Dags att hålla
kapitalismen ansvarig

Senare skodde sig stora företag i både Europa och Nordamerika på nazismens uppsving och på slavarbete i Tyskland under andra världskriget. Rättmätig kompensation för detta vidriga utnyttjande - begått av företag som fortfarande åtnjuter respekt i västliga samhällen och borgerlig massmedia - har nu i vissa fall utbetalats till överlevande och anhöriga.

Kapitalismen och apartheidsystemet

Av mindre intresse, åtminstone i väst, är den profit apartheidregimens förtryck i Sydafrika (och hela den södra afrikanska regionen) innebar för många stora europeiska och nordamerikanska företag. Därmed har också dagens försök att hålla apartheids finansiärer ansvariga och ge apartheids offer kompensation mötts med en icke oväntad smutskastningskampanj i väst och bland storkapitalets lakejer i Sydafrika.

Ärkebiskop Desmond Tutu, som ledde Sydafrikas sannings- och försoningskommission som utredde brott begångna under apartheidepoken, har rekommenderat relativt blygsam kompensation för apartheidregimens offer. Han föreslår en reparationsfond på cirka 385 miljoner dollar som delvis bör finansieras av en speciell beskattning av företag som verkar i Sydafrika. Sydafrikas president Thabo Mbeki och nyckelministrar (speciellt handels- och industriministern Alec Erwin) motsätter sig en sådan beskattning på företag vilken kan få "negativa konsekvenser" för landets investeringsklimat.

Apartheids offer stämmer företagen

Men nu har också advokaten Ed Fagan, som på 1990-talet lyckades säkra mångmiljardbelopp för nazismens offer, i samarbete med organisationen Khulumani Support Group som representerar apartheidregimens offer, stämt flera storföretag inför amerikansk domstol. De kräver kompensation av företag som General Motors, IBM, Shell, ExxonMobil, Citigroup, Credit Suisse och många flera för att ha finansierat apartheidregimens förtryck och därmed förlängt det. De sydafrikanska guld- och diamantbolagen Anglo American och De Beers har stämts på cirka 6 miljarder dollar.

Fagan och Khulumani menar att storföretagens stöd var en väsentlig del av apartheidregimens inkomster, som delvis finansierade Sydafrikas militär och polis. 1985 medgav IBM att en del av deras utrustning använts i förtryckarsyfte i Sydafrika, men tillade att "det inte riktigt är vår policy att säga till kunder hur de bör bete sig".

Hårt motstånd från eliten

Som väntat ställer sig regeringar och företagslobbyn i Väst tvärs emot detta försök att hålla storföretagen ansvariga. Mäktiga organisationer, som amerikanska US Chamber of Commerce och National Association of Manufacturers stödjer företagens vägran att erkänna skuld. Schweiz, som gav apartheidregimen stort ekonomiskt stöd via sina finansiärer, vägrar nu att ge individer och organisationer insyn i de arkiv som dokumenterar finansiella band mellan privatföretag och apartheidregimen, "eftersom öppnandet av dessa dokument skulle vara ofördelaktigt för schweiziska företag".

Även kompradorklassen i Sydafrika, främst ledd av president Mbeki och hans ekonomiska ministrar, vägrar stötta Fagan och Khulumani och andra organisationer som stödjer idén att hålla företag och regeringar ansvariga för främjandet av apartheid. Mbeki menar att det är "fullständigt oacceptabelt" att utländska domstolar kan besluta om sådant som är av stor vikt för Sydafrikas framtid. USA:s handelsminister Donald Evans menar att försöken att stämma företag som associerats med apartheidregimen inte är "hjälpsamma" och att Sydafrikas regering bör göra det väldigt klart att den inte stödjer sådana initiativ.

Företagens makt och ansvar

Den intressanta frågan är inte enbart vad de ekonomiska "konsekvenserna" av kompensation kan tänkas bli (här är det alltid kapitalistens plånbok och sällan offrens lidande som räknas). Hur definierar vi egentligen företagens ansvar i våra moderna samhällen, och på vilka grunder? Vilka rättigheter anser vi företag ha gentemot samhällen och medborgare?

Den ständigt påskyndade globaliseringen av finanskapital - som tog fart under kvartsseklet innan första världskriget och återigen på 1980-talet - innebär stärkta positioner för storkapitalet gentemot regeringar (i den mån de har någon självständighet) och medborgare. I Sverige föregicks nedmonteringen av den svenska välfärdsmodellen från och med tidigt 1980-tal av en koordinerad maktuppvisning av den svenska företagseliten och dess nyliberala ideologer vid diverse "tankesmedjor" och handelsinstitut av aldrig förr skådat slag. I dag verkar kuppen total då även statsministern och socialdemokratin sällat sig till kapitalismens ivrigaste lakejer

Myten om att de rikas lycka är allas lycka

Utopiska liberala argumentet om en realitet där ökad makt och profit för storkapitalet verkligen leder till ökat välstånd för världens invånare är en önskedröm. Denna fantasi om kapitalismens gottgörande illustreras bäst av faktumet att 1900-talet har resulterat i rikedom för de få och fattigdom och misär för de många till en grad som aldrig förr skådats.

Enligt United Nations Development Programme (UNDP) så var världens rikaste länder cirka tre gånger rikare än världens fattigaste länder år 1820 och elva gånger rikare år 1913. År 1960 var de rikaste länderna cirka 60 gånger rikare, och år 1997 cirka 74 gånger rikare än världens fattigaste länder. Knappast ett "bevis" på världskapitalismens förmåga att generera bredbaserat välstånd. Faktum är att det har gått från illa till värre vad gäller global ojämlikhet.

Förenta Nationernas Human Development Report 1999 påvisar också att världens 200 rikaste individer fördubblade sina tillgångar mellan 1994 och 1998 och världens tre rikaste miljardärer förfogar över tillgångar som överskrider världens 600 miljoner fattigaste människor vid 2000-talets början. Endast fem procent av världens befolkning lever i välutvecklade länder och står för 86 procent av all världens privatkonsumtion.

I samband med storfinansens ökande makt har dess representanter fått ökade möjligheter att styra "demokratisk" politik till sin fördel. Karl Polanyi skrev på 1940-talet om Rothchildfamiljens makt i det imperialistiska Europa och på 1970-talet skrev ledande borgerliga statsvetare och ekonomer, som till exempel Charles Lindblom, om "privatföretagens priviligierade position". Kapitalets representanter är förstås inte folkvalda, men ändå får deras beslut ofta enorma (och katastrofala) konsekvenser för medborgare i alla länder som står utan möjlighet att påverka dessa kapitalisters beslut.

Den heliga "rätten" att profitera

Därför är det också "kontroversiellt" att i borgerliga länder (som ju alla västeuropeiska länder är) hålla företag ansvariga för sina handlingar. Speciellt om företagens medverkan i brott som förtryck och folkmord främst drabbat människor utanför västvärlden. Men varför? Varför är privatägandet och företagens rätt att agera hur som helst i jakten på profit en helig ko? Svaret finns förstås i grunden av vår liberala "demokrati". Enligt Karl Marx är staten i kapitalistiska länder enbart "härskarklassens [kapitalets] verkställande kommitté". Lagens, myndigheternas och polismaktens främsta uppgift är att upprätthålla kapitalets vilja. Så länge den situationen består så kan vi knappast räkna med seriösa åtgärder som ämnar hålla storkapitalisterna ansvariga inför medborgarna.

Alltså ser vi att samma situation råder idag som på 1800-talet då Marx i Das Kapital identifierade världskapitalismens begynnelse i våld och förtryck:

"Upptäckten av guld och silver i Amerika, upprotningen, förslavningen och begravningen i gruvor av den inhemska befolkningen, begynnelsen av erövring och plundring i Ostindien, förvandlandet av Afrika till en inhägnad för kommersiell jakt på svarta skinn signalerade den kapitalistiska produktionsepokens gryning. Dessa idylliska procedurer är huvudmomenten i den ursprungliga ackumuleringen. I dess svallvatten följer de europeiska nationernas kommersiella krig, med hela världen som skådeplats."

Att hålla företag som berikat sig på apartheid och dylikt förtryck ansvariga för åtminstone penningmässig kompensation är ett steg i rätt riktning. Men för att åstadkomma en verklig demokratisk revolution krävs en radikal omstrukturering av både stat och kapital. En sådan politik förespråkas idag inte av några västeuropeiska parlamentariska partier. Det är dags att se till nya alternativ, baserade på internationella koalitioner som ämnar slå mot problemets kärna.