En världsordning styrd
av amerikanska intressen

Israels taktfasta beslutsamhet är en mikroskopisk spegelbild av den nuvarande världsordningen där amerikanska och i viss mån även europeiska intressen styr agendan. En världsordning som snart ska skakas om på nytt då maktbepansrade vapen åter ska falla mot maktlösa individer.

De moraliska förpliktelserna

Irak ska "befrias" och dess svarta guld ska återlämnas till de rättmätiga ägarna. Afghanistan ses som ett avslutat kapitel där befrielsen överlämnat de sista författade sidorna till dem som vågar sia om framtiden. Nordkorea ska bekämpas med diplomati, då landet i motsats till sina "ondskans kumpaner", faktiskt kan försvara sig mot "humanitära ingrepp".

Det verkar som att människor i länder som saknar betydande mängder olja löper mindre risk att "befrias" genom västvärldens moraliska förpliktelser än de länder likt Irak som verkligen besitter det svarta guldets källor. Kanske är det så att Nordkorea redan försummat sina chanser. Man bjöd ju trots allt in befrielsens makter att bomba landet sönder och samman under 50-talet.

Sydamerika - USA:s bakgård

Det finns en rad länder som lever farligt nära USA:s självpåtagna förpliktelser. Länder som sakta men säkert gör sig hörda genom sociala reformer och krav på direkt demokratiska alternativ. Mexiko genomlever just nu en verbal revolution där zapatismens knutna nävar förmedlats genom otaliga gräsrotsinitiativ.

Colombia sargas av ett blodigt inbördeskrig där regeringsmakten nu tilldelats USA:s godkännande i kampen mot den väpnade revolutionen. Fredsförhandlingarna som kollapsade för snart ett år sedan var en direkt konsekvens av "Plan Colombia" där USA under ett antal år försett landet med miljoner dollar i militärt bistånd. Det amerikanska stödet fick president Andres Pastrana att inleda en storoffensiv mot de områden i Colombia som Farc-gerillan tilldelats genom tidigare fredsförhandlingar under slutet av 90-talet.

Oljan, det svarta guldet, spökar som anledning till att USA valt att beblanda sig i en konflikt man annars ignorerat i över 30 år. I februari förra året, samma månad som fredsprocessen bröt samman, uttalade sig Bushadministrationens "militära utlandsfinansiering" om att man ansökt om ett specifikt militärt biståndspaket för att skydda amerikanska företagsintressen runt oljeledningen Caño Limón-Coveñas.

Venezuela är ännu ett land som genom betydande oljeresurser hamnat i USA:s intressesfär då landets president Hugo Chavez valt en helt annan politisk handlingsplan än vad storebror i norr "rekommenderar". Chavez är initiativtagare till det latinamerikanska oljeblock som är tänkt att motverka den amerikanska oljehegemonin.

Chavez motsätter sig USA:s inblandning i Colombias inbördeskrig genom att inte upplåta mark- och lufttillstånd för amerikanska eller colombianska styrkor. Chavez är även en stark röst gentemot den amerikanskstyrda världsordningen och har tidigare bland annat visat öppet stöd till Saddam Hussein i Irak och Moammar Khadaffi i Libyen. Mycket tyder på att CIA var direkt inblandat i kuppförsöket mot Hugo Chavez förra året och det är nog bara en tidsfråga innan USA ser sig tvingat att ingripa och säkra det svarta guldets flöde.

Folkliga protester

Ecuador och Bolivia har den senaste tiden skakats av stora inhemska protester. Bolivias misslyckade försök att privatisera det statligt ägda vattenverket satte hela landet i gungning när befolkningen svarade med strejker och demonstrationer.

Ecuador var under förra året skådeplats för omfattande protestmarscher då ursprungsbefolkningen lamslog stora delar av landets vägar och städer. Argentina har det senaste året färgats av omskakande förändringar då landets befolkning på revolutionsliknande sätt reagerat på Internationella valutafondens påtvingade "strukturanpassningar". I Brasilien valdes Lula da Silva, "folkets man", till president på löften om att förinta fattigdom och hunger.

Det är svårt att bilda sig en klar uppfattning över Sydamerikas samstämmiga händelseförlopp under de senaste åren men det är skrämmande likt vad tidigare generationer fått betala dyrt för. Vad kommer att ske när den amerikanska strategin sprider sig utöver Colombias gränser, vad kommer att ske när USA likt i Venezuela bestämmer sig för att vända den våg av vänsterinspirerad jämlikhetsideologi som nu åter väckts till liv. Kommer den amerikanska världsordningen söndra i det tysta som under de förödande åren med Contras i Nicaragua på 80-talet, eller är det i just Sydamerika vi ska finna förändringen, en nyskapande tankestruktur långt kraftfullare än amerikansk interventionspolitik.

Lydstater och skurkstater

Det finns ett antal länder, mestadels i Mellanöstern och Sydvästasien, som just nu balanserar sitt förhållande till USA genom en ständig fruktan över att själva förvandlas till världsordningens skurkstater. Länder som egentligen uppfyller alla de kriterier vi annars brukar få nöja oss med när det talas om "befrielse" och "moraliskt agerande".

Det är oftast i dessa fall som olika analytiker begår det stora misstaget att tala om "paradoxala relationer". Vad som inte nämns är att de paradoxala relationerna egentligen är påtvingade maktrelationer skapade i syfte att befästa amerikanska och västeuropeiska intressen.

Ländernas odemokratiskt utsedda styrelseskikt är helt beroende av utländskt stöd, oftast i form av militär upprustning. Den inhemska politiken färgas oftast av en nedtryckt upprorsstämning som hela tiden riskerar att, som i Iran 1979, omstörta samhällsordningen och då helt plötsligt förvandla landet från lydstat till skurkstat. En tidigare utvald lydstat kan även förvandlas till skurkstat beroende på dess strategiska betydelse för i det här fallet USA:s militära och ekonomiska intressen.

Det kan räcka med en förändring inom den amerikanska presidentadministration, en ny doktrin ska formas, nya geopolitiska mål skapas, i vissa fall kan det helt enkelt räcka med att USA vill avbryta en relation innan lydstatens inhemska kittel kokar över och förstör den propagandamässigt fördelaktiga världsbild som Imperiet ständigt behöver för sin legitimitet att handla.

Pakistan och Afghanistan

Pakistan är ett land som sedan början av 1980-talet haft en mycket stor betydelse för USA. Under det kalla krigets varmaste årtionde valde Sovjetunionen att invadera Afghanistan som svar på ett maktskifte i Kabul 1979. Som brukligt utspelades aldrig en direkt konfrontation mellan de båda maktblocken. Genom att beväpna inhemska rebellgrupperingar lyckades USA dra in Sovjet i en kostsam och förödande konflikt som bidrog till unionens sönderfall i slutet av 1989.

Pakistan var nyckeln till det "heliga krig" som smordes av USA genom ekonomiskt och militärt bistånd. Fundamentalistiska strömningar blev allt starkare medan Washingtons "frihetskämpar" flögs in från stora delar av världen. Och det var genom Pakistan de fann sin väg, landets säkerhetstjänst kanaliserade det amerikanska pengaflödet och förvandlade dess värde till militär hårdvaluta. Man formade en "helig armé" som skulle komma att vända sin vrede mot sin skapare. Inbördeskrig bröt ut i Afghanistan så fort de sovjetiska styrkorna drog sig tillbaka och landet lämnades i ett blodigt svek.

Talibanerna

Genom Pakistans religiösa skolor föddes talibanregimens ideologiska bas. Efter att Kabul intagits 1996, och därmed de rivaliserande grupperingarna mer eller mindre besegrats, kom landet under fundamentalistiskt styre. Medan inbördeskriget förvandlades till en lågintensiv konflikt i de norra delarna av landet började man i USA betrakta en tidigare kaotisk oroshärd som ett område med mer strategiskt värdefulla syften. Man började, återigen med Pakistans diplomatiska hjälp, att förhandla med talibanregimen. Flera stora oljebolag började intressera sig för möjligheterna att dra pipelines som ett mer fördelaktigt alternativ än de som tidigare varit tillgängliga.

Men historien hann i fatt, och Washingtons "frihetskämpar" klev in i bilden. USA var nu ondskans imperium, det heliga kriget hade funnit en ny fiende. Efter en rad spektakulära attacker mot amerikanska mål beslöt sig USA för att åter förändra sin syn på Afghanistan. Clintonadministrationen svarade med missilattacker mot vad man nu benämnde som al-Qaidas träningsläger. USA dömde ut talibanregimen och helt plötsligt fanns det en mängd anledningar till varför Afghanistan var "ett hot mot demokrati och stabilitet". Pentagon började dra upp invasionsplaner som de inte ens behövde presentera för omvärlden, då vi helt plötsligt fick bevittna historiens konsekvenser. 11 september blev vändpunkten för Bushadministrationens geopolitiska syften.

Bedräglig stiltje

Världen delades upp i "de som var för" och "de som var emot". Pakistan och dess nyligen krönta diktator fick likt många andra länder ett ultimatum och var snart inordnat som en allierad bundsförvant i Washingtons millenniekrig. Landets skulder fick sig en ordentlig avskrivning och den militära och ekonomiska upprustningen fick Pakistan att erbjuda både mark- och lufttillstånd för de amerikanska styrkorna. USA flygbombade stora delar av Afghanistan samtidigt som man tillät rebellgrupperingar att avancera mot de kvarvarande talibanställningarna. Allt gick väldigt fort, talibanregimen föll och makten fördelades mellan olika krigsherrar under samlingsnamnet "Norra alliansen".

Omvärlden prisade USA för befrielsen av landet och den marionettregering som inrättats av ockupationsmakten blev det enda legitima språkröret för det afghanska folket. Oljebolagen började återvända, och det tog inte många månader innan vi kunde läsa om hur flera pipelineprojekt satts igång. USA har ersatt den gamla kommunistunionens ockupation av landet. Nära 10 000 amerikanska soldater är stationerade i Afghanistan, frågan är bara hur länge de kan behålla det kvävda lugn som nu präglar ett tidigare krigshärjat land. Likt Afghanistan är Pakistan, trots sin demokratiska fasad av stiltje, en av USA:s mer kritiska lydstater, det är dessutom kärnvapenbestyckat och i ständig konflikt med Indien. De fundamentalistiska strömningarna förstärks allt mer och hatet mot USA kanaliserar människors desperata situation i en riktning dömd till fortsatt konflikt.

Den nya Mellanösternpolitiken

Oron för vad det stundade kriget mot Irak kan föra med sig är för vissa länder mer påtaglig än andra. USA har sedan början av 90-talet utökat sin militära närvaro till den grad att man mer eller mindre nästlat sig fast i inhemska oroshärdar. Saudiarabien är tillsammans med sina amerikanska styrkor rustat till bristningsgränsen, även Kuwait och mindre kungadömen längs med Röda Havet har en betydande försvarsuppbyggnad runt sin rikedom.

Rädslan för att förlora dessa till ytan obetydliga men långt mer strategiskt och ekonomiskt värdefulla länder har tvingat USA att inse sin livsviktiga roll som övervakande makt, vilket innebär ständig övervakning av intressen och geopolitiska syften. Saudiarabien har sedan början av 1930-talet varit den amerikanska grundstenen när det gäller pålitlig oljetillförsel. Medan det Brittiska imperiet deklarerade den för tiden rådande sanningen: att oljan stod att finna i Irak och inte i Saudiarabien, gav det USA chansen att som första västland söka efter den olja som man sedan fann i obeskrivliga mängder. Andra världskriget följde och USA hade garanterat sin ställning i Mellanöstern som den enda egentliga stormakten.

I Saudiarabien hade religiösa och väpnade konflikter lösts genom att man givit kungafamiljen rätten att bruka och styra över landets rikedomar i utbyte mot att man försäkrade att rådande samhälleliga normer skulle följas och skyddas enligt ett starkt religiöst mönster. Landet har alltid haft en stor religiös betydelse då islams heligaste stadssymboler Mecka och Medina är belägna där, och skyddade innanför dess gränser. Medan den religiösa skolan blev allt mer fundamentalistisk och allmängiltig i landet så valde USA att endast koncentrera sig på kungafamiljen och dess rikedomar. Flera stora oljebolag skrev kontrakt över ännu oexploaterade områden i landet. Kungafamiljens makt blev med hjälp av de ofantliga inkomsterna så stark att de kunde säkra sin fortlevnad.

Supermakternas krigshets

När britterna förlorade sin ställning i Irak och landet under 1960-talet genomdrev en rad nationaliseringar av oljetillgångarna spred sig skräcken i USA och Saudiarabien för att Saudiarabien skulle införlivas i det nu alltmer växande Irakiska riket och därmed även de vinstgivande oljekällorna. Situationen i Mellanöstern var kritisk för USA då Sovjetunionen gjorde allt större landvinningar genom att stödja det samtidigt rasande kravet på arabisk enhetsnationalism. Men då Bathpartiet i Irak övertog makten genom en blodig kupp på 60-talet, följt av den av CIA installerade diktaturen i Iran, kunde USA sakta men säkert trygga sina intressen. Israel lyckades genom sexdagarskriget 1967 krossa de arabiska styrkorna.

Investeringarna fortsatte lavinartat i Saudiarabien medan maktblockens inblandning i Mellanöstern hela tiden skapade nya konflikter. Egypten och Syriens anfallskrig mot Israel 1973 slutade i ett förnedrande nederlag och fredsförhandlingar som sedan stabiliserade förhållandet mellan Egypten och Israel. Revolutionen i Iran 1979 och det påföljande kriget mellan Irak och Iran då USA med enorm militär uppbackning lyckades övertyga Saddam Hussein att attackera fienden i öst.

Moralisk legitimitet

Sen kom 1990-talet och den tid som helt skulle förändra agendan i både mellanöstern och världen överlag. Sovjetunionen föll och USA lämnades att ensamt bestämma världsordningen. Efter att man tvingats ingripa med egna militära medel i Iran-Irak kriget för att kunna försäkra sig om ett fortsatt Irakiskt styre verkade det som om Bushadministrationen efter nära 15 års militärt och ekonomiskt vänskapsförhållande med Irak valt att avsluta en nu alltför smutsig kedja av händelser.

USA var ensam supermakt kvar i världen och behövde all den moraliska legitimitet som man kunde få. När Irak, med USA:s signalerade godkännande, invaderade Kuwait i syfte att rädda sin egen sönderslitna ekonomi, fick troligtvis Saddam Hussein sin livs största chock när USA förklarade att man tänkte ställa sig på Kuwaits sida mot "monstret från Bagdad". Några ovissa månader följde och Irak deklarerade att man skulle dra sig tillbaka efter att enhälligt ha fördömts av FN. Men det var redan för sent, Bush och hökarna i Washington hade dragit upp nya riktlinjer och i takt med att de irakiska trupperna skulle dra sig tillbaka började bomberna falla. Irak retirerade och lämnades blödande med förödande sanktioner och en infrastruktur i ruiner.

USA:s närvaro skapar motsättningar

Saudiarabien säkrades och därmed även det svarta guldet. Man installerade en avskräckande militär närvaro i landet samtidigt som Madridkonferensen skulle säkra stabilitet och fred i regionen. Men medan fasaden talade om lugn föddes ett hat gentemot ockupationsmakten USA. Saudiarabien, islams väktare, hade invaderats av en fientlig stormakt, allt i samförstånd med landets egen kungafamilj. Djupa motsättningar inom landets gränser talar om en avgörande framtid. Kungafamiljens tidigare oinskränkta makt har börjat vackla och har därför mer och mer flutit samman med amerikanska företagsintressen. Man kan återfalla till överdrivna hotbilder om en stundande religiös revolution likt den i Iran 1979, men sanningen talar om en stundande förändring. Analytiker spår att USA:s anfallskrig mot Irak kommer bli Saudiarabiens utlösande faktor. Frågan är om det inte snarare kommer att förstärka den rådande situationen under ett par år innan hela luftbygget rasar, troligtvis nära sammanlänkat med att kungafamiljen överlämnar sin makt till utländska intressen. Problemet som återstår för USA är hur man ska reagera på den anstormande förändringen.

Arabisk nationalism

Egypten är ett av de länder i världen som verkligen agerat slagfält för de olika stormaktskonfrontationerna. Samtidigt har landet ständigt tvingats brottas med kvävda upprorskänslor som följd av att en utomstående makt alltid haft sista ordet i landets politiska agenda. Fram till andra världskrigets slut och de efterföljande åren till Suezkrisen 1956 hade Egypten alltid styrts av det brittiska imperiet. Men genom Gamal Abdel Nasser och de höjda kraven på en arabisk enhetsnationalism började spänningar uppstå. Sovjetunionen ställde sig på Egyptens sida och började rusta landet som en del av sin kalla-krigsstrategi.

USA var än så länge avvaktande och hade fortfarande problem med relationerna till arabvärlden i stort och sitt förhållande till Israel. Man fruktade den arabiska nationalismen på samma sätt som man fruktade Sovjets militära upprustning av Syrien och Egypten. Man vågade inte riktigt ta ställning för Israel så länge maktförhållandena mellan Israel och arabvärlden ännu var förhållandevis jämna. Det var inte förrän sexdagarskriget 1967 som osäkerheten vände. Vad som kom att utspelas under 50- och 60-talet skulle bli avgörande för Egypten framtid. Nassers självsäkerhet utmynnade i att han lät deklarera ett totalt nationaliserande av den för västvärlden livsviktiga Suezkanalen. Britterna tvingades ut ur landet och hade vid det här laget bytts ut till en påtaglig sovjetisk närvaro. Frankrike som självt var inbegripet i ett stundande nederlag i Algeriets inbördeskrig gjorde allt för att verka för krig då Nassers arabiska nationalism stödde befrielsekriget mot den franska ockupationsmakten. England och Frankrike gjorde i det tysta upp planer för ett krig där Israel skulle få tillfälle att slå tillbaka mot vad de själva såg som den enda riktiga faran mot den judiska staten.

De båda europeiska länderna fick igenom sin plan och i slutet av oktober 1956 attackerade Israel genom Gazaremsan och Sinaihalvön. England och Frankrike krävde att de båda länderna genast skulle dra sig tillbaka tio kilometer på vardera sidan av Suezkanalen och därefter enas om fred, medan kanalen skulle hamna i internationell ägo. Som redan förutbestämt sade Israel ja till förslaget medan Egypten, även det medberäknat, svarade nej. De både europiska makterna inledde flygbombningar och landsatte specialförband som snart tog kanalens västra sida i besittning. USA, som skrämdes av händelseförloppet, tog kontroll över situationen och tvingade England och Frankrike att dra sig tillbaka.

Suezkrisen drog in Egypten allt mer i stormakternas blockkonfrontation. Det medförde ett totalt tillbakadragande av de både europeiska makternas inblandning i Mellanöstern, förstärkte Sovjets stöd till Egypten samt dess allians med Syrien. Kriget i sig vidgade även klyftan mellan Israel och arabvärlden som såg det hela som en sionistisk kupp stöd av angloamerikanska intressen. Nassers nationalism spred sig, Algeriet befriades och en lågintensiv konflikt tog vid till dess att Israel besegrade Egypten under sexdagarskriget.

Egypten blir en lydstat

Nasser gjorde ett sista försök att återfå sin tidigare respekt som arabvärldens gemensamma ledare genom att tillsammans med Syrien 1973 attackera Israel. Nederlaget blev totalt och USA tvingade fram fredsförhandlingar mellan Egypten och Israel. Sovjetunionen lämnade landet och amerikanska intressen tog vid. Definitiva slutförhandlingar fördes vid Camp David i mitten av september 1978 där Egypten återfick hela Sinaihalvön ifrån Israel. USA:s roll i mellanöstern hade förstärkts avsevärt och stördes nu enbart av den Iranska revolutionen.

Egypten blev en del av USA:s "nya Mellanösternpolitik" och har alltsedan dess förblivit en pålitlig lydstat. Landet öppnades upp för västvärldens företagsintressen och har sedan början av 80-talet smorts och upprustats i likhet med Israel till en starkt militariserad och avgörande maktsymbol för USA:s närvaro i mellanöstern. Men likt Saudiarabien har Egypten en rad inhemska konflikter. Majoriteten av landets befolkning lever i fattigdom och misär medan en styrande elit av politiker och företagsintressen styr landets "demokratiska" samhällsordning. Egypten är ett starkt religiöst och politiserat land med en kokande kittel av folkligt missnöje. De nedtryckta upprorskänslorna må ligga dolda för västvärldens kortsiktiga ignorans men lär inte försvinna. USA riskerar liksom i Saudiarabien en konflikt där endast en militär intervention kan kvarhålla det sedan länge "gynnsamma" förhållandet.

Iran och Syrien i riskzonen

Om Egypten och Saudiarabien är två länder som riskerar ett omstörtande av inre oroligheter och därmed dra på sig USA:s påtvingade "befrielse" så gäller raka motsättningen för Iran och Syrien. Två kraftfulla länder med en politisk agenda som mer och mer börjar smälta samman med och anpassa sig till europeiska och framförallt ryska företagsintressen.

Anledningarna till att dessa två länder befinner sig i riskzonen för en kommande amerikansk intervention är av varierande grad men följer en gemensam nämnare. De är båda öppet kritiska mot USA:s sätt att strukturera världsordningen och de är tillräckligt starka rent ekonomiskt och militärt (det senare gäller framförallt Iran) för att kunna sätta kraft bakom sitt hårdföra fördömande.

En annan gemensam nämnare är deras förståelse för och stöd till den libanesiska befrielsegerillan Hizbollah. Anledning nog för Washingtons mer israelvänliga hökar att dra in länderna i sitt "krig mot terrorismen". Rent faktiskt skulle argumentet fungera. Hizbollah har pekats ut av USA som en terroristorganisation, och Syrien och Iran, och Libanon i allra högsta grad, är gruppens ekonomiska, militära och politiska grundare. USA skull kunna hävda att länderna stödjer terrorverksamhet och därmed utgör ett hot mot världsfreden.

Att Hizbollah å andra sidan är en befrielserörelse född under israelisk ockupation och med en långt mer utvecklad social bas än dess väpnade gren tycks ha undgått Pentagons analytiker. Att det är USA som är det egentliga hotet mot världsfreden är en annan parentes som bör tas i beaktning. Men så är det ju inte varken Iran, Syrien eller Hizbollah som läger upp riktlinjerna för den rådande världsordningen.

Infekterat förhållande

Syrien har egentligen alltid haft ett infekterat förhållande till maktblocket i väst. Ockuperat och styrt av Frankrike efter första världskriget då landet revolterade och för en kort tid under 20-talet skapade sin första konstitution och därmed lade grunden för sin egen legitima identitet. När Frankrike lämnade Syrien, och landet drogs med i det fatala nederlaget som följde på arabvärldens halvhjärtade försök att befria Palestina, började Syrien allt mer vända sig mot öst i skydd för ett alltmer aggressivt och militaristiskt Israel. Sovjet tog till sig Syrien och uppmuntrade under hela 50- och 60-talet dess nationalistiskt inspirerade allians med Nassers Egypten. Landet har alltid varit en eftertänksam men evigt svuren fiende till Israel, det enda landet som vägrat skriva under ett övertäckande fredsföredrag och som fortfarande menar att Israel måste återlämna de sedan sexdagarskriget ockuperade Golanhöjderna.

Syrien led även stora förluster under Libanons inbördeskrig då man stationerade tusentals soldater i landet för att dämpa stridigheterna. När sedan Israel invaderade Libanon (med syfte att krossa den palestinska gerillarörelsen) 1978 men framförallt 1982 valde man även att attackera syriska pansar- och soldatdivisioner samt med USA:s fulla stöd flygbomba sovjetbyggda radar- och missilanläggningar som flyttats fram till gränsen. Israel och Syrien utkämpade även flera luftstrider där de amerikanskbyggda stridsflygplanen vann en överlägsen seger över sina motståndare i öst.

Innestående blodshämnd

USA har alltid anklagat Syrien för att indirekt stödja Hizbollahs befrielsekrig i södra Libanon. För några månader sedan talades det i Bushadministrationen om att man hade en innestående blodshämnd gentemot den libanesiska gerillan och syftade på bombningarna av de amerikanska och franska marinhögkvarteren i Libanon under inbördeskriget. Frågan är hur långt USA är berett att gå i sin taktfasta kamp mot "terrorismens hantlangare". Det hade varit betydligt enklare att påvisa Syriens relation med Hizbollah än de tafatta försöken till påståenden om al-Qaidas lierande med regimen i Bagdad. Men å andra sidan utgör Hizbollah en bra mycket svårare utmaning när det kommer till propagandistisk trovärdighet, västvärlden måste ju trots att luras till att tro på lögnerna om hur skolundervisning och sjukhusverksamhet i södra Libanon egentligen är Syrisk- och Iransk-finansierad terrorverksamhet.

Iran står på tur

Iran är antagligen det land som efter att en ockupationsregim i Irak installerats kan komma att hamna i USA:s sikte. Mycket på grund av att landet tillsammans med Syrien utgör det enda, marginella, hotet mot ett helt kontrollerat amerikanskt Mellanöstern. Men Iran utgör inget hot mot världsfreden utan strävar allt mer efter att inlemmas i västliga normer. Det pågår en generationsrevolution i Iran som med tid och stöd kan stjälpa det gamla Iran över ända. Om USA verkligen strävade efter världsfred som man så vackert talar om borde man istället uppmuntra de enorma påtryckningar som redan existerar i landet. Men istället väljer man att tala om hotet av massförstörelsevapen, finansiering av terrorverksamhet och fundamentalistiska strömningar.

Jag förstår den amerikanska lockelsen av ett Mellanöstern designat med hjälp av militäranalytiker och oljebolagens styrelseprotokoll. Den törstande viljan att omstrukturera ett land med vapenmakt som så sakta håller på att omstrukturera sig själv med hjälp av insikt och jämlikhet. I slutändan kvarstår endast ett rasistiskt kolonialtänkande lett av ett kulturellt förakt för allt och alla som inte infaller i den påtvingade världsordningen.

Shahen och den islamska revolutionen

Irans historia är lika värdefull som vilket annat land som helst med betydande mängder olja när man ska förstå det geopolitiska tänkandet som styr dagens amerikanska administration. Landet leddes av en nationalistiskt inspirerad regim som likt Irak och Egypten valde att nationalisera Irans enda ordentligt vinstgivande tillgång: oljan. USA svarade med en CIA-stödd kupp 1955 som förde Shahen Mohammad Reza Pahlavi till makten. Under 14 år styrdes landet med järnhand samtidigt som amerikanska och israeliska vapen pumpades in för att försäkra sig om att den rådande ordningen vidhölls och att det allt mer synliga upprorsmönstret hölls nere. Israel, Iran och Turkiet fungerade under andra halvan av 50-talet och stora delar av 60-talet som en enhetlig allians som USA blev mer och mer engagerad i.

Det inhemska trycket blev dock för starkt och diktaturen föll 1979 genom en folkligt förankrad revolution. Maktkampen som uppstod efter övertagandet vanns av Ayatollah Ruhollah Khomeini som återvänt från sin exil i Frankrike. Den islamska revolutionen blev en inspirerande händelse för arabvärldens muslimer som genom generationer tvingats betrakta hur stormakterna godtyckligt delat regionens rikedomar mellan sig. USA:s strategiska svar blev att förmå Irak att anfalla Iran.

Det hela lyckades och kriget rasade under hela 80-talet. När Iran genom massiva stormningar började återvinna förlorad mark och var på väg att besegra Saddam Husseins Irak svarade amerikansk militär med att ge sig in i kriget på Iraks sida. De både länderna slöt fred efter nära tio års krigande och de faktiska konsekvenserna stod bara att finna i nära två miljoner döda och de båda ländernas sönderslitna ekonomi.

Israel format för stormakternas syften

Mellanöstern är och förblir färgat av den israeliska dominansen och det palestinska folkets fortsatta kamp för en självständig stat. Det är en infekterad historia som letar sig tillbaka till 1800-talets mitt då judiska immigranter började bosätta sig i det arabiskt befolkade Palestina.

När det Osmanska riket föll samman i samband med första världskriget blev Palestina ett brittiskt mandat utfärdat av världssamfundet. Genom Balfour-deklarationen 1917 gav det brittiska imperiet sitt tysta godkännande till ett judiskt nationalhem i Palestina. Fler och fler judiska immigranter anlände till det "förlovade landet" och de redan spända motsättningarna exploderade snart i ett inbördeskrig riktat mot det brittiska mandatet och de judiska nybyggarna. Britterna lyckades krossa det väpnade motståndet med vapenmakt samtidigt som man dämpade den sociala oron med ett vitpapper där man lovade minskad judisk immigration samt jordavsättningar till de palestinska bönderna.

Andra världskriget kom och med det den fruktansvärda sanningen om förintelsen av judar i nazisternas koncentrationsläger. USA:s och Europas svek skulle tonas ner och man beslöt sig för en delningsplan av landet Palestina. Innan delningen ägde judiska nybyggare mindre än en tiondel av landets markareal, när processen avslutats var hälften av Palestina tillägnat det judiska folkets fortlevnad. Arabstaterna svarade med ett symboliskt "befrielsekrig" (efter det att den Israeliska staten utropats14 maj 1948) av Palestina men som den judiska staten med hjälp av brittiska vapen lyckades övervinna och förvandla till ett "självständighetskrig".

Tre generationer flyktingar

Under kriget förekom en systematisk utrensning av det palestinska folket som råkat bo på den mark som tilldelats landet Israel. Nära 800 000 palestinska flyktingar placerades i omkringliggande länder, framförallt Libanon och Jordanien. Ett öde som de fortfarande är dömda att genomleva. Tillsammans med flyktingar ifrån sexdagarskriget 1967 bor nu tre generationer palestinska flyktingar under miserabla förhållanden.

I och med delningen och kriget 1948 så hamnade Gazaremsan under egyptisk kontroll medan Västbanken styrdes av Jordanien. Det var inte förrän efter sexdagarskriget 1967 när Israel ockuperade Gazaremsan, Västbanken, Golanhöjderna samt Sinaihalvön (sistnämnda återlämnades till Egypten medan de palestinska och syriska områdena fortfarande står under israelisk kontroll) som arabvärlden medgav palestinierna rätten till ett eget land och utsåg PLO som dess rättmäktiga språkrör.

Situationen i de ockuperade områdena har allt mer förvärrats under en söndersliten och moraliskt förtvinad ockupation som nu börjat på trettiosjätte året. Israel har återtagit kontrollen av det palestinska "självstyret" som genom en fasadliknande "fredsprocess" under mitten av 90-talet tilldelats ett krigshärjat och korrumperat PLO. Det senaste palestinska upproret, al-aqsaintifadan, har skördat nära 3 000 palestinska liv i en konflikt som är statligt sanktionerad av Israel och ekonomiskt beroende av den amerikanska administrationen.

Format för stormakternas syften

Det är svårt att se någon positiv vändning i den eskalerade situationen. Israels befolkning har återvalt Ariel Sharon till makten, som är en garant för fortsatt aggression. För det palestinska folket borde det betraktas som att den israeliska befolkningen svikit sin plikt som civila invånare med moraliskt ansvar. Ett folk som återväljer en regering fast beslutsam i sin öppet rasistiska anfallspolitik har avsagt sig sin rätt som oskyldiga civila. När en palestinsk självmordsbombare briserar sin dödliga hopplöshet har Israel förvanskat sin sista humana förpliktelse.

Israels historia är en fabricerad överlevnadskamp mot en aggressiv och överlägsen arabisk omgivning. Vad som egentligen har utspelat sig sedan statens födelse för snart 55 år sedan är en enträgen kamp av de olika stormakterna att forma Israel för sina politiska syften. Israel å andra sidan har hela tiden insett vikten av och strävat efter amerikanskt och europeiskt stöd i sin aggressiva expansionspolitik för att ena sitt historiskt religiösa millennieminne med den reella verklighet de själva kallar "Eretz Israel".

Legitimerad ockupationsmakt

Man kan urskilja åtminstone fem betydande händelser som sammanlänkat USA med Israel. De har alla haft som konsekvens att de amerikanska administrationerna insett betydelsen av en icke-arabisk lydstat i Mellanöstern. En lydstat rustad till bristningsgränsen alltid redo att gå i bräschen när storebror kallar. Vändpunkten för USA:s del kom när Israel med nytillverkad amerikansk vapenarsenal besegrade arabvärldens samlade militärmakt. Israel demonstrerade sin militära överlägsenhet och vann därmed USA:s gunst. I och med oktoberkriget 1973 då Israel anfölls av Egypten och Syrien men återigen segrade, samt de påföljande oljeblockaderna av OPEC fick USA:s sista strategiska osäkerhet att vända till total övertygelse. Det var genom Israel och en rad mindre viktiga lydstater som USA skulle säkra regionens olja.

När Israel sedan invaderar Libanon 1982 i sin jakt på palestinsk identitet sker det med USA:s goda minne och Beirut flygbombas ostört under nära tre månader. Nära 18 000 civila beräknas ha omkommit under de heta månaderna juni och juli. FN och världssamfundet svarade med en rad fördömande resolutioner som alla bemöttes med amerikanska veton. Israel hade uppnått sin legitima rätt som ockupationsmakt och våldsutövare.

När sedan den palestinska intifadan kanaliserade all vrede och hopplöshet i en samordnad ansträngning att befria sig ifrån ockupationen så valde USA att fortsätta använda sin oinskränkta vetomakt och därmed försäkra Israel om att omvärlden aldrig skulle ingripa på palestiniernas sida. Under 90-talet stöptes den dödfödda "fredsprocessen" mellan Israel och ett nu erkänt Palestinskt styre, vad som inte framgick av den omskrivna och hyllade processen var att Israel stärkte sin rätt på Gazaremsan och Västbanken samtidigt som man gav sken av att föra en generös avsägningspolitik. Bosättningspolitiken fortsatte i oförminskad styrka och för vart år av "stabilitet" och "hoppfulla lösningar" utökade Israel sin närvaro på Västbanken med en rad militära och civila byggnadsprojekt.

Irak och den nya världsordningen

Det talas nu snarare om veckor än månader. Det anstormande kriget mot Irak kommer troligtvis att inledas innan månadens slut, i alla fall om man får tro amerikanarna själva. Det hela är ganska betydelselöst. Att 200 000 soldater inte bara utgör ett "påtryckande hot" utan en anfallsklar invasionsarmé börjar gå upp för de flesta som bekantat sig med den rådande världsordningen.

Vad som är intressant att betrakta är den osäkra framtid som följer på en USA-ledd ockupation av Irak. Vilken roll har Jordanien att spela i krigets efterdyningar. England och USA har skänkt mängder med stridsklara vapen till det tidigare så obetydliga kungadömet. Vad planerar Israel inför ett stundande krig, Ariel Sharon har åter säkrat sin maktställning genom ett skrämmande valresultat. Fruktan för det palestinska folkets öde under ett amerikanskt storkrig får nog många att tänka på den allt mer återkommande frasen om "folkfördrivning".

Israeliskt stridsflyg har den senaste veckan genomfört oroväckande många luftförbrytelser över libanesiskt territorium. Vilka konsekvenser skulle en Israelisk återinvasion av södra Libanon få, hur skulle stridigheter mellan Hizbollah och Israel påverka Syrien.

Hur kommer den kurdiska befolkningen i norra Irak reagera på regimens fall och på vilket sätt kommer det att påverka Turkiet oresonliga hat gentemot den kurdiska nationaliteten. Vad kommer att ske i Afghanistan och Pakistan när amerikanska soldater plöjer sin väg mot Bagdad. På vilket sätt kommer kriget att påverka de europeiska "demokratierna" i sitt försök om världslig enhet. Kommer vi att få se mer långtgående tendenser till ett splittrat Europa där England, Italien och Spanien följer USA i dess "moraliska förpliktelser" medan Frankrike och Tyskland tillsammans med ryska och kinesiska krafter försöker vända samfundet till ett mer hållbart alternativ. Eller kommer de alla enas under Förenade Nationens flagga och besluta sig för att kriget var nog behövligt i alla fall. Frågan är bara vem som behöver det mest.

För det handlar inte om olja, det handlar om framtida oljeinvesteringar. Det handlar inte om moraliska förpliktelser, det handlar om USA:s geopolitiska förbindelser. Det handlar inte om det irakiska folkets befrielse, det handlar om den amerikanska elitens frihet att göra som dom själva behagar. Det handlar inte om Iraks påstådda massförstörelsevapen, det handlar om USA:s rätt att få använda sina egna massförstörelsevapen. Det handlar helt enkelt om en amerikansk världsordning.