas fortsatta kontroll av samhället. För denna överklassklick är det av största vikt att den påtvingade ekonomiska knappheten består, eftersom denna ställer de underordnade grupperna i samhället mot varandra - småägare mot egendomslösa, svarta mot vita, infödda mot invandrare, utbildade mot outbildade - i en ändlös kamp om de knappa resurserna. Splittringen skymmer effektivt var makten egentligen ligger, och gör att vanliga människors liv utlämnas till de statliga experternas, företagsbyråkraternas och yrkespolitikernas godtycke.

Valsystemets inbyggda elitism

Även de politiska strukturerna har stor skuld i bevarandet av klass- och privilegiesamhället. Det amerikanska systemet med två stora partier och majoritetsval har lett till att mindre partier eller åsiktsriktningar aldrig haft en rimlig chans att ta sig in i mainstream-politiken. Som vi sett under våren räcker det inte ens med att få flest röster för att vinna ett presidentval i USA! Al Gore fick sammanlagt omkring 300 000 fler röster än George Bush Jr, men han förlorade ändå, tack vare ett system med elektorsröster som finns till för att jämna ut mandatfördelningen över landet. I praktiken har dock valsystemets spärranordningar främst fungerat som en effektiv barriär för alla alternativ till de två dominerande partierna.

Denna inbyggda elitism i den amerikanska republiken kan förstås inte utryckas öppet. Tvärtom måste den döljas bakom fysiska och verbala symboler som flaggan, patriotismen, "demokratin", "det nationella intresset", "det nationella försvaret" och "den nationella säkerheten". Dessa slagord har, med historikern Howard Zinns ord, "förskansats i den amerikanska kulturen likt kretsen av täckta vagnar på prärien i väster, inifrån vilken vita, en smula privilegierade amerikaner kunde skjuta för att döda fienden där ute - indianer eller svarta eller utlänningar eller andra vita som var för usla att släppas in i kretsen". Samtidigt som dessa strider har pågått har karavanens ledare hela tiden stått på behörigt avstånd och väntat på att gripa in och ta makten över de splittrade massorna.

Den nationella myten

Retoriken om den "amerikanska drömmen" och om USA som "den fria världens försvarare" har på detta sätt effektivt använts för att dölja de mest centrala motsättningarna i det amerikanska samhället. Ända sedan USA:s landsfäder undertecknade konstitutionen har en nationalistisk myt framgångsrikt odlats i landet, en myt om en djup och grundläggande intressegemenskap mellan de personer som håller i hammaren och de som ständigt får den i huvudet.

En del av denna myt är just den berömda konstitutionen, som inleds med orden "Vi folket...". Men tanken har aldrig varit att "folket" skulle ha något större inflytande. Tvärtom har detta "vi" syftat på att staten skulle styras av en liten välsituerad och välutbildad elit. Denna elit antogs på grund av sin "oberoende" ställning vara kapabel att resa sig över alla frestelser och världsliga behov för att istället främja det "gemensamma bästa". Med denna elitistiska utgångspunkt var det också lätt att utesluta alla grupper som riskerade hota den allmänna välfärden. Arbetarklassen antogs till exempel ha för stora egna intressen och behov för att kunna ha ett "objektivt" perspektiv i politiken. Kvinnor antogs vara i grunden irrationella och överdrivet känslomässiga på ett sätt som gjorde dem helt olämpliga för deltagande. För de vita, borgerliga och manliga republikanerna var därför likhet med dem själva ett villkor för jämlikhet i politiken - de utgick från att alla gruppskillnader skulle underminera republikens sammanhållning och engagemanget för det gemensamma bästa.

Detta medförde också att de stora grupperna av svarta och indianer, och senare kineser och mexikaner, i det amerikanska samhället automatiskt upplevdes som ett hot mot staten, ett hot som i längden bara kunde lösas genom assimilering, underkastelse eller ren utrotning (eller en kombination av dessa åtgärder). Till och med en liberal republikan som Thomas Jefferson associerade de icke-vita folkslagen med den "vilda" naturen, precis som han trodde att kvinnor utanför sin "naturliga" plats i hemmet skulle bete sig lättfärdigt och girigt. Den utbredda rasismen och sexismen bör därför inte ses enbart som kulturella fördomar - historiskt sett var dessa hierarkier också av största vikt för att bevara den politiska och ekonomiska makten i fåtalets händer.

Egendomsrätten i centrum

En av Jeffersons kollegor, James Madison, uttryckte den amerikanska demokratins grundläggande klassinnehåll rakt på sak när han fastslog att jämlikt demokratiskt deltagande skulle "sätta jordägarnas egendom i fara", och att det politiska systemet därför medvetet måste utformas för att "skydda den välmående minoriteten mot majoriteten". Enligt Madison fanns det två centrala teman i regeringens verksamhet: att skydda människor och att skydda egendomen, och det var det sistnämnda temat som skulle prioriteras eftersom den rika minoritetens rätt till egendom annars alltid kommer att hotas av majoritetens vilja.

För det finns nämligen en sak som högern och vänstern alltid har varit ense om, i USA och annorstädes, och det är att politisk och ekonomisk jämlikhet går hand i hand. Det var huvudsakligen av denna anledning som högern så länge motsatte sig alla former av demokratisering. Man insåg att ett större folkligt deltagande med säkerhet skulle leda till social och ekonomisk utjämning och ett ifrågasättande av egendomsrätten. Rätten till egendom är nämligen inte bara en rätt att äga. Det är också en rätt som garanterar att vissa kan äga mycket medan andra får nöja sig med lite, samt att denna fördelning kan ska bestå år efter år - ja faktiskt generation efter generation.

Vilken innebörd allt detta har för den reellt existerande "demokratin" är uppenbar. Ett presidentval i dag har ingenting med folkets verkliga intressen och vilja att göra, utan är huvudsakligen en affär om resursmobilisering, mediakontroll och nationalistisk manipulation av opinionen. Att amerikanska val mest är en fråga om pengar till tv-reklam är knappast något ens partierna själva hymlar med nuförtiden. Inget av de etablerade partierna har heller för avsikt att hota den lilla överklassens intressen - tvärtom, såväl demokratiska som republikanska regeringar och presidenter har gjort stora ansträngningar för att på bästa sätt administrera och subventionera industrikapitalismen.

Stadsmötena i New England

När man ser på dagens USA är det svårt att tänka sig att denna republik föddes ur en stor revolution. Men så är faktiskt fallet, och även om den amerikanska revolutionen (liksom den ryska) snart förråddes av konservativa och reaktionära krafter så vägleddes den på många håll av mycket radikala idéer och institutioner. Bland dessa kan nämnas stadsmötena i New England, som förmodligen tillhör de mest demokratiska i historien.

Nybyggarna i Massachusetts Bay i New England var till stor del religiösa emigranter som hävdade att den kristna församlingens skulle ha absolut autonomi. Men denna religiösa princip spillde med tiden över i samhällets politiska organisering, vilket medförde att Massachusettsborna i sina städer under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet utvecklade imponerande direktdemokratiska styrelseformer, där de flesta viktiga frågor lades i (de manliga) medborgarnas händer: beskattning, jordfördelning, skiljedom vid jordtvister, invandring, tillstånd för kommersiella företag, stadsplanering och kontroll över hemtraktens milisstyrkor.

De direktdemokratiskt styrda städerna samordnades regionalt genom att varje stad skickade delegater till en gemensam församling i Boston. Städerna var emellertid noga med att behålla sitt självbestämmande, och därför var dessa delegater ofta återkallbara och försedda med bundna mandat. Det förekom också att städerna skickade med kontrollanter för att försäkra sig om att delegaterna röstade som man hade beslutat.

Erfarenheten av detta självstyre gav invånarna i Massachusetts Bay en hög grad av demokratiskt självförtroende och en sund misstänksamhet mot all världslig överhet. För dem var betydelsen av det "gemensamma bästa" något som man bara kunde komma fram till genom en demokratisk process - inte något som kunde uttolkas av den rika eliten. Långt innan självständighetsförklaringen skrevs utformades dessa nybyggarsamhällen efter principen att samhället bara kan styras legitimt med de styrdas medgivande - för att inte säga genom deras eget självstyre. Denna politiska självständighet retade förstås gallfeber på den brittiska regeringen i London, och en av dess första åtgärder efter den berömda "tebjudningen" i Boston var att förbjuda stadsmötena, en åtgärd som gjorde New England till en viktig brännpunkt för den folkliga radikalism som bar fram revolutionen.

Stadsmötena kom efter revolutionen att förlora mycket av sin makt till de centraliserade statliga institutioner som upprättades av män som James Madison, och som lade grunden till dagens tvåpartisystem och fåtalsvälde. Den envisa nationalistiska propagandan har därefter starkt bidragit till att föreställningen om folkets demokratiska självstyre fallit i glömska bland den amerikanska allmänheten.

Ralph Naders presidentkampanj

Men trots alla former av kontroll och manipulation som präglat det amerikanska samhället har eliterna aldrig lyckats försäkra sig mot uppror. Slavar, arbetare, indianer, kvinnor och ungdomar har själva med stort mod organiserat sig till motstånd mot förtrycket, och periodvis har deras rörelser faktiskt skakat privilegiesamhället i dess grundvalar. De mest radikala delarna av dessa rörelser har också alltid förstått behovet av en konstruktiv aktivism, av att presentera ett alternativ till det system man motsätter sig. Vid skapandet av ett sådant alternativ kan historien ofta tjäna som inspirationskälla, och i dag är förutsättningarna sannolikt bättre än någonsin att föra fram den demokratiska traditionen från den amerikanska revolutionens tid som en ledstjärna för vänstern och de sociala rörelserna. Den materiella, intellektuella och teknologiska utvecklingen har därtill i dag undanröjt de flesta praktiska hinder för ett fritt, jämlikt och demokratiskt samhälle, och tanken på en verklig direkt demokrati borde inte längre framstå som orealistisk.

Det är mot denna bakgrund sorgligt att se hur den amerikanska vänstern under valkampanjen förra året nästan mangrant slöt upp bakom Ralph Nader som kandidat för USA:s Green Party. Även om Nader förvisso representerar en mjukare linje än Bush och Gore, så står det klart att han inte på något sätt avser utmana de grundläggande orättvisorna i det amerikanska samhället. Faktum är att Nader inte på långa vägar är den radikala antikapitalist som amerikanska media utmålat honom som - han vill bara ha en mer "human" kapitalism som tar större sociala hänsyn. Men sådan hänsyn kan bara vinnas genom kontinuerlig folklig organisering mot kapitalets profitjakt, inte genom en röst på någon presidentkandidat.

Inte heller kan man vänta sig några större demokratiska ambitioner från en kandidat som Nader. Bara det faktum att Green Party i USA valt att ställa upp i presidentvalet visar att de är på väg att överge de decentralistiska tankar som präglade miljörörelsen under 1970-talet. Här är de gröna på väg att gå i precis samma fälla som arbetarrörelsen före dem - de ger sig in i de statliga strukturerna för att förändra, men i slutändan är det de själva som sugs upp och förvandlas till försvarare av den rådande ordningen. Vi har redan sett hur de gröna i Tyskland och andra europeiska länder lämpat idealen över bord för att istället anpassa sig till statskonstens spelregler, och nu är deras amerikanska kamrater på väg att följa efter.

Erfarenheten från Europa visar också att när de gröna partierna kom in i parlamenten dämpades samtidigt aktiviteten i den utomparlamentariska ekologiska rörelsen kraftigt. Med "gröna" representanter i statens ledning fick folk för sig att också miljöfrågorna var "inne", och att det nu bara var en tidsfråga innan dessa skulle få en lösning inom ramarna för systemet. Detta var förstås en illusion, och det vore synd om de amerikanska gröna skulle upprepa samma misstag.

Radikala strategier i dag

I stället borde de progressiva krafterna i USA ta tillfället i akt och utnyttja den situation som uppstått efter det skandalartade valet i höstas. Detta fiasko har för det första bidragit till att folk i allmänhet börjat fundera kring hur samhället bör styras, något som kan leda till en positiv politisk vision. För det andra kan kraven på förändring av det orättvisa elektorssystemet komma att uppmuntra till en mer djupgående debatt om republikens demokratiska legitimitet. För det tredje upplever amerikanerna att omvärlden i dag skrattar åt landets anspråk på att vara "världens största demokrati", något som i förlängningen borde kunna bidra till att skingra en del av den nationalistiska mystik som så länge begränsat den politiska opinionsbildningen i landet. Slutligen har båda de stora partierna tagit stor skada av valfiaskot, vilket gör att deras möjligheter att styra effektivt kommer att minska. Allt detta öppnar nya potentiella arenor för motstånd.

Här måste den amerikanska vänstern vara med och forma debatten i rätt riktning. Det stora hindret för detta är i dag den utbredda historielösheten, som gör att Naders slappa reformism för många framstår som det enda alternativet. En vänster som inte vill falla i denna fälla skulle istället framhålla det demokratiska arvet från det förflutna, och försöka kombinera detta med de sociala rörelsernas militans under 1900-talet. Bara en sådan vänster kommer att kunna skapa en vision om ett verkligt fritt och jämlikt samhälle. Och i längden är det bara detta som kan föra den amerikanska revolutionen till dess fullbordan.