Veganerna - En bok om
obekväma
frågeställningar

Denna debuterande författare, som till vardags är redaktionssekreterare på Arbetaren, ventilerar obekväma frågeställningar om förhållandet mellan djur och människor genom veganer och ickeveganer; etiskt, politiskt och filosofiskt på 211 luftiga reportagesidor.

Allra först får läsaren hänga med in på ett slakteri i Skara, så blodet och lukten nästan tränger ut ur bokstäverna alltmedan boken krampaktigt skakar med i dödsryckningarna. Han tar oss med till snötäckt skog i Närke med siktet inställt på en minkfarm. Vad de tre maskerade männen inte vet är att de är iakttagna av minkfarmaren själv, alldeles i skotthåll. Och Linton berättar från båda sidors perspektiv som om han själv plumsade runt i snön mellan parterna.

I ivern för djurens rätt tar också boken fasta på resonemangen från kritikerna, en av dem är Per Svensson: "Upprätthålls inte gränsen mellan människa och djur blir det i förlängningen inte orimligt att tänka sig att det faktiskt kan vara moraliskt försvarbart att nacka ett svin (tvåbent) för att rädda tio tusen grisar (fyrbenta)."

Peter Singer, den internationellt ledande djurättsfilosofen, går som en röd tråd genom boken. Har man följt med lite sporadiskt runt den hätska debatten om honom skildras en nyanserad bild av Singer i "Veganerna - En bok om dom som stör". Peter Singer, grön socialist och son till en judisk kvinna som flytt förintelsen har stämplats som både nazist och mördarfilosof. Singer vänder sig mot kommersiell köttindustri men kan mycket väl tänka sig både jakt och plågsamma djurförsök även i framtiden.

Två bitar till i djurrättstänkandet som framkommer i boken är feminismen och kapitalismen. Feminismen därför att djurrättsfrågan lyfts fram och byggts upp av framför allt kvinnor, och kapitalismen därför att det är den, med Dennis Lyxzéns ord, "som hela tiden eldar på den mest vulgära formen av djurförtryck".

Den som går längst, på sitt vis, i sin kritik mot de som vill värna om djuren är kardinal Giacomo Biffi, möjlig efterträdare till påven Johannes Paulus den II, som under ett tal i våras förutspådde kyrkans värsta fiende: dagens Antikrist är vegetarian.

Frågan ställs på sin spets när debatten bland veganerna börja gälla att se upp med vad man sätter fötterna så inget liv går till spillo vid nedtrampen, och när diabetikern undrar hur han ska gå till väga när insulinet han behöver delvis kommer från ett djur.

När resonemanget nått detta stadium undrar jag om inte det mest korrekta förhållningssättet blir att lägga sig på en kompost och låta ekosystemet ha sin gång. Eller se det från ett annat håll som min buddhistiske arbetskamrat gör: Vi är alldeles för fixerade vid det vi kan se. Eftersom vi ändå får i oss levande varelser genom allt vi äter kan vi lika gärna äta kött.