Vagabondens rätt

För den som inser själva värdet i ensamhetens frihet (ty ingen är fri som inte är ensam), och förstår att rätt uppskatta dess härliga smak, är själva avskedet den modigaste och finaste handlingen av alla.

En egoistisk lycka, kanske. Men för den som fått smak för den - just lycka.

Att vara ensam, att ha små behov, att förbigås, att vara en outsider som finner sig hemma överallt, och att vara på väg - i sin egen storhet - att erövra världen.

Den friska, vandrande människan som sitter intill vägkanten och låter blicken svepa över den öppna horisonten - är hon inte jordens, vattnens och rentav himlens härskare? Vilken stugsittare kan tävla med henne i fråga om kraft och välstånd? Hennes ägor känner inga gränser, hennes rike ingen lag. Inget arbete böjer henne ner mot marken, ty jordens håvor och skönhet är redan hennes.

I vårt moderna samhälle är nomaden en paria "utan fast adress". De som stiftar och genomdriver lagarna kan, genom att fästa detta futtiga epitet till en misshaglig människas namn, avgöra hennes öde för gott.

Att ha hem, familj, egendom eller samhällsställning, att ha fast inkomst och vara en nyttig kugge i samhällsmaskineriet - allt detta förefaller nödvändigt, ja rentav oundgängligt, för den stora majoriteten av människor, inklusive de intellektuella och inklusive alla dessa som tror sig vara fullständigt frigjorda. Och ändå utgör dessa ting bara en annorlunda form för det slaveri som härrör ur kontakt med andra, i synnerhet då reglerad och fortlöpande kontakt.

Jag har alltid lyssnat med beundran, för att inte säga avund, till människor som berättar hur de i tjugo eller trettio års tid har bott i samma stadsdel, eller till och med i samma hus, och som aldrig har varit utanför sin födelsestads gränser.

Att inte känna detta kvalfulla behov av att själv veta och se vad som finns där bortom horisontens blå och mystiska vägg, att inte uppleva vardagsbestyren som monotona och demprimerande, att betrakta den vita vägen som bär iväg mot det okända utan att känna ett bjudande tvång att ge efter och lydigt följa den över berg och genom dalar! Den fega tron att en människa måste veta sin plats påminner bara alltför mycket om husdjurens blinda underkastelse, dessa varelser som är fördummade av slaveri men ändå alltid glada när de någon gång slipper ur selen.

Varje egendom har sina gränser, varje organiserad makt styrs av lagar. Men vagabonden äger hela den vida värld som bara upphör med den oändliga horisontens slut. Hans rike kan ingen komma åt, ty han behärskar och njuter av det genom andens kraft.

Isabelle Eberhardt
övers: Ingemar Johansson

Yelahs not:

Yelahs not: Isabelle Eberhardts livsöde var i sanning märkligt. Hon föddes 1877 i Genève, modern ryska, fadern var okänd.¹ Vid 20 års ålder vistades hon i Alger, och till Afrika återvänder hon för gott 1899. Hon konverterar till Islam, gör nomadernas kringströvande liv i Sahara till sitt, reser till häst förklädd till den lärde Mahmoud Saadi samtidigt som hon upprätthåller en förbindelse med en muslimsk man, skriver artiklar och noveller som än idag behåller sin fräschör för fransk och algerisk press. Dör 1904 vid översvämningen i Aïn Sefra. Först efter hennes död publicerades hon i bokform. Bland dem som har ägnat henne sitt intresse märks den franske författaren Michel Tournier. Två urval av hennes reseskisser och berättelser har utkommit på svenska, båda på bokförlaget Skarabé: "Södra Oran" (1990) och "Berättelser från Maghreb" (1993).