En seger för unga
tjejer, småbrukare och
arbetare

Folkomröstningsresultatet är dessutom en käpp i hjulet på storföretagens framstormande inflytande över EU:s politik. För andra gången när folket fick rösta i ett land om EMU röstade man nej. De antinyliberala krafterna i hela Europa och världen har blivit stärkta av resultaten i Sverige och Cancun.

Vilka som röstat nej eller ja och varför i folkomröstningen ger också sina tydliga besked. Ja-sidan har talat mycket om solidaritet med Europa som ett argument. I listan över kommuner med störst ja-majoritet är det enbart orter som Danderyd, Vellinge, Lidingö och Nacka, idel ädel övre medelklass med landets högst betalda invånare. Orter med arbetarklass och i glesbygden röstar nej. Men lika tydligt är att det är kvinnornas seger. Tidigare har kvinnorna också stått på nej-sidan i folkomröstningar och tillhört förlorarna. Den här gången blev det tvärtom. Särskilt starkt har nej-sidan stått bland unga tjejer medan ja-sidan har stått starkast bland män i medelåldern. Det bådar gott för framtiden. Segern bärs fram av nya generationer som tar talet om jämlikhet mellan könen på allvar.

Argumenten

Vallokalundersökningarna om vilka frågor som övertygade nej- och ja-anhängare visar intressanta drag. Det främst skälet för nejröstande var demokrati. Avgörande för utgången kan ha varit att denna gång till skillnad från EU-omröstningen vann nej det ekonomiska argumentet. Ekonomi kom högre upp som motiv för nej- än för ja-anhängarna. Svenska folket tror inte längre på överhetens enda nyliberala väg för ekonomin.

Det främsta skälet för ja var bättre möjlighet att påverka EU, ett vagt allmänt löfte om mer inflytande har inte övertygat väljarna. Ja-politikernas kommentarer till utslaget visar att de vill fortsätta på samma nederlagsväg. Genomgående förklaring är att man måste bättre förklara EU-projektet i framtiden. Lars Leijonborg kritiserar socialdemokratin för bristande engagemang och skyller på Tage Erlanders tal för neutralitet mot EU på Metallkongressen 1961. Bo Lundgren talar om att moderaterna levererade 75 procent av sina väljare för ja medan socialdemokraterna bara levererade hälften av sina. Sämre förlorare får man leta efter.

Valanalyserna pekar på att den stora skillnaden jämfört med EU-omröstningen var att moderaterna och folkpartiet denna gång fick med sig färre bland sina väljare än förra gången vilket var bidragande orsak till utgången. Leijonborgs kritik av socialdemokratins vilja för 40 år sedan att stå utanför europeiskt samarbete med konsekvenser för vår försvarspolitik blir ett slag i luften. Ja-sidans argument att om de flesta EU stater är med i ett samarbete så ska också vi vara det höll inte nu och kommer inte alltid hålla i framtiden heller även om folkpartiet skulle önska sig att vi gick med i en EU- eller Nato-kärnvapenarmé som de flesta andra.

Ett nej till nyliberalismen

Hur ska då valresultatet tolkas? Det stora utslaget för nej som dessutom uppstod i en situation där mordet på Anna Lindh användes för att mana till att se bort från intressemotsättningar och istället se till det gemensamma ger ett tydligt besked. Vi vill inte längre gå den väg överheten länge sagt är den enda ekonomiska vägen att följa.

Opinionsundersökning efter opinionsundersökning har visat detta länge. Svenska folket vill inte ha den nedmontering av välfärdsstaten och nyliberala politik som förts i hela EU med hjälp av slutna förhandlingar och expertvälde utan direkt möjlighet att påverka eller samlat utkräva ansvar för den förda politiken.

Men varför har inte det gett utslag tidigare? För att en politik ska bli trovärdig krävs att det finns kraft bakom. Allianser måste byggas som gör en seger möjlig. Den nyliberala offensiven har pågått i Sverige sedan 1980-talet utan samlat motstånd. Alla riksdagspartier anslöt sig till de första EMU-stegen där naturresurserna gjordes fria för internationell spekulation och tvångströja sattes på budgeten. LO och LRF gick in för EU-medlemskap. Den nyliberala WTO-politiken har kunnat ha Sverige som en av sina främsta tillskyndare utan nämnvärt motstånd ens hos miljöpartiet eller vänsterpartiet.

Den här gången bröts dock den svenska nyliberala samförståndsandan. Handels och Transport gick tydligt ut mot EMU, entusiasmen bland LO förbund som var för begränsades till de övre skikten i organisationshierarkin och LO ställde sig neutrala när regeringen inte ville ställa upp på buffertfonder. LRF blev på liknande sätt neutraliserat, ledningen var för men bönderna var till helt övervägande delen emot och småbrukarorganisationer som Sveriges småbrukare och NOrdBruk kunde nå ut och stärka sin ställning med sin kritik av EMU.

Men en annan orsak till segern är också att nyliberala och andra krafter inom borgerligheten önskade sig ett nej. Istället för det tröga EMU önskar de sig ett mer flexibelt Sverige som lättrörligt kan förändra sin politik utifrån marknadens utveckling med hjälp av nyliberala avregleringar eller en självständig politik anpassad till svenska förutsättningar. Det kan också finnas nationell självgodhet med en övertro på att Sverige till skillnad från andra länder inte för en nyliberal politik vilket inte är sant. Miljöfrågan och global rättvisa fanns överhuvudtaget inte med bland de tio främsta motiv väljarna haft.

Klassfrågan central

Uppgiften nu blir att bygga vidare på segern genom allianser i Sverige, Europa och globalt mot nyliberalismen. Centralt i denna allians är betydelsen av klassfrågan. När avgörandet stod visade det sig att inte bara klassröstandet avgjorde saken utan också att organisationer som grundar sig i materiella förhållanden och särskilt klassmedvetande visade vägen. Medan globaliseringsrörelsens organisationer som ofta är medelklassdominerade valde att likt Attac undvika att ta ställning i årets mest avgörande nyliberala fråga gick Handels, Transport och småbrukare i spetsen för revolten mot den nyliberal samförståndsandan. Några organisationer som Miljöförbundet jordens vänner och Emmaus har ställt upp för nej-sidan medan den frihetliga vänstern ofta visat sig vacklande.

Klassalliansen globalt som bär upp protesterna mot WTO är densamma. I Cancun var det småbrukarna som var de flesta deltagarna i protesterna och jordbruksfrågan som förhandlingarna bröt samman kring.

Det är ingen tillfällighet att det är materiella förhållanden som jordbruket som globalt visar på nyliberalismens begränsningar. Miljöfrågorna kan inte som många trott ytterst lösas genom handel med utsläppsrättigheter, företagsansvar och ekologisk märkning av produkter. Kvinnoröstandet i folkomröstningen tyder också på en förståelse av betydelsen av goda materiella villkor för en offentlig sektor där vi gemensamt tar ansvar för framtiden. Det sena 1900-talets nyliberalism har nått vägs ände.

Den stora segern i folkomröstningen ger förhoppningen om en nystart för ett internationalistiskt sinnat EU-motstånd som vänder sig emot nyliberalismen. Nederlaget för det internationalistiska EU-motståndet under EU-ordförandeskpet skapade en kris för en folkrörelselinje i antinyliberalismen. En nationalistisk anti-EU linje ställdes mot en svart-röd identitetspolitik i ett polariserat vänsterideologiskt interngräl med nej-partierna som passiva tillskyndare av ointresse för folkrörelsesamarbete och aktiva deltagare i överhetens hets mot gatukravaller som orsakade av våldsverkare.

Kampen mot EU:s WTO-politik ställdes åt sidan och överheten kunde fritt krossa uppbyggnaden av allianser och politisk opposition. Mot riksdagspartiernas ointresse för folkrörelsesamarbete och kamp mot repression och mot vänsterns splittring av rörelsen i polariserade ideologier kan vi nu ställa uppbyggnaden av klassallianser i Sverige, Europa och världen. Arbetare, småbrukare och den delen av medelklassen som väljer att alliera sig med folkmajoriteten mot nyliberalismen kan bygga en långsiktig allians för att stärka jämlikhet, miljö och global rättvisa.

Kampen fortsätter

Nu när överhetens förtrollning kring det nyliberala samförståndet brutits i Sverige kan vi komma vidare. Det kan dock inte ske om vi har illusioner. Sverige för, som antinyliberala EMU-anhängare påpekat, en mer nyliberal politik än de flesta andra länder, senast manifesterat i pensionsreformen. Riksdagspartierna har i hög grad förskansat sig i privilegierade positioner där de har allt mindre kontakt med folklig kamp och alltmer bygger sin makt på statligt stöd för sina medialobbyister. Det är genom att göra de antinyliberala och globala frågorna tydliga i vardagen som Attac gjort i Göteborg med aktionen mot privatiseringar som kampen kan föras vidare. Kampen mot repressionen av folkrörelser och rättsövergreppen efter Göteborg måste nu också tas upp på dagordningen.

Allianser mot nyliberalismen har redan börjat byggas genom nätverk under EU-ordförandeskapet och stora diskussionsmöten som Socialistiskt Forum och Social Forum. En samtidighet i kampen börjar växa fram där svenska folkrörelser nu behöver delta mer internationellt. Centrum i detta alliansbygge bör finnas en kamp för att gemensamt ta ansvar för hälsa, utbildning, matsäkerhet och vatten. Nyliberalismens säkerhetsstat och krig måste bekämpas. Miljöengagemanget måste förenas med arbetares, bönders, kvinnors och den solidariskt sinnade medelklassens intresse av alternativ till storföretagens kommersialisering av natur och samhälle.