20 miljoner som försvann

Ja-sidan är på gång med sista fasen i sin kampanj som förts i åtminstone tre steg. I det första steget gällde det att få betalda kampanjmakare att sprida ja-propaganda för 20 statliga miljoner med folkbildning som täckmantel. Resultatet blev så dåligt att en statlig utredning fick tillsättas om hur medlen använts som kom fram till att pengarna i stort sett kastats i sjön.

Det var när euroländerna antog EMU fullt ut 1999 som svenska staten tänkte ut en metod som ja-sidan skulle visa sig använda för att försöka övertyga svenska folket om det förträffliga med euron. En delegation tillsattes med 20 miljoner till sitt förfogande för folkbildning om EMU.

Föra bort pengarna från ideell folkbildning i folkrörelser som bygger på engagemang. Ersätta den med professionellt styrd verksamhet där ja-sidan kan ha så mycket kontroll som möjligt över innehållet i studiematerialet. Det blev modellen för att använda de statliga miljonerna.

Ingen folkrörelse

Ja-sidans stora problem är att de saknar en hel del långsiktigt folkrörelseengagemang för sin sak. Därför utgjorde en demokratisk fördelning av medlen till alla som genomförde folkbildning grundad på den svenska ideella folkbildningstraditionen ett hot mot ja-sidan.

Folkrörelsen nej till EU och andra EMU-motståndare måste hållas borta från möjligheter att stärka kunskapen hos svenska folket så att ja-sidan i kraft av sin sponsring från storföretagen kan vinna när det blir dags för folkomröstning.

Först gällde det att se till att ideella folkrörelser inte skulle kunna få komma på fråga som mottagare av de statliga kampanjmedlen men samtidigt att ja-partierna skulle kunna tillskansa sig en stor del. Den av regeringen tillsatta delegationen hade här stora bekymmer. Hur skulle man kunna motivera att folkbildningsmedlen gick till ja-partipropaganda men inte till ideella folkrörelser?

Bakdörren öppnas för ja-partierna

Metoden var enkel. Delegationen upptäckte att de beviljade medlen skulle gå till folkbildningsorganisationer, folkhögskolor och liknande sammanslutningar enligt den förordning som utfärdats. Delegationen brydde sina huvuden och kom till slut fram till svaret att med liknande sammanslutningar menas "endast organisationer som har folkbildning som huvudsakliga uppgift". Så hade man enkelt blivit av med ideella folkrörelser. Nu kom nästa steg hur man skulle kunna göra att detta beslut innebar att pengarna istället skulle kunna gå till ja-partiernas propaganda. Det var lite svårare men visade sig också vara lättvindigt när det väl var gjort. Man beslutade att hur studiematerialet i folkbildningen såg ut var helt ointressant. Studiematerialet som folkbildningsorganisationerna tog fram var "inte balanserade och kan ej så heller vara". Härmed lämnades fritt fram för ja-partipropagandan bakvägen. Anställd personal på partikanslier kunde utforma studiematerial åt anställd personal på folkbildningsorganisationer medan ideella folkrörelsers folkbildning kunde svältas ut.

Men hur skulle detta antidemokratiska krumbuktande och utförsäljning av den svenska folkbildningstraditionen motiveras? Trots allt har denna tradition där folkrörelser drivit folkbildning burit fram vår demokrati i snart hundra år. Här behövdes goda argument. Delegationen kom fram till att medan innehållet i studiematerialet var ointressant för att bedöma hur väl folkbildningen levde upp till demokratiska idéer om kritisk hållning så är däremot organisationsformen helt avgörande. "Det viktiga är grundinställningen, att folkbildningen är kunskapssökande", menade man och fortsätter sedan med avfärdandet av folkrörelsers folkbildning: "Andra organisationer som till exempel ensidigt tagit ställning för eller mot EMU fick därför inga bidrag."

"En allsidig bild"

Detta påstående är inte helt begripligt men innebär i praktiken att partier på ja-sidan som vill använda medlen för sin propaganda kan göra det medan ideella folkrörelser på nej-sidan inte får göra det. Ja-propaganda gjordes nämligen av anställd partipersonal i samverkan med studieförbund och ingår därför i den kategori med material som delegationen anser kan vara utformade hur som helst medan ideella folkrörelser är uteslutna eftersom de inte påstås vara kunskapssökande på rätt sätt. För att betona sin auktoritet när den svenska folkbildningstraditionen avfärdas förtydligar delegationen sig:

"Ledamöterna är överens om sin precisering av förordningstexten och argumenterar för att folkbildningen förväntas presentera en allsidig bild av en fråga vilket inte kampanjer kan förväntas göra. Folkbildning innebär att studierna skall ge deltagarna tolkningsföreträde och möjlighet till personligt ställningstagande vilket inte en organisation som tagit ställning kan förväntas uppmuntra."

Att kollektivt frigöra sig och söka kunskap i strid med makthavares tolkningsföreträde som folkrörelser alltid gjort förvandlas av den statliga delegationen till en kunskapsmässig smutsig hantering som hindrar personliga ställningstaganden. Folkrörelsers folkbildning ska i stället ersättas av förment neutrala handläggare i professionella organisationer.

Fiasko

Hur gick det då för delegationens folkbildningssatsning? Vuxenskolan utbildade 1 792 egna studiecirkelledare som lyckades locka sammanlagt 2 638 deltagare i studiecirklar, TBV utbildade 375 studiecirkelledare som lockade 337. Dyra studiecirkelutbildningar med personer utan intresserad omgivning som utkommenderats tycks vara det dominerande mönstret. Sammanlagt utbildades 5 500 cirkelledare som knappt lyckades värva tre personer var till kurser. De statliga utredarna kan konstatera att det inte blev så mycket traditionell folkbildning för de 20 miljonerna. För att frisera resultatet rapporterade en del studieförbund höga siffror för ur folkbildningssynpunkt meningslös verksamhet. Vuxenskolan hade spritt en broschyr i 150 000 exemplar och lyckades på så sätt ensamma uppnå 10 gånger fler möjliga personkontakter än alla studieförbundens studiecirklar tillsammans.

Om det var illa med uppslutningen i de välfinansierade studiecirklarna var det än värre med studiematerialet. Här tvingas de statliga utredarna konstatera i sin sammanfattning att:

"Av de tre studiematerial som granskats problematiserar två av dem inte nämnvärt en svensk EMU-anslutning, medan det tredje mer tydligt uppmanar till förutsättningslösa diskussioner. Inget av materialet problematiserar dock den för svensk demokrati traditionellt viktiga frågan om jämlika villkor mellan land och stad vid en eventuell EMU-anslutning."

KFUK-KFUM anlitade kristdemokraternas partisekretare för att skriva studiematerialet. Här gällde det att bereda marken för partiledningens ja-linje med hjälp av de statliga folkbildningspengarna. EMU:s koppling till strävan mot en gemensam finanspolitik problematiserades inte. De statliga utredarna höjer inte minst ögonbrynen för hur hela denna folkbildningssatsning helt och hållet var ett led i förberedelserna för den kristdemokratiska partistämman.

"Bananrepublik"

Moderaternas Medborgarskolan gick än längre i ja-propaganda i sitt studiehäfte. Här förklarades att det var helt orealistiskt att Sverige stannar utanför EMU. Något sådant gällde det uppenbarligen att undvika: "Sverige kommer då att på sikt bli en bananrepublik", hävdade författaren. När det gällde medlemskapet i EMU var studiehäftet lika tvärsäkert. Tack vare medlemskapet i EU "...har Du redan nu en ekonomisk frihet som Du tidigare endast kunde drömma om". Studiematerialet anger endast negativa konsekvenser av att inte gå med i EMU. När frågor ställs om att lista både positiva och negativa argument verkar det vara ett tecken på strävan mot allsidighet, åtminstone när man uppmanar till egna synpunkter. Men det är skenbart eftersom studiecirkeldeltagaren enbart uppmanas att se till sitt egenintresse som konsument och inget annat.

De statliga utredarna konstaterar torrt som avslutning: "Det folkbildningsideal som förväntas vara utgångspunkten för studierna torde vara svåra att leva upp till med enbart detta studiehäfte som utgångspunkt. Häftet i sig ger litet utrymme för allsidig belysning." ABF:s material granskas också och man finner det betydligt bättre än det kristdemokratiska och moderata. Sammantaget konstaterar de statliga utredarna att alla studieförbund klagat på dåligt intresse. Till delegationens moraliska försvar bör man påpeka att den själv beslutade om att en granskning skulle genomföras av hur medlen använts.

Så misslyckades ja-sidans första steg i sin kampanj. När inte det folkliga EMU-motståndet kunde avstyras med översubventionerad ja-propaganda förklädd till folkbildning var det dags för de betydligt grövre metoder som tas upp i nästa artikel.

Fortsättning följer.