EU: Uranet tillhör oss

När Sverige gick med i EU 1995 skrev de svenska ledande politikerna på ett flertal fördrag, bland annat Maastricht-fördraget, som tillsammans bildar hörnstenarna i den Europeiska Unionen. Till dessa hör Euratomfördraget. Euratomfördaget hävdar att allt uran inom EU står till den Europeiska atomenergigemenskapens förfogande vid behov.

Björn von der Esch, före detta kristdemokratisk politiker, uttrycket sin oro i Naturbruk i P1:

-Jag tror att risken är att, om inte stor så finns den i alla fall, att man behöver svenskt uran om det skulle visa sig att det blir oroligt ute i världen.

-Samtidigt bygger vi ut kärnkraften, fortsätter han. Varifrån ska vi ta uranet? Det är klart att man tar det där det finns.

Skulle uran bli en bristvara kan den europeiska bränsleförsörjningsbyrån i Luxemburg, som jobbar efter Euratomfördraget, helt enkelt kräva att svenskt uran blir tillgängligt för de inom EU som anser sig behöva det. Priset på uran har samtidigt ökat med flera hundra procent de senaste åren.

Enligt Thomas Erhag, jurist vid Göteborgs universitet med EG-rätt och Euratomfördraget som specialitet, säger att en framtvingad brytning av uran i Sverige inte alls är omöjlig. Om det blir uranbrist i Europa och man inte längre kan importera uran från exempelvis Australien, Kanada, Namibia eller Ryssland (som är exportörer i dagsläget) då är en framtvingad brytning inte helt otrolig.

- Om Sverige fortsätter att förlita sig på kärnkraft för sin energiproduktion och uran blir en sinlig resurs, men man inte vill bryta sina egna tillgångar kan man få problem att få bränsle till sina reaktorer, spår Thomas i Naturbruks program. I det läget bör man också ställa sina egna eventuella urantillgångar till byråns förfogande, tycker han.

Euratomavtalet skapades 1958 i tron att uran skulle bli en bristvara. Någon sådan situation har aldrig uppträtt hittills, och därför har aldrig bränsleförsörjningsbyrån behövt använda sig av ägande- och optionsrätten i avtalet. Fördraget finns ändå kvar i sin ursprungliga form när det gäller vem som har rätt till EU:s samlade urantillgångar.