Välspelad
folkhögskolefunk

Stocks & Bombs
Warsawpack
G7 Welcoming Committee

Det här sjumannabandet spelar en blandning av hip-hop, jazz, funk och rock med texter som lutar starkt åt vänster på den politiska skalan. Musiken är välspelad och det känns som att de har lagt ner mycket tid på den. En del av musikerna är dessutom aktiva på ett professionellt plan utanför bandet. Tyvärr kan ljudbilden bli lite brölig och stökig på sina håll. Det är nämligen mycket blås i arrangemangen och de fläskar på ganska frenetiskt ibland. DJ:n gör sitt för att förhöja hip-hopkänslan tillsammans med den ömsom väsande ömsom skrikande rapparen.

Inte helt otippat är gitarristens bästa vän wah-wahpedalen, som används flitigt för att höja funkfaktorn. Det är mycket rap så klart, men också många instrumentala delar där saxofonerna avlöser varandra i rena jazzsolon. Tyvärr råder det en viss inflation på den här typen av band vilket gör att man känner igen det här allt för väl. Det känns lite som att det finns ett sånt här band i varenda håla i hela Sverige. Allt man verkar behöva är en handfull estetelever och en halvbra rappare, vips så har man ett livehip-hopband. Hela idén har tappat sitt överraskningsmoment och jag har tappat all respekt för den här typen av välspelad folkhögskolefunk. Det är väldigt långtråkigt på skiva i alla fall.

Dessutom är det genomgående för den här skivan att låtarna inte känns särskilt bra. Musiken harvar fram genom hela skivan och allt är välspelat och så, men ingenting fastnar. Ingen av låtarna berör eller sticker ut. De borde ha lagt mer energi på att skriva starkare låtar och inte grävt ner sig på att varje instrument skulle få ha något utmanande att spela. Jag bör dock påpeka ännu en gång att allt är väldigt välspelat och att den här skivan säkert kan tilltala en hel del folk. Live är det säkert tusen gånger bättre dessutom. En annan positiv sida av just det här bandet är att de ju faktiskt har ett budskap. Nått som behövs i den något stereotypa hip-hopvärlden av idag. Perfekt för kidsen som har spelat sönder sina Looptroop-skivor och behöver nått i väntan på nästa släpp. Varje liten motpol till sexism och våldsromantik kan ju vara behövlig, men man kunde önska att kreativiteten och låtarna var bättre beträffande just den här skivan.