Anarkism och djurrätt

Till att börja med har vi de organiserade "djurrättarna" som vunnit mycket mark de senaste åren. Deras frammarsch har dock mötts av en motreaktion inom vår rörelse. Denna grupp - låt oss kalla dem "djur-ätarna" - har varit långt mindre välformulerad än djurrättsfalangen, och därtill mer oorganiserad (det säger sig självt att det inte behövs mycket organisation för att försvara den rådande normen i samhället), men under den senare tiden har de direkta angreppen på djurrättsförespråkarna inom den frihetliga rörelsen duggat allt tätare. Den uppmärksamme erinrar sig braskande rubriker som "Ta avstånd från djurrättssekten!" (insändare Direkt Aktion), och liknande. SUF:s beslut att stryka raden i principförklaringen som fastslog att organisationen motsatte sig "alla förtryck" är också att betrakta som en markering i djurrättsfrågan.

Ämnet för mitt inlägg i debatten är enkelt - att försöka utreda vilket, om något, det rätta förhållandet mellan anarkismen och djurens rätt är. Jag är naturligtvis medveten om svårigheterna i ett sådant företag, och inser att många kommer att avfärda ansatsen som alltför anspråksfull. Icke desto mindre avser jag att redovisa mina personliga slutsatser, vilka - det ska göras klart från början - tar parti för djurrättssidan.

En anarkistisk moral

För att besvara min inledande fråga behöver vi en definition av ordet anarkist: vad är egentligen en anarkist, och vilka är de principer som bör vägleda ett anarkistiskt handlande? Min utgångspunkt lånar jag från vår amerikanske kamrat Noam Chomsky, som vid upprepade tillfällen hävdat att kärnan i anarkismen är "att söka upp och identifiera auktoritetens, hierarkins och herraväldets strukturer i varje aspekt av livet, och att utmana dem". Anarkismens trosbekännelse är enligt Chomsky "övertygelsen att bevisbördan alltid måste ligga på auktoriteten, och att densamma måste brytas ner om den inte kan axla denna börda." (Se intervju med Chomsky i Frihetlig Press nr 1.) Detta tycks mig vara en rimlig ståndpunkt, som inte totalt utesluter möjligheten att auktoriteter kan försvaras, men som kräver att de antingen måste legitimera sin existens eller avskaffas.

Med denna syn på anarkismen som livshållning och moralisk princip blir följdfrågan självklar: med vilken rätt behandlar vi icke-mänskliga djur på det sätt som är brukligt idag, dvs. som medel för våra egna syften, som livsmedelsmaskiner och laboratorieapparatur? Det är mer än uppenbart att människans förhållande till djuren i dag är ett hierarkiskt och auktoritärt förhållande. Som anarkister är det vår plikt att fråga oss om detta förhållande är legitimt.

Intelligensaristokrati

För att få perspektiv på problemet kan vi börja med att undersöka hur vi skulle reagera om det var människor som utsattes för de plågor som djur idag får utstå i experiment, burar, transporter och slakterier. Man behöver inte vara anarkist för att uppleva blotta tanken som outhärdlig, och naturligtvis skulle vi med all kraft fördöma och motarbeta sådana skändligheter.

När det gäller andra djur är dock reaktionen hos de flesta tämligen ljum, även inom den frihetliga vänstern. Varför då? De rådande attityderna kan bara betyda att man tror att djur har en fundamentalt annorlunda moralisk status än människor, att det inte spelar så stor roll hur de behandlas. Men vad beror i så fall denna statusskillnad på?

"Jo", svarar någon, "djur är mindre intelligenta än människor, och därför har vi rätt att använda dem till föda och försök". Ett ögonblicks eftertanke visar att detta argument är nonsens. Varför skulle någons intelligens vara avgörande för den respekt denne kan fordra av sina medmänniskor? Föreställningen att högintelligenta människor har rätt att utnyttja mindre intelligenta människor - vilket i praktiken skulle innebära att vi normalbegåvade tvingades bli slavar under den här världens Einsteinar - förefaller mig synnerligen oanarkistisk. Tanken att vi utan samvetskval skulle kunna äta hjärnskadade till frukost, kastrera spädbarn utan bedövning och använda senildementas ögon för att testa rengöringsmedel i, är helt i linje med djur-ätarnas intelligensargument, men den är knappast förenlig med en trovärdig anarkistisk moral.

Det är också tydligt att det intelligensaristokratiska resonemanget ovan kan tillämpas på vilken som helst av de avancerade intellektuella förmågor - logik, rationalitet, språk, kultur etc. - som djur-ätarna menar skiljer människorna från djuren: antingen finns det också vissa djur som har denna förmåga, eller också finns det vissa människor som saknar förmågan (en vuxen häst eller hund visar exempelvis upp avsevärt större rationalitet och kommunicerbarhet än ett mänskligt spädbarn).

Artchauvinism

Därmed ställs vi inför artchauvinismens dilemma - kan det vara så att blotta arttillhörigheten är tillräcklig för att skänka människan en särställning? Detta argument har avvisats med ett enkelt science-fiction-exempel. Tänk dig att det kom utomjordingar till vår planet. Tänk dig vidare att de av en evolutionär slump såg ut som oss, tänkte som oss och betedde sig som oss, men ändå tillhörde en annan art, utvecklad i ett främmande solsystem. Skulle det vara moralisk acceptabelt av oss att fängsla, slakta och äta dem - för att sedan ursäkta oss med att de tillhörde en annan art? Och omvänt - skulle det vara rätt av dem att använda oss i plågsamma försök för att finna på nya mediciner? Nej, en sådan brutal maktutövning måste skära i ögonen på varje människa som ansluter sig till anarkismens frihets- och solidaritetsideal.

Vi behöver förresten inte förfalla till science-fiction. Det räcker att konstatera att arttillhörighet är ett begrepp som förvisso kan vara biologer och zoologer till nytta, men som inom moralens område är en ointressant kategori. För vad är en "art" om inte bara ett av många sätt att klassificera olika fenomen och företeelser? Den som gör moralisk åtskillnad mellan olika varelser bara genom att hänvisa till deras arttillhörighet begår samma misstag som rasister och sexister: de använder sig av helt godtyckliga kriterier - hudfärg och biologiskt kön - för att behandla människor olika. Artchauvinistens kännetecken är att han eller hon nedvärderar eller helt bortser från andra varelsers intressen enbart för att de inte tillhör den egna arten. Att inte ta hänsyn till varje individs specifika intressen, utan istället bedöma någon utifrån grupptillhörighet eller andra ovidkommande faktorer, är att utöva godtycklig diskriminering. Jag kan inte tänka mig att någon anarkist kan acceptera sådan omotiverad särbehandling.

Jämlikt hänsynstagande

Betyder då detta att alla individer - djur som människor - skall behandlas exakt lika? Skall grisar och paddor gå i skolan? Ska fåglar och gnagare erbjudas rösträtt? Nej, naturligtvis inte. När djurrättsrörelsen talar om att "alla djur är jämlika" är det en speciell jämlikhet man talar om: jämlik hänsyn till intressen.

Idén är i grunden enkel. Eftersom många djur är medvetna och bryr sig om vad som händer med dem, eftersom de kan uppleva lidande och välbehag, så har de också intressen. I många fall (som de ovan nämnda med rösträtt och utbildning) har människor och djur skilda intressen, men när det gäller grundläggande livsbehov som vatten, föda och skydd är våra intressen påtagligt lika. Intresse av att undfly smärta och söka tillfredsställelse, och intresse av ett långt liv i högsta möjliga välmåga, är också något vi delar med de icke-mänskliga djuren.

Jämlik hänsyn till lika intressen innebär helt enkelt att om en individ har ett intresse så är detta intresse lika beaktansvärt som ett likadant intresse hos någon annan individ. Filosofen Jeremy Bentham uttryckte denna princip redan 1789, när han skrev att "var och en räknas för en och ingen för mer än en". Det finns inget rationellt försvar för tanken att människan alltid skall sättas främst, eller att vi har rätt att bortse från djurs lidanden. Om vi vill vara opartiska bör vi se till samtliga intressen som står på spel för alla inblandade parter.

Kontentan av vårt resonemang leder oss till vissa omprövningar av den traditionella samhällsmoralen. Om vi vinnlägger oss om att vara opartiska och fördomsfria - ja rent av anarkistiska - i vårt förhållande till människor och djur är vi tvungna att se över våra dagliga rutiner och vanor - främst förmodligen våra matvanor. Det vore att tänja på trovärdigheten att hävda att det nöje vi erfar av att äta animalisk föda på något sätt kan uppväga det lidande djuren tvingas genomgå i produktionen av denna föda.

Men djurförsök då, kan inte de vara till sådan nytta för mänskligheten att de kan kompensera det lidande de orsakar? Det är möjligt, men djurförsökens tillförlitlighet återstår att bevisa. Dessutom uppkommer den centrala frågan varför inte människor används i försök - medlemmar av arten homo sapiens borde rimligtvis vara de idealiska forskningsobjekten när det gäller preparat som är avsedda för mänsklig konsumtion. Att detta inte görs kan betyda två saker. I bästa fall visar det på vissa humanistiska drag hos forskare och samhället i övrigt, i sämsta fall är det bara ett ännu ett uttryck för irrationell artchauvinism.

En frihetlig tradition

Djurrättsidéerna är inte nya inom den frihetliga delen av arbetarrörelsen. I Spanien experimenterade anarkister och syndikalister med allehanda nya livsstilar och idéer, och vegetarism var inte ovanligt. Kopplingen till de frihetliga idéerna var tydliga - man trodde på "en "naturlig människa", som korrumperats av egendomssamhället och staten, men som skulle återfödas i den sociala revolutionen", skriver Murray Bookchin. (The Spanish Anarchists. The Heroic Years 1868-1936. AK Press 1998.) Bourgeoisiens sjuka samhälle förvanskade människornas djupaste instinkter, deras moral, ja till och med deras kostvanor, ansåg man. Som en följd vände sig många till alternativa läror som vegetarism, nudism och naturmedicin. Daniel Guérin har noterat samma trend: "Sedan länge hade de spanska anarkosyndikalisterna varit måna att värna om vad de kallade "frändskapsgrupperna". Bland annat räknade nudismen och vegetarismen talrika anhängare i deras led, särskilt bland söderns fattiga bönder. Dessa två sätt att leva ansågs ägnade att omvandla människan och förbereda henne för det frihetliga samhället." (Anarkismen - från lära till handling. Federativs 1978.)

Utvidgad humanism

Det finns fler exempel. Fransmannen Elisée Reclus, en av de stora anarkisterna under slutet av 1800-talet var vegetarian av etiska skäl hela sitt liv. Han uttryckte sig så här, i ordalag som har en slående anknytning till modernt djurrättstänkande: "[F]ör den stora majoriteten vegetarianer... är den centrala punkten erkännandet av det band av affektion och god vilja som knyter människan till de så kallade lägre djuren, och utvidgningen till dessa våra bröder av den känsla som redan gjort slut på kannibalismen bland människorna." (Cit. I Graham Purchase, Anarchism and Environmental Survival.)

Reclus' ställningstagande byggde på en enkel insikt: "Om jag ser en katt som torteras, ett barn som pryglas, en kvinna som misshandlas, och jag är stark nog att förhindra det, då förhindrar jag det." (Cit. i Peter Marshall, Demanding the Impossible: A History of Anarchism. Fontana Press 1993.)

Denna tanke, att betrakta djurrätten som en utvidgad humanism, är en logisk slutsats som åtskilliga radikala dragit i långt mer inskränkta tider än vår. De första djurskyddskraven restes ofta av slaverimotståndare och tidiga feminister. Djurrättsrörelsen som vi känner den startade kring sekelskiftet, och bland de aktiva fanns åtskilliga socialister, feminister och progressiva. Hur kan det då vara förvånande att vegetarismen/djurrättsaktivismen sprider sig i de frihetliga leden under en tid då djurrättstanken faktiskt har medvind? Det är egentligen rätt förutsägbart att djurrättsidéerna först vinner gehör hos de mer antiauktoritärt sinnade bland befolkningen - anarkister, syndikalister, feminister, ateister etc. - för att sedan sprida sig till bredare folklager.

Anarkister äter inte djur!

Jag kan inte nog understryka vikten av denna fråga för oss frihetliga socialister. Låt oss för en sekund anta att mitt resonemang ovan är logiskt och moraliskt konsekvent. I så fall står vi inför ett samhällsproblem av katastrofala dimensioner, där miljarder kännande, medvetna individer offras varje år för rent triviala syften som smakupplevelser och modeflugor. 74 miljoner djur dödas varje år bara i det svenska jordbruket. Har jag rätt är detta långt ifrån en oväsentlighet som kan skämtas bort, utan en av de mest akuta uppgifter som ligger för alla de som delar den frihetliga rörelsens ideal.

Medvetenheten hos många revolutionärer är emellertid förbluffande begränsad. I vissa kretsar odlar man medvetet en antiintellektuell proletärimage, i vilken ingår att "riktiga arbetare" skall äta kött och potatis, glo på sport, förakta djurvänner och utbrista saker som: "Fy fan, Brand har blivit en jävla djurrättsblaska som bara splittrar arbetarklassen! Tacka vet jag Proletären!". Denna "proletarian chic"-mentalitet får mig osökt att tänka på Kropotkins ord om att den främsta skillnaden mellan en bildad och en obildad människa är att den senare inte har förmågan att följa med en kedja av slutsatser. Jag upphör aldrig förvånas över att människor som är så medvetna om vissa problem - kapitalism, imperialism, fascism (mer sällan sexism) - kan uppvisa en sådan total blindhet på andra områden. Här finns en läxa att lära. Att en viktig etisk debatt så lätt infekteras av machismo och schablonmässig arbetarromantik avslöjar en förfärande intellektuell slapphet i vår rörelse. Och när förnuftet sover skapas som bekant monster.