Fischer, Hitler, Keynes
och ja-sidan

Tredje steget blev att attackera nej-sidan inför folkomröstningen för exakt samma fel man själv använt sig av för att krossa nej-sidan. Dessutom tillfogades stor upprördhet över att det på nej-sidan gjordes en historisk jämförelse med den tyska naziregimens förslag om en europeisk valutaunion.

När centerledaren Maud Olofsson i Almedalen kritiserade ja-sidans europeiska favoritminister Joschka Fischer för att ha varit terrorist satte propagandaapparaten igång. Ja-pressen fylldes av indignationsartiklar över detta grova påhopp. Med blixtens hastighet gavs Joschka Fischer möjlighet att gå till genmäle och bereddes stor plats för detta.

Visserligen har Fischer varit ledande kraft i grupper som använt värre medel än dem som användes av några i Göteborg. Och visserligen finns fotobevis på hur Joschka Fischer maskerad slår en påk mot en polis. I många år under 1970-talet var han ledande kraft bland de autonoma i Frankfurt och organiserade demonstrationer där det kastades sten på polisen. Den polis som höll på att bli uppbränd av en molotovcocktail i en demonstration som Fischer varit inblandad i är fortfarande rosenrasande på honom. Men sedan Fischer blev statlig bombkastare istället för pådrivare bakom demonstrationer med stenkastning har det etablerade Tyskland helt förlåtit honom och han åtnjuter nu stor respekt.

Olofssons misstag var att hon använde sig av samma typ av lögn som ja-pressen slagit in i det svenska medvetandet. Denna lögn skiljer inte på å ena sidan kravaller där många dras med i bråk med polisen och å andra sidan terrorism i slutna elitgrupper som använder vapen som politiskt medel. När Fischers efterföljare gick till aktion i Göteborg satsade ja-sidan på att stämpla kravallerna som terrorism. Erling Erfors på Expressens ledarsida skrev om en skadad demonstrant som blödde efter batongslag i huvudet att denne "har en tydlig tysk brytning. Med våldet som affärsidé bär gatuterroristerna på ett 70-talsarv från tyska terrorister." På ledarplats i Kvällsposten talar man om "maskerade terrorister." Terroristbegreppet användes i alla möjliga sammanhang om Göteborgshändelserna för att värdera människor eller vidarebefordra polisens påstådda sakuppgifter utan eget kritiskt omdöme.

Lika angelägna som ja-pressen varit förut att betona protesterna i Göteborg som terrorism och hot mot demokratin, lika angelägna var de nu när anklagelsen riktades mot en ja-minister att påstå motsatsen. Fischers deltagande i liknande och värre våldsamheter var inte alls terrorism. Olofsson hade grovt skändat en minister och borde be om ursäkt. Kan inte ja-sidan passa på att be alla dem om ursäkt den själv lika grundlöst kallat terrorister?

Ja-sidans historielöshet

Är historielöshet ja-sidans strävan? Det kan man fråga sig efter sommarens propagandaoffensiv där den egna terroriststämplingen glömdes bort och andra historiska jämförelser sågs som lika viktiga att tysta ner. Hitlerregimens idé om europeisk valutaunion blev till en fråga som inte fick diskuteras. Centerledaren Maud Olofsson påpekanden i Almedalen om denna storskaliga plan möttes med ramaskri i ja-pressen.

Annorlunda är det om man önskar grunda sina beslut på sakligheter och erfarenheter. John Maynard Keynes var förra århundradets främsta ekonom. Han intog en sådan saklig hållning rakt motsatt den som ja-sidan intar.

Under andra världskriget föreslog för efterkrigstiden den tyske finansministern Walter Funk en europeisk valutaunion med tyska riksmarken som grund och med en centralbank i Berlin. Brittiska informationsministeriet oroade sig för propagandaeffekterna av Funks förslag. Därför vände de sig till Keynes för att han skulle gå emot förslaget i en radioutsändning i november 1940. Men Keynes vägrade.

Sakligt sett såg han samma behov som Funk och trodde inte på en återgång till den ekonomiska ordning som rått före kriget. Den ekonomiska politiken födde en kris som ledde till krig. I stället började Keynes skissa på ett alternativförslag som var "samma som Funk erbjuder men med den skillnaden att vi ska göra det bättre och mer ärligt". Istället för att delta i en propagandaoffensiv mot den tyska planen på ohållbara grunder ansåg Keynes det bättre att vara tyst och istället förbereda liknande förslag själv. Bättre ägna sig åt att dra erfarenheter av historien och avstå från billiga debattpoänger än att hoppa på motståndaren utan saklig grund.

Men är då inte allt väl? Det ja-sidan ekonomiskt eftersträvar är detsamma som både Hitler och Keynes, vem kan då vara emot? Kan det vara så att den nya ekonomiska ordning som då eftersträvades som ersättning för det ekonomiska kaoset på 1920-talet är det vi också behöver i dag? Är ja-sidan vår tids klokaste ekonomer?

Om man tittar närmare på den saken så finns det mer att lära av historien. Det Keynes stod för var raka motsatsen till det som ja-sidan eftersträvar med införandet av EMU.

Keynes önskade sig en styrning av ekonomin som utgick från flera olika faktorer som vägdes mot varandra med ökad sysselsättning som en viktig faktor. Inte minst var det avgörande att stimulera ekonomin med statliga åtgärder. EMU går däremot ut på att prisstabiliteten är överordnad allt annat. Keynes önskade sig en valutaunion, men inte alls med de grunder som ja-sidan nu vill att vi ska anta.

Ja-sidans grunder liknar den politik som förvärrade den ekonomiska krisen på 1920-talet och ledde fram till Hitler och världskrig. Det demokratiska Tyskland under Weimartiden som föregick naziregimen förde en politik som liknar ja-sidans. För Weimarrepubliken gällde det att experterna skulle styra landet. Det gjordes på två sätt.

Det ena var att domarkåren som satt kvar sedan kejsartiden gick in för att kriminalisera vänstern. Varje vänsteraktivist fick extremt hårda straff för varje hopfantiserat eller verkligt brott medan nazisterna och andra fick mycket mildare behandling eller gick helt fria när de begått samma handling. Vänsterns bemötande av högerpolitiken på frammarsch skulle mötas med rättsväsendets våld. Det är samma politik och rättsövergrepp som ja-sidan hetsade fram efter protesterna mot EMU och kravallerna i Göteborg.

Den andra expertmetoden var att genomföra högerpolitiken med hjälp av riksbanken. Att till varje pris satsa på prisstabilitet så som EMU också är uppbyggt. Långt bort från demokratiska beslut och befolkningens behov skulle ekonomin styras enligt den tidens expertvälde som i hög grad liknar dagens inom EMU. Inga statliga satsningar fick göras utan ekonomin handlade om att försvara penningvärdet som huvudsak genom den makt riksbanken har över utlåning som styr kreditgivningen. Detta strypgrepp på pengaflödet i ekonomin ledde till slut till deflation, motsatsen till den tidigare inflationen. Det gjorde de tidigare problemen än värre. Med sin kreditpolitik sköt riksbankschefen Hjalmar Schacht i sank Weimarrepublikens möjligheter att styra ekonomin demokratiskt genom en avvägning av flera faktorer.

Tillsammans beredde domarkåren och Schacht vägen för Adolf Hitler. Det är samma ekonomiska politik som Europeiska centralbanken nu driver och som gör att Euroländerna och har det besvärligare ekonomiskt än de västeuropeiska länder som står utanför som Schweiz, Storbritannien, Sverige, Norge och Island.

Det är alltså inte Hitlers och Keynes valutaunion som ja-sidan önskar sig utan något ekonomiskt kanske värre, en kombination av Schacht och Funk samt som nödvändigt komplement en domarkår likt Weimarrepublikens kejserliga trotjänare.

En sådan politik som enligt stadgarna för Europeiska centralbanken underordnar miljö, arbetslöshet och andra sociala värden kravet på inflationsbekämpning är en utvecklingsmodell som miljörörelsen tar avstånd från. Den leder till motsättningar och kränkningar av demokratiska rättigheter i Europa och världen. Miljörörelsen kommer att samverka med andra folkrörelser för att stärka demokratin och sätta stopp för ett expertvälde som leder till social och ekologisk kris.

Ja-sidans historielöshet och uppbindning till kampanjer för att med lögner och kriminalisering stoppa EMU-motståndet kommer vi att bekämpa tillsammans med alla demokratiska krafter. Ja-sidans nyhetsreportrar försökte i Almedalen framställa Olofsson som "skräckpropagandist". Leif-Åke Josefsson och Ulf Höjer förde som nyhetsjournalister fram mytbildningen att EMU "bygger på folkomröstningar" trots att den enda folkomröstning som genomförts om EMU har avvisat Euron medan ingen av alla 12 länder som ingår i valutaunionen haft någon folkomröstning om saken. Att vi får en folkomröstning i Sverige beror på det stora motståndet här som ja-sidan med alltför många ojusta metoder söker krossa.

Det är viktigt att allmänheten får kännedom om sanningen om erfarenheter av EMU:s ekonomiska politik nu och liknande politik tidigare samt om rättsövergrepp som ja-sidan hetsat fram. Folkmajoriteten har allt att vinna på att bryta med historielösheten och nedtystandet av rättsövergreppen som följer med den nyliberala ja-sidans politik.