Avskaffande av
demonstrationsrätt och
mötesfrihet

Därmed behövde ja-sidan en ny strategi. Kan man inte övertyga folket genom manipulerat kunskapsmaterial kan man istället övergå till att avskaffa alla demokratiska rättigheter som demonstrationsrätten, mötesfriheten och yttrandefriheten. Ja-sidan nya strategi blev att kriminalisera EMU-motståndet och splittra det.

Under svenska EU-ordförandeskapet kom chansen till attack. Detta genom polisöverfall på tre stora demonstrationer, flera informationscentraler, en gatufest och tre större folkrörelsekonferenslokaler avslutat med rättsövergrepp som satt rättstryggheten ur spel.

Avskaffad demonstrationsrätt

Direkta angrepp på breda tillståndsgivna demonstrationer tillhör inte det vanliga i Sverige eller Norden. Demonstrationsrätten är något som vi tar för givet. Men när demonstrationen Malmö mot EMU marscherade förbi svenska arbetarrörelsens vagga vid tidningen Arbetets första lokaler på Skånegatan slog polisen till.

Demonstrationen arrangerades vid EU:s finansministermöte i Malmö 21 april 2001 av Folkrörelsen Nej till EU, Transportarbetarfacket, Asylgruppen, SSU, miljöpartiet, vänsterpartiet och andra organisationer. De hade under månader fört dialog med polisledningen. Nu när det skulle prövas i praktiken visade sig det att polisen förrådde alla löften och bröt all kontakt med demonstrationsledningen efter att ha fört in demonstrationen på en annan mindre gata än den tillståndsgivna vägen. På den smalare gatan genomfördes ett brutalt överfall där polisen skiljde vad man kallade oseriösa demonstranter från seriösa. 269 personer frihetsberövades på så sätt.

Demonstrationsrätten avskaffades kollektivt utan grund för hundratals personer. En person hade strax före polisingripandet riktat en brandsläckare mot en häst som blivit skrämd men ryttare och häst kunde fortsätta kommenderingen. Demonstranternas högtalarbil hade uppmanat folk att lugna ner sig vilket också skett. Ändå genomfördes det storskaliga och våldsamma angreppet med batonger och knytnävsslag mot en sjättedel av demonstranterna i tåget.

Ja-sidans politiker men också andra gick in för att frita polisledningen och därmed sig själva från allt ansvar. Istället var det underlydande enskilda polismän som skulle göras ansvariga för eventuella fel. Justitieminister Thomas Bodström fokuserade på underlydande polisers agerande och krävde numrering av polishjälmar. Fokuseringen på enskilda personers handlingar ersatte ett intresse för polisledningens handlande utan att Bodström ens hade tagit reda på vad som skett. För polisen som helhet hade Bodström fullt förtroende inför nästa toppmöte i Göteborg. Riksdagspartiernas närvarande lokala representanter i Malmö från både ja-sidan och nej-sidan röstade i polisnämnden alla för att polisledningens agerande hade varit ett försvar för demokratin och följde därmed Bodströms fokusering på underlydande polis i spåren.

Grunden för en eskalering av kränkandet av demokratiska rättigheter och mer statligt våld var därmed lagd av politikerna. Demonstrationsrätten hade blivit en godtycklig bit papper som vilken som helst polisledning kunde avskaffa efter eget gottfinnande samtidigt som den krossade förtroendet för att dialog med polisen sker på ärliga grunder, allt med applåder från riksdagspartiernas ansvariga politiker i polisnämnden.

Avskaffad mötesfrihet och dödshot

I samband med EU-toppmötet i Göteborg ledde denna av politiker godkända eskalering till ytterligare konfrontation. De grupper som inte litade på polisen hade fått vatten på sin kvarn och de som eftersträvade ansvarstagande från partier hade både i Malmö och i riksdagen i Stockholm mötts av ointresse. Göteborgsaktionen kontaktade riksdagsledamöter från både centerpartiet och miljöpartiet men ingen ville göra något åt saken. Polisen ansåg sig ha fritt fram och använde sig fullt ut av sin makt att "med alla till buds stående medel" krossa EMU-motståndet.

Torsdagen 14 juni beordrades "nedridning" av fredligt retirerande demonstranter instängda på Rektorsgatan framför Hvitfeldtska gymnasiet. Där skulle Göteborgsaktionens motkonferens med parollerna nej till EMU, ja till miljö och offentlig sektor och nej till EU:s militarisering och polissamarbete hållas. Falska polisuppgifter om vapen på skolan togs som intäkt för att först spärra av konferenslokalen med hundratals containers och stänga in 500 människor. Efter att polisen avbrutit förhandlingar och de instängda försökt ta sig ut beslutades att alla skulle gripas och ordern kom om nedridning. En sådan order kan leda till dödlig utgång på samma sätt som när suffragetten Emily Davison offrade sitt liv 1913. Hon sprang framför kungens kapplöpningshäst för att dö i kampen för kvinnlig rösträtt.

Demonstranterna omgavs på Rektorsgatan av höga murar och hade ingenstans att undkomma polisattacken. Det gjorde att de ofrivilligt höll på att hamna i samma situation som Emily Davison. Det som räddade demonstranterna var att man lyckades hålla ihop sköldar av plexiglas och att man kastade sten som hindrade anloppet, även om några demonstranter slogs blodiga till marken när de angreps av polisens batonger, ridpiskor och hundar.

Demonstranterna drevs in mot skolan där flera sökte skydd inomhus. Efter att polisen fått full kontroll över skolgården gick de runt och systematiskt slog sönder rutorna på demonstranternas bilar. Till slut tog sig polisen in i skolan och lyckades under denna dag frihetsberöva 459 personer. 700 personer berövades sin plats att sova.

Folkrörelserna som skulle haft skolan som sammanhållande kraft för konferenser för Göteborgsaktionen, östeuropeeer och andra, för informationscentral, sjukstuga och allt det som behövs för att kunna skapa ordning bland tiotusentals människor fick sin organisering krossad. De molotovcocktails som polisen säger att de fanns på skolan visade sig vara uppdiktade. De lagliga motiven för ingripandet har skarpt kritiserats av Helsingforskommittéen. Något annat än mycket lösa grunder har polisen aldrig redovisat för sitt ingripande vars genomförande fortfarande aldrig rättsligt prövas. Någon på skälig grund för avskaffandet av mötesfriheten för EMU-motståndare och likasinnade har aldrig uppvisats.

Paraniod statsmakt

Därmed hade också mötesrätten blivit en godtycklig bit papper som polisen kunde avskaffa efter eget gottfinnande. Det räcker med att polisen tror att flaskor, en bensindunk och några tygtrasor finns i huset vilket det gör i de flesta villor och många andra byggnader i Sverige. Om sedan en statschef är på besök några mil från ditt hus anser sig polisen ha rätt att storma det för att dessa ingredienser kan vara material till molotovcocktails och utgör därför ett hot mot främmande makt. Åtminstone om den främmande makten är andra statschefer i EU eller en president från USA som EU vill hålla sig väl med.

Tro heller inte att du är skyddad av att Säpo spanar på dig och anser att du inte utgör ett aktuellt hot. I Göteborg fanns sex olika självständiga polisiära underrättelsegrupper som var och en övertrumfade varandra i överdrivna hotbilder. Insatschefen Håkan Jaldung struntade i Säpos agenter och litade på sin egen underrättelsetjänsts rapporter som visat sig vara helt otillförlitliga. Bland annat påstår de polisagenterna som Jaldung valde att ensidigt förlita sig på att kontrollen vid passage in till skolan var ett bevis för att skolan tagits över av extrema grupper. I själva verket upprättades kontrollen på kommunens uppmaning av Göteborgsaktionen och Attac som hyrde skolan. Men för en paranoid statsmakt förvandlas även rimliga kommunuppdrag till subversivt maktövertagande.

När mötesfriheten avskaffades i Sverige och den av politikerna beslutade upprustningen av konkurrerande polisiära underrättelsegrupper visade vad den gick för kom ingen parlamentariker till hjälp åt de instängda. Polisen fick härska fritt utan att riksdagspolitiker försökte skaffa sig en egen uppfattning av situationen på plats. 13-åringar som irrade omkring i natten tillsammans med hundratals andra var utelämnade åt sig själva och en sönderslagen folkrörelseorganisering. Mat till de frihetsberövade innestängda på bussar fick Attac ordna fram under natten.

Ändå inte tillräckligt

Först två år senare när det sedan länge var för sent kunde den statligt tillsatta Göteborgskommittén avslöja mycket av sanningen om både Malmö och Hvitfeldtska. Om Malmö drar man slutsatsen efter att ha påpekat att en polisman utsattes för en "lindrigare" skada av en demonstrants provokation att "[s]ammantaget kan vi inte finna att avspärrningen av ett helt block i demonstrationståget stod i proportion till de ordningstörningar som trots allt förekom vid uppmarschen. Genom polisens insats kom således enligt vår mening demonstrationsfriheten för närmare 300 demonstrationsdeltagare allvarligt att inskränkas." Polisingripandet mot Hvitfeldtska bedöms som ett "hafsverk" som "tog alltför stora resurser i anspråk och orsakade dem som befann sig på skolan oproportionerliga stora inskränkningar i rörelsefriheten".

Kommittén är mycket kritisk mot förfarandet vid massgripandet av 459 personer och slutar med att rada upp de negativa konsekvenserna av polisinsatsen mot Hvitfeldtska. Den "skadade relationen till demonstranterna", "förhindrade demonstranter att utöva sin mötesfrihet", och var dessutom kontraproduktiv på så sätt att det "tärde kraftigt på polisresurserna". Polisingripandet var dumt både ur demokratins, demonstranternas och polisens synvinkel.

Överfallet på EMU-motståndet och EU-kritiker i Malmö och på Hvitfeldtska gymnasiet med avskaffande av demonstrationsrätt och mötesfrihet visade sig inte vara tillräcklig. Pressen var ännu inte helt anhängare av ja-sidans nya strategi och därmed hade man inte allmänheten på sin sida. Det skulle behövas grövre medel. Ja-sidan började bereda sig för en fullskalig attack på den politiska oppositionen. Det var dags för införandet av 1920-talets tyska Weimarrepublik i Sverige i en uppiffad nyliberal variant.

Fortsättning följer.