Det här är ditt och
mitt land

Bara för att han har kavaj på sig slutar han inte att vara protestsångare. Bara för att han spelar för 50-åringar och inte maoister innebär det inte att han är nåt annat.

Han träder in och bränner på med en äldre låt, vid namn "Gökungen". Det blir sedan en låt från hans nya skiva, "Allt har sin timme". Mycket bra, men lite för lite rock'n'roll. Nu börjar han sitt första mellansnack. "Under senaste valet hörde jag en intervju med Carl Bildt. Första frågan var: Vad anser du om analsex? Och han svarade: 'Ingen kommentar' Sen frågade de vad han ansåg om kapitalism. Svaret blev: 'Ingen kommentar'. Och då förstod jag att det finns ett samband" Tanten framför mig börjar skratta rått.

Sen kör Wiehe igång med den nya progglåten "Den enda vägen" och inte för att någon i 40-talistgänget (de var fler än på Bob Dylan i Scandinavium) börjar röra sig men visst får man gåshud ett antal gånger, och visst ser man ett stridens tecken i deras ansikten. Det blåser jävligt kallt faktiskt. En röd flagga hissas också.

Sedan börjar han snacka om när han träffade Björn Afzelius och om hur omständigheterna var då. Han avslutade det hela så här: "Men det blev bättre. Militärjuntorna drog sig ur Latinamerika, apartheidsystemet upphörde och Sovjetunionen kollapsade. Nu är det bara Per Ahlmark kvar".

Han fortsätter med "Vem kan man lita på?" (i en r&b-version som gav låten en skön fläkt) och "Victor Jara". Han spelar en ny låt (tror jag) kallad "Motsåndets estetik, del 3", vilket är som han säger: "Uppföljaren på en bok utan kapitel, kommatecken och tre jävla punkter". Sedan serverar han "Just i den här sekunden" som han skrev för Amnesty. Musiken blir plötsligt lite tråkig men får ett otroligt uppsving genom den gamla klassikern "Fred" i en utvecklad rock'n'roll-version.

Allting är rock 'n' roll. Det rör sig inte om en ensam man i gitarr utan ett band utrustat med gitarr, elgitarr, bas, trummor, synt och munspel. Folk börjar böja lite på knäna. Speciellt det 50-åriga paret som står några meter ifrån mig och gungar. Mannen med Nalle Puh i handen börjar dansa buggstegen för sig själv. När låten är färdig börjar applåderna dugga tätt.

Han avslutar slutligen med den lugna kamplåten "En sång till modet". Visst har jag lyssnat på den innan men då tolkade jag den som om låten var tillägnad alla landets heltidsaktivister, men den här gången blir uttrycket något annat. Den är tillägnad alla som försöka åstadkomma förändringar i sin vardag, som tror att saker och ting kan förändras. Nalle Puh-killen börjar svaja lite på benen. Ja, han vill jag förändra samhället med. Så också med den tjocke farbrorn i skägg, och den vithåriga damen. Ja, de försöker dagligen att förändra sina liv. Den som tittar på med Che Guevara-blick och säger "Revolutionen kommer snart", han har inget att hämta. Men den som tittar på och tänker "Nånting håller på att hända", han har rätt. För Wiehes låtar är inga peppa-upp-den-dumma-massan-innan-revolutionen-låtar utan låtar som ger människor glöd i vardagen.

Han går av scenen en kort stund och avslutar med sin försvenskade version av Woody Guthrie's "This land is your land". Ja, det här är ditt och mitt land. Här får även 55-åringar plats.