Historien avslöjar
frihandelsmyten

Landet har aldrig anställt en enda ämbetsperson genom en öppen process. Dess offentliga finanser är skakiga, med skuldproblem som oroar investerarna.

Det finns ingen konkurrenslag, den röriga lagen om bankrutter har avskaffats och utlänningar har ingen rätt till kopieringsskydd, copyrights.

Kort sagt, landet gör precis tvärtemot Internationella Valutafondens (IMF:s), Världsbankens och Världshandelsorganisationens (WTO:s) och de internationella investerarnas råd.

Låter det som ett recept för en utvecklingsmässig katastrof? Inte, då. Landet är USA, bara det att tidpunkten är runt 1880, när dess inkomstnivå låg i linje med dagens Marocko och Indonesien.

USA trotsade medvetet alla varningar

Trots felaktig politik och undermåliga institutioner var det på den tiden ett av de snabbast växande länderna i världen, och det var snabbt på väg att bli ett av de rikaste.

Särskilt framgångsrik var handelspolitiken. Många framstående ekonomer, bland dem Adam Smith, hade sagt till USA under mer än hundra år att de inte borde skydda sina industrier. Precis vad dagens ortodoxa utvecklingsläror säger till u-länderna.

Men amerikanerna visste exakt vad spelet handlade om. Många visste alltför väl att Storbritannien, som predikade frihandel gentemot deras land, själv blev rikt under handelshinder och statliga subventioner (bidrag).

Ulysses Grant, hjälten från USA:s inbördeskrig och landets president mellan 1868 och 1876, anmärkte att "inom 200 år, när USA har fått ut allt som är möjligt av handelsskyddet, kommer också detta land att införa frihandel".

Visst var han förutseende, förutom att hans land presterade ännu bättre än vad han förutsåg.

Handelshinder längs vägen till framgång

Faktum är att de rika länderna inte utvecklades under den politik och de institutioner som de nu rekommenderar till u-länderna. I stort sett alla använde tullskydd och subventioner för att utveckla sina industrier.

I deras tidiga utvecklingsskeden hade de inte ens sådana grundläggande institutioner som demokrati, en centralbank eller en professionell tjänstemannakår.

Det fanns undantag, som Schweiz och Nederländerna, som alltid upprätthöll frihandel. Men inte ens de höll sig till dagens ortodoxi inom utvecklingsläran. Framför allt skyddade de inte några patent och de tog på det sättet in teknik utifrån.

Påtvingad frihandel följdes av ökad tolerans

När de rika länderna väl hade blivit rika började de att kräva att de fattigare länderna skulle tillämpa frihandel och införa "avancerade" institutioner - vid behov skedde det genom kolonialism och ojämlika handelsavtal.

Friedrich List, Tysklands ledande ekonom under mitten av 1800-talet, menade att de rika länderna på detta sätt ville "sparka bort stegen" som de själva hade klättrat upp på. Utan denna stege hindrades de fattiga länderna från att utvecklas.

Efter Andra Världskriget tilläts u-länderna att föra en självständig politik, tack vare skuldkänslor efter kolonialtiden och det Kalla Krigets politik. Under ett par årtionden låg "stegsparkandet" på en låg nivå.

Nya, hårda tag - och sämre utvecklingstakt

Men det har återupptagits med nya krafter under de senaste två årtiondena. Industriländerna har nu utövat ett enormt tryck på u-länderna för att de ska införa frihandel, avreglera sina ekonomier, öppna upp sina kapitalmarknader, och anta institutioner som stark patentlagstiftning, eftersom sådant "har visat sig vara bäst i praktiken".

Under denna period har det inträffat en tydlig inbromsning i u-ländernas tillväxt. Den årliga tillväxten i inkomster per person i u-länderna har generellt sett halverats, från 3 till 1,5 procent, mellan perioderna 1960-1980 och 1980-2000.

Under den senare perioden har tillväxten i Latinamerika gått upp i rök, medan de afrikanska och de forna kommunistiska ekonomierna har krympt.

Tillväxten har också varit långsammare i industriländerna, men inte lika markerat. Den har minskat från 3,2 till 2,2 procent, vilket har resulterat i en ökande inkomstklyfta mellan de rika och de fattiga länderna.

Självbestämmande är nödvändigt

Hur ska vi tackla detta misslyckande? För det första måste villkoren som är kopplade till det bilaterala och multilaterala finansiella biståndet till u-länderna förändras radikalt.

Vi måste acceptera att det ortodoxa receptet inte fungerar, liksom att det inte kan finnas någon politik som är "bäst i praktiken" som alla måste använda sig av.

För det andra måste WTO:s regler skrivas om så att u-länderna mer aktivt kan använda tullar och subventioner för att utveckla sin industri.

För det tredje borde förbättrade institutioner uppmuntras, men detta får inte betyda att vi ska tvinga på u-länderna ett förbestämt urval av dagens (inte ens gårdagens) anglo-amerikanska institutioner. Inte heller behöver det ske på en gång, eftersom att utveckla institutioner tar tid och kostar pengar.

Genom att u-länderna får använda strategier och institutioner som är bättre anpassade till deras egna förutsättningar kommer de att utvecklas snabbare.

Detta kommer också att gynna industriländerna på lång sikt, eftersom det även kommer att öka deras handel och möjligheter till investeringar. Att industriländerna inte kan inse detta är vår tids tragedi.

Översättning: Andreas Bryhn

Publicerad med tillstånd
Artikeln publicerades först i dagstidningen Guardian, 2002-06-24

Ha-Joon Chang är ekonom och verksam i Cambridge, England. Han har skrivit böcker som har översatts till flera språk. Yelah har recenserat två av dem och här är länkarna till recensionerna:
Sparkar vi bort stegen för de fattiga länderna?
Att ta tillbaka utvecklingsdebatten

Andra