Inköpslista: palt,
mjölk, rysk kvinna...

I EU antogs i slutet av 1990-talet en ramlagstiftning mot människohandel. Det var först 1996 man började diskutera kvinnohandel inom unionen. Trots många enskilda kommissionärers arbete för att synliggöra det sexuella syftet med en stor del av människohandeln i Europa, gick ramlagstiftningen igenom utan att man ifrågasatte vad den egentligen innefattar. Med människohandel menas nämligen allt från flyktingsmuggling till trafficking. Ramlagstiftningen kan därmed dölja att ungefär 90 procent av människohandeln faktiskt sker för sexuell exploatering. Utan ett könsperspektiv på prostitution kommer man heller inte åt problemets kärna. Trafficking och prostitution utgörs till största delen av kvinnor som utnyttjas av män.

Legalisering av prostitution leder till en normalisering av fenomenet. Synen på kvinnan som handelsvara sanktioneras av staten, samtidigt som man på andra nivåer försöker uppnå jämställdhet mellan könen. Vad ger det för signaler egentligen?

Legaliseringen nere bland europeiska länder har ökat. Prostitutionen är ett akut socialt problem som kunde undvikas, eller åtminstone underlättas, genom andra utbildnings- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Många länders migrationsproblem har exploderat till olagliga (sedermera lagliga) bordellträsk. Tyskland, Holland, Belgien, Schweitz, Italien, Polen, Grekland och många forna öststater tillåter prostitution och i en del av dessa länder är bordellägare och prostituerade skattepliktiga. I Frankrike har en ny lag trätt i kraft där de prostituerade kan straffas om de "uppträder utmanande" på gatan.

De ekonomiska resonemangen tycks verkligen populära när prostitution tas upp till diskussion:

-Den svenska sexköpslagen gör det svårt för europeiska prostituerade att försörja sig på den svenska marknaden; därmed utgör lagen ett handelshinder som borde bekymra resten av EU, skriver Björn Molin (m) i Expressen den 16 juni 2003.

Beskattning av prostituerade och bordellägare är redan verklighet i några europeiska länder. I Australien finns redan börsnoterade bordeller. I Thailand består 14 procent av landets BNP av sexindustrin, vilket naturligtvis betyder en hel del pengar.

Det är ingen slump att ekonomiska argument, tillväxtprognoser och marknadsanpassning smyger sig in i debatten. Skälet är att avhumansiera prositutionen. Ju omänskligare och mer avvikande de prostituerade ses av omgivningen (en syn de är tvungna att internalisera för att klara av "arbetet" känslomässigt och psykiskt), desto större är risken att de också betraktas som materiella varor. Även om en stor del av prostitutionen är organiserad och sexarbetarna ägs av en hallick, vore tanken på ett sexföretag med en VD på ett flashigt kontor (fjärran från arbetarnas vardagsslit) en absurd utveckling.

I Norrland höjdes under sommaren röster om att den kvinnliga urbaniseringen lett till en alltför trång situation för de män som stannat kvar i bygden. Om den svenska staten inför bordeller i Norrland kan problemet lösas.

Ursäkta, men vilket sorts "problem" talar vi då om? Det luktar gammal unken essentialism lång väg: Män kan inte stävja sin sexuella lust eftersom den är en naturgiven drift. Om en man således inte har sex under en period måste han vara alldeles uppdämd av spermier. Vi vet ju alla att den främsta dödsorsaken hos män i Norrland händelsevis råkar vara precis detta: Uppdämdhet (tyvärr kanske inte av sädesvätska, snarare av fördomar, stereotypa förväntningar, förlegade könsroller och allmän dumhet).

-Det återkommande fördömandet av ryska kvinnor som besöker män i Norrbotten visar hur låg nivå det är på den svenska debatten, men det banar samtidigt väg för en seriös debatt om legala bordeller, vilket jag välkomnar, fortsätter Molin i Expressen.

Det lustiga är trots allt att de ryska kvinnor som reser över gränsen till Sverige, Norge och Finland måste köpas av svenska, norska och finska män. Liksom vid köp av svart arbetskraft måste trafficking och prostitution förstås ur ett etnicitetsperspektiv. Medan den nationella jämställdhetspolitiken lyfts fram går det inte att samtidigt legalisera övergrepp på kvinnor av annan etnisk bakgrund.

Det finns andra problem förknippade med detta. Instanser som behandlar asylfrågor i olika länder, inklusive Sverige, är inte direkt genusmedvetna. Kvinnor behandlas inte som enskilda individer, med egna skäl till att få asyl i ett annat land, utan som ett bihang till sin man. Det finns rekommendationer om att Migrationsverket i sin förfaring skall se till speciella faktorer, såsom sexuella övergrepp, sexuellt våld eller påtvingad prostitution, när det handlar om kvinnor som söker asyl. Verkligheten är annorlunda. Det är sällan en ensam kvinna tillmäts asyl av sådana skäl.

Ett utmärkt sätt att mäta hur många prostituerade som verkligen skulle stanna "frivilligt" i prostitutionsträsket vore att ge de berörda kvinnorna en stor summa pengar. EU:s önskan om en distinktion mellan frivillig och påtvingad prostitution kan lätt undermineras med ovanstående tankelek. Myten om den lyckliga horan lever alltjämt kvar. Vill hon verkligen vara en "hora" om hon redan har tillräckligt med medel för att klara sig? Vore välfärden tillräckligt utbyggd och omfattade alla (och då menas verkligen alla), hade prostitution knappast existerat. Det är klart att mäns syn på kvinnor inte grundar sig på att det existerar prostitution, men existensen bidrar med säkerhet till reproduceringen av kvinnlig underordning.

Källa: Kvinnotryck 5/2003