Argumenten för klyftor
allt färre

En del av den nyliberala ideologin är tanken att alla kommer att få det bättre bara de rika får det bättre. Nedsippringsteorin kallas tanken ibland, och går ut på att om de rika får en större del av den gemensamma kakan, kommer kakan att växa snabbare än annars.

I takt med sådana idéers spridning bland makthavare i land efter land har även ojämlikheten ökat på många håll, liksom i ett globalt perspektiv. Det har följts av en försämrad utvecklingstakt inom många sociala områden som utbildning och folkhälsa.

Den utlovade ökningen i ekonomisk tillväxt har inte bidragit som någon tröst. Istället har tillväxten i många länder minskat under perioden 1980-2000 jämfört med 1960-1980. I några länder har den ekonomiska utvecklingen rentav gått bakåt. Undantagen som bekräftar regeln hör till de länder som har lyssnat minst på "marknadens" krav.

Nya metoder har gett forskarna en större möjlighet att undersöka om det finns samband mellan ekonomisk ojämlikhet och ekonomisk tillväxt. Man kan tala om ett trendbrott inom forskningen, eftersom man sedan 1990-talets början gång på gång har kommit fram till resultat som är mycket annorlunda mot vad man tidigare har trott.

En sammanfattning av denna forskning finns i artikeln Economic Inequality and Its Socioeconomic Impact av Erik Thorbecke och Chutatong Charumilind, publicerad i tidskriften World Development (Vol 30, No 9, 2002).

I vissa fall har man kommit fram till resultat som stämmer med det antagande som tidigare dominerade inom nationalekonomin, att ojämlikhet ökar tillväxten. Det har man framför allt förklarat med att rika människor förmodas spara mer än fattiga människor. En stor andel pengar i de rikas fickor skulle då öka investeringarna i samhället och på så sätt öka tillväxten.

För de fall när man har kommit fram till motsatsen finns några särskilt troliga förklaringar. Ojämlikhet kan skapa sociala spänningar, brottslighet och politisk instabilitet, något som är dyrt och minskar investeringsviljan.

En ojämn fördelning av tillgångarna tros öka de många fattiga väljarnas vilja att öka skatterna, vilket man tror stör ekonomin. Klyftor antas få de rika att lägga stora summor pengar på mutor och lobbying för att behålla sin priviligierade ställning i samhället, vilket också tros minska tillväxten.

Rika människor är i regel välutbildade, medan fattiga inte är det. Stora klyftor tror man gör att många inte får tillgång till utbildning och därför får en sämre möjlighet att bidra till samhällsutvecklingen. Samma resonemang använder man när det gäller hälsa, att ojämlikhet försämrar den genomsnittliga folkhälsan och därmed ekonomin. Slutligen antas ojämlikhet innebära en stor andel fattiga människor som i högre grad skaffar många barn, vilket man i sin tur tror är dåligt för ekonomin.

Vad kommer man oftast fram till då? De två forskarna skriver att "det mesta av nutida bevis gällande effekten av ojämlikhet på tillväxt motsäger den konventionella klokheten". På ren svenska betyder det att dagens forskning i princip säger motsatsen till vad man tidigare trodde. Tidigare trodde man att stora klyftor var bra för tillväxten, medan man nu för tiden borde vara lockad att tro att det är precis tvärtom.

Bevisen är trots mängden fortfarande osäkra. Egentligen kan man oftast bara med betydande osäkerhet uttala sig om vad som orsakar ekonomisk tillväxt över huvud taget. Ändå borde de senaste årens upptäckter göra det svårare för dem som på allvar fortfarande menar att ökade klyftor är bra för oss alla.