Arbetslösa betalar låg
inflation

- De arbetslösa får betala priset för en rabiat anti-inflationspolitik, säger Per Lundborg, professor i nationalekonomi vid Fief, Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning.

Arbetslösa används som spelbrickor i inflationspolitiken.

- Det är uppenbart att arbetslösheten har i uppgift att dämpa inflationstakten, säger Lennart Erixon, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet, som nyligen gav ut boken Den svenska modellens ekonomiska politik.

Inflation har också betydelse i låglönepolitik.

- Om man vill höja lönerna för de lågavlönade är det betydligt lättare om inflationen inte är för låg, säger Sandro Scocco, chefsekonom på Ams (Arbetsmarknadsstyrelsen).

Den ekonomiska politiken i Sverige har ett mål för inflationen som ligger på 2 procent, med en tillåten avvikelse på 1 procentenhet uppåt eller nedåt. När inflationen anses för hög höjer Riksbanken styrräntan.

Både Per Lundborg och Sandro Scocco anser att ett inflationsmål på 3-4 procent skulle ge högre sysselsättning. De menar att det inte finns något hinder att ha den procentsiffran som mål eftersom inflationsmålen varierar mellan länder.

Thomas Franzén, vice riksbankschef på 1990-talet anser istället att det är kapitalägarnas krav på avkastning som begränsar sysselsättningen. Han tycker att avkastningskraven ligger för högt. Men även avkastning hör ihop med inflation. Låg inflation ger mer realvinst på avkastning.

En sammanfattning av inflationsforskningen som Världsbanksekonomerna Michael Bruno och William Easterly gjorde 1996 visar att det finns goda skäl att tro att en årlig inflation på 40 procent eller mer skadar ekonomin. Däremot finns det få skäl att tro att en inflation lägre än 40 procent skulle vara skadlig.

Sverige har sedan 1831 bara haft en farligt hög inflation vid ett tillfälle, under en kort period efter Första Världskriget.