Världskapitalismens
tillväxtproblem

Någon som inte håller med kan då säga att det kanske inte har varit rättvist mot dem som inte är rika, vita män, inte särskilt bra för miljön eller inte demokratiskt, det sätt på vilket marknadskrafterna har släppts lös.

Andra kanske säger att marknadsliberalernas dumsnälla tro att marknaden löser det mesta på lång sikt är otillräcklig. Att hemlösheten, världssvälten, utbrändheten och arbetslösheten kräver akuta lösningar. Nu.

Det finns annars en del att säga om själva grundpåståendet.

Stora bekymmer

Vad som är sant är att kapitalismen har varit mycket mer ekonomiskt framgångsrik än sin föregångare, feodalismen. Särskilt gäller det tiden efter Andra Världskrigets slut.

Men under de tre senaste årtiondena har världsekonomin brottats med stora tillväxtproblem jämfört med perioden innan.

Världens ekonomiska tillväxt störtdök mellan 1973 och 1974. Det sammanträffade med en oljekris som skulle kunna förklara dyket. Men tillväxten har aldrig riktigt hämtat sig sedan dess.

1950-1973 växte världsekonomin med nästan tre procent per person och år. Efter det har världen tappat mer än hälften av den tillväxttakten.

En stor del av världen har förlorat i takt

Tillväxtproblemen gäller dessutom alla världsdelar. Bland de värst drabbade är Östeuropa och forna Sovjetunionen, framför allt under 1990-talet.

Det finns undantag. Kinas och Indiens tillväxt har ökat, men i Asien totalt har tillväxten per person minskat.

Under de senaste åren har vi också sett andra samhällsförändringar. Marknadskrafterna har fått friare spelrum i samband med privatiseringar och avregleringar. De globala kapitalflödena har ökat.

Många regeringar har slutat att bekämpa arbetslösheten i första hand och prioriterar hellre inflationsbekämpningen (1).

Världens tio procent rikaste har blivit rikare, medan de tio procent fattigaste har förblivit lika fattiga eller blivit fattigare (2).

Suddiga orsaker

Men vad beror tillväxtminskningen på?

Frågar man de ekonomer vars kopior har suttit vid rodren sedan 1970-talet får man ibland svaret att tillväxtraset inte var så betydelsefullt.

Jämfört med alla andra perioder i historien innan Andra Världskriget har även de senaste decennierna varit framgångsrika. Det är ett ganska bekvämt försvar.

Andra säger att det måste till en ännu djupare marknadsanpassning.

Så när ansedda ekonomiska maktorgan som OECD och IMF kommer med prognoser och råd om ökad tillväxt så är givetvis receptet för att nå dit det gamla vanliga. Bön och blodsoffer till marknadsgudarna.

Metoden har inte fungerat de senaste tre årtiondena, men detta år måste det ju bara gå.

Kapitalrörelser och klasskamp

Anhängare till den ekonomiska inriktning som dominerade 1950-1973, den keynesianska skolan, har naturligtvis ett och annat att säga om saken.

Professorerna John Eatwell och Lance Taylor spårar tillväxtrasets orsak till den globala kapitalmarknaden, som avreglerades just i början av 1970-talet.

De menar att de borttagna reglerna för kapitalflöden har lett till fler och djupare ekonomiska kriser, som dessutom lättare har spridit sig mellan länder och världsdelar (3).

En tredje ekonomisk skola utvecklar Karl Marx' tankar om vilken effekt konflikten mellan kapitalägare och lönearbetare har haft på samhället.

Många av dem menar att maktens tyngdpunkt rör sig mellan dessa två intressegrupper och att det i sin tur orsakar långa vågrörelser, "Kondratieff-vågor", som den kapitalistiska ekonomin rör sig i. Den senaste perioden sedan 1974 skulle kunna vara en vågdal i ett sådant rörelsemönster.

Vi kanske inte vet något alls

Sen finns det även jobbigt modiga personer som vågar sätta vissa delar av hela ekonomyrkets framtid på spel. Två världsbanksekonomer skriver att "dagens förståelse av den ekonomiska tillväxtens orsaker är ganska dålig".

De pekar bland annat på att de modeller som används för att förutspå tillväxten från år till år inte sprider särskilt mycket ljus över världen.

Modellerna lyckas ofta inte ett dugg bättre än "den naiva prognosen", som är ett annat uttryck för den fega gissningen att årets tillväxt förmodligen kommer att bli samma som förra årets (4).

Det krävs djupa IMF-insikter för att våga låta sådan vetenskap styra världen.

Vilket samhälle vill vi ha?

Vi som inte har kommit till sådana insikter än borde nog i stället koncentrera oss på att bygga det samhälle som vi vill ha, inte något samhälle som det sägs att vi måste ha.

Bostäder åt de hemlösa och mat åt de svältande. Mer formell makt åt kvinnor, invandrare och andra som förlorar makt i osynliga maktstrukturer.

Dagens diktatoriskt styrda privata och offentliga arbetsplatser borde i stället präglas av jämlikhet och demokrati bland alla medarbetare.

För när vinstdrivande, toppstyrda företag har getts en större roll i samhällsekonomin har det inte gett några fördelar åt den majoritet av befolkningen som inte befinner sig i samhällstoppen. När de rika har blivit rikare har de fattiga samtidigt stått still eller förlorat ännu mer.

De lovsånger som sjungs till den allra senaste tidens ekonomiska och sociala utveckling klingar med andra ord ganska falskt.

Fotnoter:

(1) Maddison, A., 2001. The World Economy: A Millennium Perspective, Paris: OECD. (Klicka för pdf-fil).

(2) Wade, R. H., 2004. Is Globalization Reducing Poverty and Inequality?, World Development, 32:567-589. (Klicka för pdf-fil).

(3) Se exempelvis deras bok Global finance at risk: The Case for International Regulation. New York: New Press, från år 2000, eller denna artikel (klicka).

(4) Kenny, C. och D. Williams, 2001. What Do We Know About Economic Growth? Or, Why Don't We Know Very Much? World Development, 29:1-22.