YELAH

"Varför kastar inte fler sten?"

Malmös förvandling från industristad på dekis till "attraktiv kunskapsstad" har inneburit en förvandling från boendemiljö till varumärke. Det har gynnat de få och missgynnat de många. Så varför kastar inte fler sten?

"Varför kastar inte fler sten?" Yttrandet kommer från Dalia Mukhtar-Landgren (1) under hennes föreläsning Malmö- den delade staden angående varför det kastades sten i Rosengård häromåret.

Även om Dalia var snabb att påpeka att hon inte uppmuntrar till stenkastning menade hon det som ett uttryck för engagemang. Engagemang som annars enligt henne inte syns mycket av.

Attraktivitet för få

På föreläsningen som tog upp politiken kring stadsplanering där Malmö Stad satsar på projekt som ska locka hit den ”kreativa klassen” och eldar på processen som sker på bekostnad av majoriteten i staden.

Malmö Stad arbetar med sin nya översiktsplan, som kommenterats av bland annat Möllevångsgruppen och Stad Solidar, en plan där de frågar vem det byggs för?

När ordet "attraktiv(itet)" nämns 86 gånger i dokumentet och gentrifiering noll- har staden gått från boendemiljö till endast ett varumärke som ska säljas. Fokus har gått från Folkhem Für Alle till Attraktivitet För Få.

Så på föreläsningen frågar sig Dalia; Varför kastar inte folk mer sten? Varför gör inte folk mer?

Men att beskylla de boende i staden för den dåliga situationen känns ungefär lika rättfärdigat som att beskylla den underbetalda textilarbetaren i en exportzon för att hon inte gör mer för att förbättra situationen på sin arbetsplats.

Varför gör du inte mer för att få bättre betalt? Längre raster? Bättre arbetsmiljö? Eller varför gör inte kvinnor mer för att höras? Varför kräver de inte lika hög lön som sina kollegor med snopp? Varför gör de inte mer för att förhindra mäns våld mot kvinnor? Varför gör inte folk mer för att förbättra sin boendemiljö?

Vem bör beskyllas?

Ja, lite kortfattat skulle en kunna förklara det med att det beror på att vi lever i en värld där en minoritet uppblåsta till brädden med nyliberala ideologier strukturellt förtrycker majoriteten.

Men om vi stannar upp här en stund för att se vem det egentligen är som bör beskyllas; är det kvinnan som inte ”tog för sig” eller arbetaren som inte ”krävde mer”? Är det medborgaren som inte gör tillräckligt eller är det stadens sk makthavare som bygger en människovidrig stad?

Att som på den tidigare nämnda föreläsningen presentera alternativet att skriva insändare och fråga varför inte fler gör något som en lösning på gentrifieringen och otäcka stadsprojekt som ökar klassklyftorna är otroligt farligt. Att individualisera frågan så här är inte en del av lösningen, det är tvärtom en stor del av problemet.

Nyliberal blir den som nyliberal är

Den mall Malmö och andra städer byggs efter är en nyliberal mall där vissa favoriseras medan andra i bästa fall får smulorna.

Men trickle down som koncept har inte fungerat och kommer inte heller att fungera.

Nyliberala ideologer bygger en värld där nyliberala idéer välkomnas och uppmuntras- det är inte en slump att Malmö går den utveckling den gör. Vi ser det i New York, vi ser det i Berlin och Hamburg.

Som det påpekas i ett inlägg på bloggen 907 i inlägget "Den passiviserande gentrifieringskritiken" (2), är städer, likt arbetsplatsen, bara ännu en plats där kapitalismens konflikter utspelar sig. För konflikterna finns där, i staden. De finns i Malmö. Även om alla glansiga broschyrer gör allt de kan för att dölja konflikterna finns de där- här där folk lever.

Utnyttjas av kapitalet

Och frågan är i allra högsta grad aktuell. I en stad som såväl privata som offentliga krafter försöker omforma till att passa den ”kreativa klassen” för att skapa tillväxt används många av oss.

I broschyr efter broschyr pratas det om sköna, unga, hippa malmö- och möllanbor som inte verkar göra annat än att gå på stråk och softa förbi mötesplatser dagarna i ända.

Så är det ju såklart inte men här är det även viktigt att poängtera att det inte är den där killen i färgglada kläder och snabb cykel som är gentrifieringen, han driver inte gentrifieringen. Men personen används, utnyttjas i denna process.

Som diskussionen sommaren 2011 under kongressen "Recht auf Stadt" (3) gick angående aktivitetshuset Rote Flora (4) i Hamburg och dess roll i gentrifieringen.

Vissa menar att Rote Flora själva driver gentrifieringen av området genom deras blotta existens och vad de gör.

Torget framför deras slitna fasad är tjockt av flashiga uteserveringar och motorcykeln på deras staket är den mest fotograferade saken i staden.

Gentrifiering ingen naturlag

Men gentrifieringen inte är en naturlag, det är inte ett fenomen som bara ”händer” eller ”råkar infinna sig” - det är en process som drivs av aktiva beslut.

I denna process, att uppnå maximal profit från ett område eller en stad, kan vissa saker användas för att gynna dessa intressen- exempelvis Rote Flora.

Men att säga att vi driver på den med vår politiska verksamhet leder vilse.

Ord kan vara små men mena stort- vi driver inte men att vi används och utnyttjas i gentrifieringsprocessen är tydligt.

Rote Flora med sina aktiviteter driver inte gentrifiering men utnyttjas helt klart av de krafter som försöker göra området och staden "attraktiv". Att en del attribut jag använder mig av eller saker jag anordnar just nu anses som saker företag kan profitera på och kring är väl värt en genomgående självkritik och analysering. Men det kräver inte passivisering - tvärtom ännu mera aktivt handlande!

Investera överskottskapital

Gentrifiering är, som poängterats av 907, till syvende och sist, en process för att säkert investera överskottskapital.

Det är inget spöke! Den är en del av en nyliberal politik som aktivt förs för att gynna få på majoritetens bekostnad.

Att locka ”kreativa klassen” till sig för att genom trickle down- effekten få resurser till kommunens vård-skola-omsorg är rent ut sagt bullshit.

Även om nedsippringstaktiken fungerade så skall det inte sippras ned från någonstans, för inte fan ska vi ha några som sitter där uppe- ovanför andra?

Att individualisera eventuella lösningar på detta problem som ligger på systemnivå är i sig problematiskt.

Vi kan inte en och en kämpa för en bra stad eller samhälle på insändarsidor hos tidningar med olika nyanser av blått.

För lösningen är inte att lägga sig på rygg och hoppas på bättre tider. Däremot är det organisering och gemensam kamp som kan och kommer att segra över deras glansiga broschyrer och vidriga politik.