Annorlunda amerikanskt
perspektiv

Den historiska och idéhistoriska berättelsen framställs alltid i ett mer eller mindre politiskt syfte. I historisk tid och i de flesta samhälle är detta syfte att motivera nationers, religioners eller envåldshärskares förda politik.

Historia är fortfarande ett maktinstrument och som sådant syftar det till olika nationalstaters eller ideologiers konsolidisering. Den amerikanske statsvetaren Benedict Anderson menar att motivet för detta sätt att skapa historia är att bygga och vidmakthålla en föreställd gemenskap - en nation. Nationens historia i sin tur skapas så att politikerna kan motivera sina nationella maktanspråk.

I Jugoslavien skriver man historia om slaget på Trastfältet och partisanernas kamp mot nazisterna, i syfte att bygga en jugoslavisk nationalitet utifrån den etniska gruppen serberna. I Montenegro vårdar man föreställningen om de montenegrinska krigarna som aldrig ger upp. Med Andersons tanke: vill man därigenom stärka gruppens föreställda gemenskap och motivera sitt folk att göra motstånd när grannarna angriper.

Svensk och amerikansk historia

Svensk idéhistoria och historia är som den jugoslaviska eller den montenegrinska historien besatt av skapandet av svenskheten. En del av föreställningen om det specifikt svenska är ju att svenskar är särskilt demokratiska. Ett annat väletablerat faktum i historikerkretsar är att arbetarrörelsen, så att säga byggde landet. Detta är inte konstigt, SAP har dominerat politiken i landet de senaste hundra åren. Socialdemokraterna var tills nyligen en, i ordets rätta bemärkelse, gräsrotsrörelse med en utilitaristisk filosofi och socialistisk ideologi. Deras politik var tongivande under den period Sverige utvecklades från att vara ett av världens fattigaste länder, till att bli det rikaste.

Ett udda drag i den svenska moderna historie- och idéhistorieforskningen är att kungarna har blivit relativt perifera. Svensk Idéhistoria och Historia beskriver därför aspekter av den demokrati som historikerna menar vara mer relevanta än kungars väl och ve.

De skriver om Den svenska arbetarrörelsen historia, om det svenska Socialdemokratiska arbetarpartiet, om svenska anarkister, och om svenska midsommartraditioner.

Detta är gott och väl och inte särskilt konstigt. Hjalmar Branting, Albert Jensen och Midsommarafton är olika sidor av samma mynt.

På andra sidan atlanten finns nästan inte historien om arbetarrörelsen. Däremot finns föreställningen om att amerikanerna är särskilt demokratiska. Amerikansk historia är oftast historien om nationalhjältarna och presidenterna som skapade "den mest demokratiska stat som existerat".

Howard Zinns bok

Howard Zinns bok Det amerikanska folkets historia (A People's History of the United States, 1492 - present) hade inte varit märklig om den skrivits i Sverige, men den är amerikansk. Den är så att säga en amerikansk historia på europeiska.

Författaren beskriver rörelser och lyfter fram personer som aldrig nämns i vanliga historieböcker. Han berättar om händelser och skeenden ur annat perspektiv, ur de små människornas perspektiv. De nationellt heroiska episoderna strippas på sin retorik och bryts loss ur sin fabricerade kontext, den nationella ikonografin. Det som blir kvar är förrädiska beteendemönster, folkmord och rasism.

Självständighetsförklaringens försäkran om medborgarens rätt till "liv, frihet och strävan efter lycka" gällde bara om medborgaren var europé (det vill säga gris- rosa) , man och rik. Revolutionskriget gällde förutom självständighet, dessutom den vita amerikanska rätten att fördriva och mörda indianer. Irokesnationerna kämpade således på engelsmännens sida mot denna amerikanska rätt.

Det mexikanska kriget handlade om territoriell expansion. Los Alamos, det berömda fort som spelar en central roll i amerikansk nationell mytologi, offrades som en provokation mot mexikanerna. Amerikanerna vann kriget, men det var ett opopulärt krig. Kostnaderna för det var ofattbart höga. Priset betalades i ond bråd död och förstörd ekonomi.

Inbördeskriget hade inte ett barr med slaveriets varande eller icke varande att göra. Men slaveriets avskaffande blev ett retoriskt tillhygge när Sydstaternas strateger visade sig vara skickligare. Afroamerikanernas insatser blev avgörande när sydstatsgeneralerna besegrades.

Krigsinsatserna i Europa 1916 hade nästan inget folkligt stöd. Motivet för dem var bara imperialistiska maktanspråk. Andra världskriget likaså. Till en början i vart fall.

Dessutom lyfter Zinn fram andra amerikanska hjältedåd och dess kamp för andra länders frihet och demokrati som övergreppen på Panama, Guatemala, Nicaragua, Kuba, Hawaii, Indonesien och så vidare.

Kriget i Vietnam vanns, säger Zinn, av ett synnerligen modigt och beslutsamt folk i tredjevärlden och av afroamerikanerna i Mississippidalen. Det amerikanska imperiet besegrades av de fattigaste mest förtryckta folken på jorden.

Arbetarna med flera

När utanpåverket faller, när nationens heroiska förflutna strippas på grannlåt, kvarstår andra händelser, vilka har andra hjältar som huvudpersoner: kvinnor, afroamerikaner, anarkister, kommunister. Ur historiens vägdike dyker fackföreningsfolket fram: IWW, Joe Hill, Emma Goldman, sömmerskorna i Chicago. De är skitiga, väderbitna, verbala och modiga.

Den afroamerikanska rörelsen med personer som W E B Du Bois, Martin Luther King och Malcolm X blir fullt synliga. Deras ideer och kamp beskrivs för vad de faktiskt var: makalösa, beslutsamma och modiga. Zinn tar ett steg till och han lyfter fram de kvinnor som vid sidan om slaveriet och rasismen också stred mot den afroamerikanska etnicitetens egen sexism. Författarens enorma kunskap och citatteknik låter läsaren närma sig de personer som annars blir suddiga skuggfigurer i litteraturen.

Howard Zinn beskriver kvinnorörelserna med stort intresse och närhet. Som om han stod sida vid sida med den dövblinda Helen Keller, när hon förkunnade att hon var socialist och fick sparken från jobbet som skribent; eller som om han fanns på plats i bomulls fabrikerna och andades in samma giftiga damm som tog död på tusentals arbetande flickor.

Inte om Eldslandet

Det amerikanska folkets historia har alltså slutgiltligen givits en svensk språkdräkt, det är en välgärning. Boken är en modern klassiker. Jag lyckönskar förlaget Manifest Kulturproduktion som är skyldig till detta.

Problem som man dock genast lägger märke till är översättningsmissen i titeln. United States är identiskt med USA, alltså en del av Nordamerika; Amerika är två kontinenter och Zinns bok handlar inte om Argentina, Kanada, Eldslandet eller Equador.

Zinns bok hade dessutom vunnit på att i högre grad än det som är fallet diskutera 1492.

Fallet 1492

1492 var året då tre spanska koggar: Niña, Pinta och Santa Maria, ankrade upp utanför den karibiska ön Hispañola. Det var också där den första europeiska militärbasen anlades på den nya kontinenten, som då ansågs vara en del av Indien. Basen, ett fort byggt av bråte från det grundstötta Santa Maria, fick namnet Navidad (spanska: Jul).

Den spanska expeditionens befälhavare Christopher Columbus lät bygga Navidad som skydd mot infödingarna, Arawakerna. Dessa, berättade han senare, hade tagit emot honom med allsköns gåvor och gästvänlighet. Men Arawakerna och invånarna på grannöarna skulle snart ta slut. Spanjorerna var inte överdrivet tacksamma gäster.

Att erövra Indien

Att erövra Indien via Atlanten blev strax en populär hobby bland europeiska adelsmän. Indien, det visste alla, var bebott av rika och mäktiga folk. Spanien avdelade därför speciella soldater, Conquistadorer, för de militära expeditionerna in i Indien. Den stora högkultur som utplånades först var aztekriket i nuvarande Mexiko - en bragd som Hernán Cortez blev skyldig till 1519.

Nästa högkultur var Incariket, beläget i det land där Peru uppstod senare, vars bödel hette Fransisco Pizarro. Han utplånade en av de märkligaste civilisationer vi känner till mellan år 1523 och 1524 och så fortsatte europeerna. Terrorn fortsatte tills den nya kontinetens invånare nästan var utplånade.

När Zinn talar om Columbus, och om 1400- och 1500 talets amerikanska historia, berättar han om slakten på Hispañola och föreställer läsaren att de amerikanska invånarna inte var särskilt krigiska. Hans bild av erövringen ger han i ord av massakrer. Läsaren bibringas uppfattningen att utrotningen av de amerikanska folken skulle skett genom överfall på försvarslösa byar. Jag tror att detta inte var fallet.

Arawkerna var inte krigiska, det är säkert. Men högkulturerna på fastlandet hade krigat med varandra i olika perioder. Både Incariket och Aztekriket var stormakter, imperium. Stormakter i deras skala kan bara byggas och kontrolleras med våld.

Vissa forskare hävdar dessutom att Mayafolket försvann genom krig.

Mayas

Mayakulturen uppstod omkring 2600 före kristus i Yucatán. Det var en agrarkultur som växte i betydelse omkring 250 efter kristus. Mayakulturen omfattade nuvarande Mexico, Guatemala, norra Belize och västra Honduras. Mayas var skickliga jordbrukare och de anlade stora städer. De byggde konstfärdiga ceremoniella byggnader som tempel och pyramider. De var kunniga i matematik, astronomi och filosofi.

Mellan 200 och 900 efter kristus utvecklade de ett hierarkiskt samhällsskick med kungar, adel och krigare. Under denna period delade maya upp sig i olika suveräna stater. Mayakulturens undergång började under 900- talet när de södra städerna övergavs. Kulturens apocalyps avslutades på 1200- talet när de norra städerna integrerades i Toltecriket (när spanjorerna anlände återstod bara några perifera mayastäder).

Det har aldrig bevisats att kulturens undergång berodde på folkmord, men indicierna tyder på det. Vi vet dock att mayakulturen inte var pacifistisk. De hade en välorganiserad armé och bedrev omfattande krig.

"Massakrer"

"Massakrer" var en del av den europeiska politiken på den nya kontinenten. Men bara en av de faktorer som blev Aztekernas, Incas och övriga indianfolks undergång.

Faktum är att det, liksom i H G Wells roman Världarnas krig, inte var krigsmaskiner som besegrade fienden. När Cortés conquistadorer marscherade in i aztekernas huvudstad Tenochtitlán mötte de litet eller inget motstånd.. Visserligen hade Conquistadorerna tagit aztekernas kung Montezuma till fånga. En satanisk krigslist. Ändå var detta inte avgörande.

På 1500-talet var den militära styrkan hos aztekerna sannolikt överväldigande i förhållande till spanjorernas. Det euroamerikanska perspektivet vill inte gärna erkänna detta, det strider mot föreställningen om västerlandets organisatoriska och tekniska överlägsenhet.

De aztekiska krigarna var i verkligheten förmögna att i en handvändning besegra fienden. De infödda amerikanernas lansar var längre, de kunde lätt peta ned en ryttare och oskadligöra lansiärer. Deras infanteri var lättrörligare (vilket gjorde européernas kanoner ineffektiva ) och deras strateger skickligare. Dessutom var de betydligt flera. Spanjorernas vapenmakt var sålunda underlägsen

Det verkligen avgörande var smittkopporna. De filtar som spanjorerna lyckats smuggla in i Tenochtitlán hade bakterier som aztekerna saknade immunförsvar mot. De dog som flugor. Det var första gången bakteriologisk krigföring i stor skala användes.

Zinn diskuterar inte detta. Han låter bara en infödd amerikan antyda det i ett citat. Jag tror inte att detta är ett medvetet misstag. Zinn gör misstaget på grund av perspektiv. Zinn är född i Bostons arbetarkvarter. Men han är professor, man, amerikan och vit.

En annan anledning till misstaget är nog att det bakteriologiska folkmordet i USA är tabu också för modiga radikala personer. Det är lättare att föreställa sig indianmassakrer al a Wounded Knee. Att huvudena rullar är lättare att internalisera än det färg- och ljudlösa folkmordet.

Geronimo

Zinn berättar annars sannskyldigt om svek, avtalsbrott och lustmord mot Creeknationen, Lakotas, Irokesalliansen med flera och om det fatala dokument som lovade att indiannationerna skulle få behålla landet bakom bergskedjan "så länge gräset gror eller vattnet rinner"

Det är för mig obegripligt att han inte nämner en av Lakotas stora folkledare och tänkare; strategen och krigaren Crazy Horse. Till och med vissa vita inser att Crazy Horse var ett geni, och att slaget om Little Big Horn var en storslagen seger för ett litet, modigt och beslutsamt folk. Militärt underlägsna men heroiska.

Inte heller den legendariska statschefen Geronimo eller hans Apachenation nämns eller diskuteras. Det är en brist ter sig obegriplig därför att de flesta infödda amerikaner anser att han och hans krigare stora hjältar. Geronimo kapitulerade aldrig. Han besegrade de vita i de mest fabulösa underlägen. Han ledde den mest spektakulära flykten från ett reservat någonsin. Han var en stor berättare och en framstående humanist.

I övrigt finns också brister i berättelsen om det moderna amerikas historia. Namn som borde nämnas på grund av sin symboliska slagkraftighet är den radikale afroamerikanske journalisten Mumia Abu-Jamal. Han som sitter i en dödscell på grund av ett justitiemord. Leonard Peltier, Lakotaledaren som fick två livtidsdomar i ett annat justitiemord. Kravallerna i Los Angeles lyser också med sin frånvaro, trots att författaren diskuterar flera viktiga 1990-tals händelser.

Det amerikanska folkets historia har sina luckor, och brister slutligen därför att perspektivet är arbetarnas, avvikarnas och fackföreningarnas. Deras betydelse överdrivs, för om de verkligen var så betydelsefulla som Zinn tycks mena; varför är då inte USA en frihetligt socialistisk stat? Å andra sidan, den som vill läsa historien ur nationalhjältarnas och presidenternas perspektiv behöver bara läsa en ordinär amerikansk historiebok, eller se en Western, eller läsa en amerikansk roman.

Upproret på Attica - en förebild

Det amerikanska folkets historia är en välskriven bok. Perspektivet spännande, citattekniken driven och retoriken effektiv.

Dessutom är bokens avslutning befriande tendentiös. Författaren redogör för sin teori om väktarnas revolution utifrån exemplet Attica, september 1971. På fängelset i Attica genomfördes det mest politiserade fångupproret i Förenta staternas historia. Fångarna revolterade mot den icke existerande rätts stat som behandlade dem drakoniskt, och mot den pricip vilken resulterade i att 55 procent av internerna var afroamerikaner men 100 procent av plitarna var vita. De revolterande skapade ett minisamhälle utan raskonflikter, i ett slags socialism. När polisen stormade dödades ett stort antal interner och de flesta plitar. Det framkom senare att ingen plit eller polis hade skjutits av fångarna. Mördarna var uteslutande poliser.

Zinn förutspår en revolution där de underpriviligierade slår sig samman. Han skriver så här:

...I ett högt utvecklat samhälle kan etablissemanget inte överleva utan lydnad och lojalitet från miljoner människor som ges små belöningar för att hålla systemet gående: soldater och poliser, lärare och präster, jurister (...) Dessa människor - de med arbete, de något priviligierade - dras in i allians med eliten. De blir systemets väktare, en buffert mellan högre och lägre klasser. Om de slutar lyda faller systemet/ Detta händer, som jag tror, först när alla vi som är lätt priviligierade börjar förstå att vi är som vakterna vid fängelseupproret i Attica - utbytbara. Att etablissemanget, vilka belöningar det än ger oss, även dödar oss om det behövs för att det ska kunna behålla kontrollen.

Det är en fantastisk vision, trots sin naivitet. Jag och varje annan socialist skriver sannolikt gärna under.

Nej köp och läs denna bok, den är mycket bra.

Läs Linus Brohults intervju med Howard Zinn på bokmässan 1998. Här.