Nordkoreas sak

Jag träffar Kämpen och Teflonen på livsstilscaféet Glassfabriken i centrala Malmö. Båda har pigga ögon, ser ut att vara kring tjugofem och ser samtida ut i bohemchicka kläder. Inget direkt i framtoningen avslöjar att det var dessa två som startade Initiativet bojkotta Mordkorea en dag i juli 2003.

- Jag läste om provsprängningarna i Nordkorea och tänkte att det där måste jag göra något åt. Det är ju lätt att knyta näven i fickan och bara lalla med, men nu ville jag göra något mer konkret, säger Kämpen.

Teflonen fyller i:

- Jag höll med. Jag känner Kämpen sedan länge och det kändes självklart att lägga lite av sin fritid på detta. Jag var lite aktiv i Bojkotta Frankrike-kampanjen på nittiotalet, stod vid rismaskinen och sånt.

Fetamackorna serveras på bordet och Kämpen och Teflonen börjar prata om hur kampanjen började.

- Jag hittade de gamla bojkotta Frankrike- flygbladen i lådan hemma och tänkte att det var en god start. Jag kopierade upp dem i några hundra exemplar och drog ihop ett öppet möte, säger Teflonen och fortsätter:

- Jag kontaktade även Svensk- koreanska föreningen för en paneldiskussion om vänstern och framtiden. Vi tänkte att vänsterns strategier kunde diskuteras med fokus på konkret aktivism och solidaritet mot imperialism. Men de ville inte vara med. De trodde inte att vi skulle kunna mötas. På något sätt. Jag sa att vi egentligen var på samma sida, men då hade de redan lagt på. - Jo, det är ju lite av en brännande fråga ni har hittat, säger jag. Men är det inte lite livsstilsvänster att börja kritisera hur vänstern agerar utomlands? Lenin menade ju annars att verklig internationalism annars är att understödja samma kamp och linje och inte tro att man är en smartbyxa som vet bättre än dem.

- Det kan man ju tycka, men jag vet inte om jag håller med. Att bygga upp en motkultur till den amerikanska världsimperialismen är inte helt lätt och jag tror att kritik och självkritik är det bästa sättet att lösa motsättningar inom folket, säger Kämpen och hänvisar givetvis till Maos klassiska metod.

- Det blev en hel del folk i vår organisation och hade tre koncensusmöten i veckan under ett halvårs tid. Samt givetvis många diskussioner om vilken linje som är den rätta. Startade e- postlistor och allt, fortsätter Kämpen. Vi diskuterade just den frågan på en seminariumweekend.

- Vi måste tillåta oss att kritisera Nordkorea även om vi egentligen är på samma sida i kampen mot USA- imperialismen, fyller i Teflonen i och fortsätter:

Kim Jong Il skrev för några år sedan att "Praktisk erfarenhet visar tydligt att vår socialism, jucheidéns förkroppsligande, är den mest vetenskapliga och livsdugliga socialismen". Jag läser upp citatet för Kämpen och Teflonen och frågar om de vänder sig mot tillämpningen av jucheidén i norra Korea eller mot själva idén.

- Det är en svår fråga och något vi diskuterat mycket i Initiativet. Åena sidan kan vi givetvis inte invända i Pyongyangregeringens tillämpning av juche, men vi anser ändå att det vore bättre om pengarna hamnade på rätt ställen och inte på kärnvapen, säger Teflonen.

Så ni anser att det vore mer jucheorienterat att släppa kärnvapnen?

- Det går inte att svara ja eller nej på den frågan. Men ja i sådana fall, säger Kämpen.

- Officiellt är Nordkorea i krig med USA, då USA vägrat att ersätta deras vapenstilleståndsavtal från 1953 med ett fredsavtal, så vi förstår ju att de känner en viss press från de imperialistiska borgarstaterna de har runtomkring sig. Men kärnvapen är knappast en lösning, säger Teflonen och söker ögonkontakt med Kämpen.

För att inte förtrycka varandra anstränger sig de sig att svara ungefär lika mycket på frågorna. Eftersom caféet numera är både horse- och rökfritt går Kämpen och jag ut för att ta oss ett bloss. På en stolpe precis utanför dörren kan man fortfarande se ett av flygbladen som sitter uppe sedan kampanjandet för lite drygt ett år sedan. Hon pekar på det för att visa att kampen inte är död.

Efter pausen styr jag in frågorna till att handla om reformism.

- Till en början reflekterade vi inte särskilt mycket över att det vi gjorde var refo. Men visst det är självklart. Bojkottkampanjer är alltid refo eftersom de bygger på de borgerliga marknadsekonomiska föreställningarna om hur saker och ting går till, säger Kämpen. Vi skulle givetvis diskuterat detta innan vi satte igång överhuvudtaget. Det var något av misstag kan man tycka i efterhand att vi inte hade en linje klar.

- Det finns, som jag ser det, i huvudsak två varianter för en revolutionär att förhålla sig till reformism. Den ena är att hålla tyst om sin påfötterställande dagordning. Den andra är att hela tiden hänvisa till den. Om man ska förenkla har vi trottevarianten där de går med i så mycket refo som helst, men har sina revolutionära, krav i bakgrunden (fingrar i luften visar att ordet revolutionära ska vara inom citationstecken). Den andra är lite mer kommunalistisk, då en god kommunalist alltid ska hänvisa till sina högre ideal.

- Jag tycker att vi gick en lyckad balansgång utanför de båda linjerna egentligen. Efter att ha diskuterat på kansliet sa vi till varandra att detta är refo, men vi vet vad vi vill egentligen...

- Borgarstatens fall, såklart, fyller Teflonen i.

- Hur ser ni på kampanjen i dag?, frågar jag.

- Det är inte över, men det är ju inte heller som för ett år sedan, säger Teflonen.

- Det var hetsigt på den tiden. Ett tag åt jag bara fetamackor. Vi delade ut ett hundratal flygblad, höll något möte på torget och affischerade en hel del i området under den där hösten 2003. Det blev många möten och seminarium. Vi blev en del av en internationell rörelse. Bojkotten i sig blev väldigt lyckad och Nordkorea ändrade ju sin politik. Det var värre med Frankrike på sin tid, säger Teflonen.

I september 2003 splittrades Initiativet i två fraktioner. En del som såg Initiativet som en enskild kampanj för att stoppa kärnvapnen på Nordkorea och en del som såg Initiativet som en bas för införandet av jucheidén i Sverige som vapen mot USA-imperialismen. Men till skillnad från Svensk- koreanska föreningen ville de hålla fast vid kravet på nedrustning (även om de släppte det också sedan). Båda organisationerna hade kvar namnet Initiativet bojkotta Mordkorea och klistrade över varandras affischer med inställtlappar.

Men som vi säger: Kampen fortsätter!