Marknadsfria lösningar
på bostadsbristen

Marknadsförespråkarna för hyreslägenheter är många. Alla de fyra borgerliga riksdagspartierna vill komma bort från den reglering av hyror som finns idag.

På den mer extrema sidan har vi tyckare som Timbro och deras portal radda-hyresratten.nu som menar att helt fria hyror skulle göra det enklare för alla att få bostad.

Till de mer försiktiga marknadsvännerna hör Hyresgästföreningens avdelningar i Malmö och Stockholm, som anser att "de boendes värderingar" av bostadens läge delvis ska få påverka hyran inom ramen för regelsystemet.

Den syndikalistiska tidningen Arbetarens ekonomikolumnist Inga-Lisa Sangregorio menar att det inte är rimligt med låga hyror i attraktiva områden och att människors betalningsvilja borde få styra mer, även om hyran fortfarande skulle kunna rimlighetsprövas.

En marknad som aldrig kan bli perfekt

Teorin säger att på en perfekt marknad säljs varorna till självkostnadspris. Så fort som priset blir högre kommer en ny producent att slå sig in på marknaden och konkurrensen gör att priset sjunker ner igen. Men för att marknaden ska vara perfekt krävs att en rad villkor ska vara uppfyllda, vilket de sällan är.

En titt på den relativt fria marknaden för bostadsrätter och villor, eller på Norges avreglerade hyresmarknad, skvallrar snabbt om att priserna i attraktiva områden är mycket högre än i mindre attraktiva områden där självkostnaden är jämförbar.

Tillgången på attraktiv mark är begränsad, vilket begränsar antalet säljare och pressar upp priset. I de områden med bäst tillgång på mark är kundernas betalningsvilja för låg och där vill ingen bygga alls.

En hyresgäst kan inte heller byta bostad utan överföringskostnader om hyresgästen skulle vara missnöjd med bostaden, värden eller hyran. Dels kostar det pengar att flytta. Dels har hyresgästen sociala kostnader för att byta miljö, skola, daghem, gemenskap med grannar och så vidare. Dessa kostnader känner hyresvärden till och skulle därför kunna höja hyran ytterligare utan att hyresgästen skulle vilja flytta.

En vanlig myt är att marknadshyror skulle göra att hyrorna i mindre attraktiva lägenheter skulle sjunka. Jag har inte sett några praktiska exempel på det eller hört någon vettig förklaring till varför det skulle bli så.

Ingen vinstmaximerande hyresvärd skulle väl ha något intresse av att hyra ut några av sina lägenheter till en lägre hyra än självkostnaden plus skatter. Alla privata hyresvärdar ser ju redan i dag till att inte äga några lägenheter där risken finns att betalningsviljan inte blir tillräckligt hög. Eventuella riskprojekt får de kommunala bostadsbolagen stå för.

Stoppa marknadskrafterna!

En fri hyresmarknad gör därför att det byggs precis lika få hyresrätter där det behövs som under dagens förhållanden. De relativt sett redan rikare hyresvärdarna skulle utan extra ansträngning kunna höja hyrorna och berika sig själva på hyresgästernas bekostnad.

Högre hyror skulle dessutom göra det ännu svårare än i dag att integrera relativt fattiga invandrare i attraktiva områden där det bara bor rika svenskar. Fortfarande skulle bostadsrätter dominera i innerstäderna, eftersom deras köpare generellt sett är rikare än hyresgästerna och eftersom bostadsrätter är mer skattemässigt gynnade.

Det första målet för den som är för ekonomisk jämlikhet borde under dagens förhållanden vara att motarbeta marknadskrafterna runt bostäderna. Lösningen för att stoppa ombildandet av hyresrätter till bostadsrätter som säljs till fria priser är inte att marknadsanpassa hyrorna utan att begränsa bostadsrätterna. Det behövs fler marknadsfria bostäder, inte färre.

Brister i kommunalt och privat ägande

Dagens hyressystem är långt ifrån perfekt. Privata hyror jämförs i dagens system med de kommunala (allmännyttiga) bolagens hyror, och som hyresgäst har man rätt att få jämförelsen prövad i hyresnämnden. Hyr man privat har man alltså ett visst skydd mot att sugas ut på grund av hyresvärdens eller bostadsbolagets aktieägares vinstbegär.

Men de kommunala bostadsbolagen är å andra sidan utsatta för klåfingriga politiker och byråkrater som har makten att ta en del av lägenheternas hyror, i stället för att höja skatten för de rika, och använda pengarna till annan kommunal verksamhet.

Eller så kan de som i fallen Hammarby Sjöstad i Stockholm eller Bo01 i Malmö använda sin makt till att uppföra dyra skrytbostäder som mest blir till historiska monument över maktmissbruket. Samtidigt som det tillåts att hemlösa fryser ihjäl.

Ett användarstyrt boende

Ett tredje alternativ för tätortsbefolkningen är att bo i en användarstyrd stiftelse. De finns och fungerar redan i dag, även om de har sina brister. Med användarstyre går varken hyran eller makten över boendet till någon utomstående aktieägare, hyresvärd, byråkrat eller politiker.

I de viktiga frågorna kan de boende direktdemokratiskt besluta vad som ska göras, exempelvis om hyran ska behållas eller om den ska höjas för att bekosta renoveringar.

Större socialt ansvar

Samtidigt skulle det behövas krav på att användarna tar ett större socialt ansvar än idag om nu användarstyrda stiftelser skulle bli en dominerande lägenhetsform. Socioekonomiskt utsatta personer, som exempelvis nyanlända flyktingar, liksom missbrukare som har fått vård och är redo att ta steget ut i samhället, måste beredas plats och makt.

Beredskap måste finnas för att fler människor kan tänkas vilja flytta till orten eller kommunen inom kort. Hur ansvaret rent praktiskt skulle fördelas kan man diskutera. Öppna beslut och möjligheter för folk utifrån att granska stiftelsen och utöva intensiva påtryckningar kanske skulle räcka.

Stiftelsen kan med sina bostäder som säkerhet låna pengar, exempelvis från en samhällsfond eller en räntefri medlemsbank för att vid behov bygga nya bostäder, behov som särskilt måste få definieras av dem som bor trångt. Blir stiftelsen till slut för stor för att vara hanterbar kan den dela på sig.

Det är inte alls nödvändigt att boendeformen just är en stiftelse. Det är den användarstyrda form som jag bäst känner till, eftersom jag själv bor i en.

Ett sämre alternativ som diskuteras i dag är en så kallad kooperativ hyresrätt, där de boende köper en andel i boendet till självkostnadspris, en andel som de när de flyttar kan sälja till självkostnad. Visserligen stängs marknadskrafterna ute, men för att få bo i en kooperativ hyresrätt krävs en kapitalinsats som inte alla har.

Behoven får styra

Bostaden är en grundläggande mänsklig rättighet. Boendet borde mer än i dag styras av behov än av plånbok. Ett sätt att uppnå det är att beskatta lyxproduktion och lägga pengarna på låg- och medelinkomsttagares bostäder.

I början av 1990-talet ändrades skattepolitiken så att de rika fick sänkt inkomstskatt, medan boendet och byggandet i stället fick höjd skatt. Innan dess fick boendet i stället kraftiga offentliga subventioner.

Följden har blivit att det nu byggs färre hyresbostäder än förut, medan byggandet av stora villor, bostadsrätter och kontorskomplex inte har drabbats i samma utsträckning.

Att gå tillbaka till 1980-talets subventioner för hyresrätter är ett delmål, men idealet vore att kunna garantera alla i samhället ett grundläggande boende som inte kostar mer än en symbolisk summa.

Har vi råd? En jämförelse ger att samhället nu producerar drygt fyrtio procent mer per person än för tjugo år sedan, i konstanta priser. "Vi" har alltså fått ännu bättre råd med subventionerade bostäder, även om inte alla i samhället har fått del av det "ökade välståndet".

Ett mer behovsstyrt boende skulle kunna ge ett mer jämlikt samhälle. Det finns omfattande forskning som tyder på att mer jämlikhet ger en högre ekonomisk tillväxt. En jämlik samhällsutveckling beror alltså inte på några extra samhällskostnader, utan på om vi verkligen vill ha en sådan utveckling. Många människor i vårt samhälle vill uppenbarligen hellre ha skevt fördelande marknadskrafter.