Strängare straff eller
färre brott

Att ökad säkerhet står i fokus är inte förvånande. 2000-talet har inletts med säkerhet som mantra för att gå i krig, för att låta bli att ta steg mot fred och för att hindra kritik mot vapenindustrin. De som inte anpassat sig till detta tänkande ska skrämmas in i trygghetsfanatismen.

Högre säkerhet, fler fängelser har det lobbats för länge. Med rymningarna blir det större tryck för beslut om det. Det är nästan så att man skulle kunna tro att kriminalvårdsstyrelsen beställt rymningarna.

Vad ger högre säkerhet och fler fängelseplatser bot mot? Det ger några jobb i glesbygden och bättre plats på de andra fängelserna. Men det resulterar inte i färre brott för då skulle ju de nya platserna stå tomma och personal avskedas.

Det statliga straffsystemet, där inlåsning i fängelser är metoden för bestraffning, är främst en del av ett övervakningssystem och maktutövning, inte bara över fångarna som sitter i fängelserna, utan av samhällets invånare. Regleringarna i det statliga straffsystemet kommer att påverka samhället i stort.

Straffet för rymningarna blir inte bara individuellt utan kollektivt för alla fångar på fängelse för män och kvinnor och i hela ledet ner i straffgrad. Att hårdare straff, strängare restriktioner och indragning av permissioner slår blint har ingen betydelse. En fånge är ingen individ. En fånge måste avhumaniseras. En fånge tillhör dom - de onda, som vi - de goda, vill ha som motbild som kan få oss att känna oss bättre än andra.

Som av en händelse rapporterar Nathan Sachar i Dagens Nyheter om en profil i Argentina som har startat en rörelse som kritiserar polis, fångvaktare och politiker låter sig mutas av fångar och handlingsförlamning. Det handlar om textilfabrikanten Juan Carlos Blumberg , vars son i våras kidnappades och kallblodigt mördades efter att lösensumman betalats, eftersom han råkade se en av kidnapparna. Han kräver straffarbete för fångar, men frågan är om det hindrar brott.

Blumberg säger att brottslingarna inte är fattiga för de stjäl inte bröd och frukt, utan mobiltelefoner och kreditkort. Med andra ord: kom inte och säg att brott har något om socialpsykologiska faktorer eller sociala och ekonomiska klyftor att göra. Och alla brottslingar är exakt likadana.

Skiftet i kriminalvårdspolitiken från vård till straff inleddes av den socialdemokratiska regeringen redan i slutet av 1980-talet. Claes Borgström, jämställdhetombudsman och advokat, Bengt Börjesson, professor i socialt arbete och Kerstin Vinterhed, präst i Svenska Kyrkan tar upp detta skifte i sin debattartikel Moraliskt fiasko för regeringen i Dagens Nyheter (14 augusti, 2004). De nämner bland annat genomförandet av straffvärdesteorin, vilken innebär att enbart brottets art och grovhet skulle avgöra domen.

Då sattes riktningen på diskussionen kring brott. Det var ett ideologiskt skifte i tänkande som suddade bort individen och den dömdes psykologiska och sociala situation ansågs inte höra till bedömningen av brott eller behandlingen av den enskilde fången.

Trots att skiftet redan var utstakat hade partiet Moderaterna inför valet 1989 valbudskap som Svängdörrar på Kumla. Media trädde in i statens tjänst och förmedlade den "enda" vägen för kriminalpolitiken i Sverige. Mediekonsumenterna upprepade snart lydigt medias bild.

Hotet och det grövre våldet beskrivs i media att komma utifrån. Vår säkerhet handlar också om hotet från andra. Narkotikabrott klassas bland de grövsta brotten. Utlandshotet får namn framför allt genom narkotika. Det kommer från utlandet och därifrån kommer då också den grova brottsligheten. Indirekt sägs att svenskar inte tidigare begått så grova brott. Jo, Tony Olsson är svensk, men han beskrivs som oerhört dum eftersom han inte kan fler språk än svenska.

Det finns internationella ligor och vapen är i omlopp. Men att i det sammanhanget nämna den lukrativa vapenindustrin, vars bolag bedöms som en säker placering på börsmarknaden, är att hamna på ett annat spår.

Det som inte nämns i kommentarer om rymningarna är att många brott handlar om jakt på kapital och narkotika är en lönsam affär - viljan att vara rik som ger dig beundran och en maktposition tills pengarna sinar. Därför stjäls det inte bara bröd och frukt. Jakten på kapital uppmuntras och belönas i ett kapitalistiskt samhälle. I samhället uppmuntras egoism och revansch, snarare än social empati och gemenskap.

Fritagningen och påstådda hot mot plitarna förklaras med att överläggningen på fängelserna tär på psyket (budskap: så bygg fler fängelser). Att försöka komma ut från inlåsning är något som ligger i människans överlevnadstanke och det är individens kreativa förmåga som sätts igång när en sådan planeras. Även om den inte genomförs, vilket sällan görs, är det något som håller sinnet vid liv.

Skärpta restriktioner och högre övervakning kommer knappast att bidra till att fångar bearbetar sitt handlingsmönster eller uppmuntra till att jobba med social empati, som det i samhället tränas för lite i. Just det som kan hindra att brott upprepas, men som kallas att dalta med fångar. Den som inte tycker om sig själv tycker inte om andra. Likgiltigheten för vad som händer med ens eget liv ger också en likgiltighet för andras liv.

Något som tillhör diskussionen om kriminalvården i Sverige är att förklara varför det finns så få psykologer och psykiater för fångarna.

Hårda straff avskräcker inte brott eftersom brott har en orsak, även om brott, särskilt om det är en strukturell eller socialpsykologisk orsak, kan riktas blint. Strängare straff avskräcker inte brott utan skärper förmågan att undvika att bli ertappad för brott och slippa att bli dömd för brott. För de är enbart de brott som ger en dom om straff som straffas.

Att brott ska sonas är inte bara en gammal sed utan en psykologisk mekanism för brottsoffret som kan göra det lättare att gå vidare. Att brott ska straffas tycker även de flesta som döms till straff. I rivaliserande gäng straffas det andra gänget om någon i det egna gänget skadas. Hämnd är en tanke vi alla har, men det handlar om hur vi hanterar hämndtanken. Hur straffet ska se ut och hur långt det ska vara har varierat från samhälle till samhälle.

Det som nu är aktuellt är att ett tidigare krav på att bygga fler fängelser och skärpa övervakningssystemen och restriktionerna kommer att gå igenom. I ett läge där fångar med hög straffsats rymt från två fängelser inom en period av två veckor är det lätt att föreslå mer fängelser och hårdare straff. Det är inte förvånande att justitieministern och kriminalvårdsstyrelsen satsar mer på en linje i kriminalvårdspolitiken som funnits länge. Ett val får konsekvenser, och det bör granskas.

Det finns perioder då kriminalvården i Sverige tittat på kriminalvården i Kanada, där det satsas på behandlingsprogram för återgång i samhället. I Sverige prövades modellen utan att lägga till resurser i pengar, tid och kunskap, och utan att ändra kriminalvårdens ideologiska inriktning. Ett så ogenomtänkt försök kan det inte ge annat än taskigt resultat.

Sverige skulle istället kunna prata med grannen Finland, där strategin är att minska antalet fångar i fängelser istället för att överbelägga dem. Kriminalvårdspolitiken i Finland jobbar med utslussning och kontraktsvård, vilket Hanns von Hofer, professor i kriminologi och Magnus Hörnqvist, doktorand i kriminologi ser som en bättre väg att välja.

Idéer och tankar om hur kriminalvården ska se ut för att minska brott och för att slussa tillbaka fångar i samhället påverkar det politiska genomförandet. Kriminalvårdspolitik går att förändra.