Kärnkraften och det
skitiga avfallet

Men viljan är inte tillräcklig bland politikerna som fortsätter att fatta avgörande och ödesdigra beslut i frågan utan något som helst demokratiskt underlag. Även om Mona Sahlin är överens med kollegan George W Bush om att "vi måste ta itu" med oljeberoendet, så brister politikernas kunskap om hållbara alternativ. Samtidigt blir hotet om att använda kärnkraften som en enkel lösning allt tydligare i sina konturer.

Svenska parlamentariker har (liksom i andra kärnkraftsstater) gång på gång visat sig vara starkt påverkade av lobbying från kärnkraftsindustrin. Som en konsekvens subventioneras den kärnkraftsproducerade energin kraftigt, vilket konkurrerar ut och motverkar användningen och utvecklingen av förnyelsebara bränslen. Dessutom subventionerar staten även andra industriers energiförbrukning. Sammantaget står industrierna för den största delen av landets totala energikonsumtion. Skillnaden mellan de sammanlagda privathushållens och industrins energikonsumtion är av ojämförbara proportioner. När myndigheterna uppmanar allmänheten om att "hushålla" med elen och "välja" miljömärkt framför energikällor som olja och uran, visar det i sammanhanget på en stor brist på insikt om orsak och verkan, samt ett rent hån med tanke på vilka energikällor som staten själv väljer att subventionera.

Förutom att det i Sverige produceras mest kärnenergi per capita är den svenska staten också den enda kärnkraftsstaten i världen som inte tar ansvar för avfallet och forskningen kring tekniken i frågan. Istället är det kärnkraftsföretagen själva som har ålagts det huvudsakliga ansvaret genom SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB). Ofta låter sig SKB framställas som en statlig myndighet, fast det är ett aktiebolag som ägs av kärnkraftsföretagen. I Sverige ligger alltså världens i särklass största miljöskyddsprojekt i händerna på kärnkraftsindustrin.

Världen över läggs det ner miljontals dollar på att propagera för kärnkraften som ett framtida alternativ - om det bara sker under "säkra" förhållanden. Propagandan är kanske störst i franska och nordamerikanska kampanjer. I USA lobbar man för kärnkraften genom budskap i termer av "nuclear - clear air". Och kärnkraftsimperialismen sprider sig över landsgränser likväl som den koloniserar vårt medvetande. I Sverige beter sig kärnkraftsindustrin liknande. Genom att rikta fokus på avfallsfrågan och få det att framstå som att den kan lösas på ett "säkert" sätt försöker man föra fram kärnkraften som ett alternativ. Nyligen har man (med demokratiskt underskott som vanligt) bränt igång ett nytt kärnkraftverk i Finland med hänvisning till Sveriges så kallade säkra avfallshantering.

Den blågula metoden går ut på att kapsla in det radioaktiva avfallet och gräva ner det i berggrunden. Det är den hittills bästa tänkbara lösningen på problemet, vilket är skräckinjagande eftersom metoden varken är erkänd som helt säker eller slutgiltig. Den är dessutom starkt kontroversiell bland forskare på den internationella scenen. Geologiska orsaker som kontinentaldrift, jordskalv, istider och förändringar i det radioaktiva avfallets karaktär är oförutsägbara. Plutonium och andra långlivade ämnen i avfallet fortsätter att vara ett hot mot allt omgivande liv i hundratusentals, eller kanske miljontals år. SKB berömmer sig av att kalkylera med ett framtidsperspektiv om endast 100 000 år. Avfallet riskerar att bli en fruktansvärd överraskning för livet på jorden någon gång i framtiden. En annan sak man inte alls tar med i beräkning är demografiska, politiska och ekonomiska förändringar. Vem kan förutspå hur framtidens civilisationer utvecklas? Kärnavfall är en förutsättning för att göra kärnvapen och till och med dagens stormakter använder och vidarutvecklar kärnvapen i okontrollerade mängder.

I Sverige är man dock lugn och lagom. Det här löser den goda staten tillsammans med det välmenande näringslivet. I det reklamfinansierade ungdomsmagasinet Chili har SKB annonserat för sin "informationssajt" där kan man läsa att: "Sverige har utvecklat ett välfungerande system för att ta hand om avfallet och att detta leder fram till en slutgiltig och säker förvaring av det använda kärnbränslet - ett djupt förvar långt ner i urberget". Genom en lättillgänglig webbdesign och personliga intervjuer med barn och "miljövänner" försöker SKB ge en sympatisk image. Sajten har även "roliga" effekter för att attrahera besökarna och en tävling där man kan vinna fleecejackor. SKB:s "underground"-sida är alltså en ren propagandasajt - skräddarsydd för att lura ungdomar. Vad skulle syftet vara om inte att skapa ett legitimt och ansvarsfullt intryck av den svenska kärnkraftsindustrin?

Frågan om det radioaktiva avfallet diskuterades inte alls före 1960-talet eftersom det var hemligstämplat militärmaterial. Det fanns inte heller mycket kunskap om det och kärnkraft i sig sågs som en ren och modern energikälla. Först på 1970-talet kom kärnkraftsdebatten igång och man tillsatte utredningar om kärnavfallet. De statliga utredningsråden kom snart att samarbeta tätt med kärnkraftsbolagen. Från 1980-talet har kärnkraftsindustrin drivit arbetet självständigt fast med krav om att SKB måste hitta en plats för slutförvaring av det radioaktiva avfallet. Överallt där man började provborra under 1980-talet protesterade folk och i Hälsingland bildades den civila organisationen "Rädda Voxnadalen". Under demonstrationerna mot borrningen greps ortsborna av polisen och dömdes till dagsböter. Provborrningarna fullföljdes och därefter fick SKB tillstånd om att borra i smyg och under polisbeskydd. 1986 hade turen kommit till Uppsala. Innan borrningarna hade polisen fått reda på att det skulle komma "kommunistiska yrkesdemonstranter" från Stockholm och mobiliserade därför 70 man med polishundar. Väl på plats bars demonstranterna, bland annat äldre damer, bort och utsattes för kränkningar och misshandel. Det hela filmades och kom med på tv vilket väckte folkstorm. Dåvarande energiminister Birgitta Dahl trädde fram och uppmanade SKB om att "uppträda mer hyfsat". Sedan ordnade man ett allmänt informationsmöte, där SKB ljög sig gulblå om att de alltid avsåg att arbeta i "samförstånd" med det civila samhälletoch så började man att borra direkt efter mötet - mitt i natten.

Alla berg som provborrades innehöll för mycket sprickor och de folkliga protesterna eskalerade. Då kom regeringen och kärnkraftsbolagen överens om att sänka kraven om plats och berggrund. Man övergav helt enkelt de geologiska kraven för att istället gå på folklig opinion. Sedan slutet av 1980-talet har SKB helt riktat in sig på kommuner där det livsfarliga avfallet kan accepteras politiskt och inte utifrån var det skulle fungera bäst rent tekniskt och geologiskt. På ungdomssajten meddelar SKB vidare att: "Säkerheten kommer främst. Men det är också viktigt att de som bor på orten tycker det är okej. När vi väl funnit plats, och fått alla tillstånd, är det dags att köra igång med byggskedet. Idag är det två finalister kvar i slaget om slutförvaret: Oskarshamn och Östhammar". Ja, då man får väl gratulera dessa "finalister" och nöja sig med en fleecejacka som tröstpris eller?

SKB sköter informationsuppdraget väl. Och det är väl tur att miljöbovarna tar hand om sin egen skit kan man tycka. Men, kärnkraftsbolagen delar gärna med sig i solidarisk anda: "Varsågod, 2 kilo är ditt!", upplyser SKB på "informationssajten" och illustrerar pedagogiskt hur det radioaktiva avfallet kan fördelas över Sveriges befolkning. Lite klämkäckt tillägger de att: "Fast det är ju bra mycket smartare att ta hand om det tillsammans".

Det ekonomiska ansvaret som kärnkraftsbolagen har för avfallshanteringen sträcker sig dock inte till de miljöskador som avfallet kan orsaka, vilket i sig utgör en ohygglig säkerhetsrisk. Industrin tjänar på att välja mer ekonomiska metoder. Myndigheterna accepterar i sin tur detta för att bolagen inte ska gå i konkurs. I dag finansieras kostnaden för avfallshanteringen genom "Kärnavfallsfonden", dit ett öre på varje kilowattimme kärnkraftsel går, men vid eventuella miljöskador får staten täcka kostnaderna. Hittills har läckage och mindre olyckor snarare sopats under mattan istället för konfronterats. Svenska staten kisar mot solen och visslar i det blå. Samma melodi som alltid, "infrastruktur åt alla", oavsett om det är nazister som ska transporteras eller kapitalister som ska försörjas.

Beslutet (det offentliga) om vart avfallet ska dumpas kommer att fattas 2010 då det enligt tidigare beslut också är meningen att kärnkraften ska vara avvecklad enligt tidigare (officiella) beslut som i dag riskerar att upphävas. Vid det laget har den svenska kärnkraftsindustrin producerat 8000 ton radioaktivt avfall (den mängd som ryms i en snusdosa skulle räcka för att utrota hela Sveriges befolkning). Fram tills dess kan vi med största sannolikhet förvänta oss att SKB kommer att syssla mer med sina "informationskampanjer" riktade till skolungdomar. Läckra webbsidor och korrumperade politiker är naturligtvis billigare redskap än vad kostnaderna skulle bli för en seriös forskning och ärliga diskussioner om de minst sämsta alternativen för avfallshanteringen.

Kärnkraftsfrågan och det skitiga avfallet är en av mänsklighetens viktigaste frågor och kommer så vara i hundratusentals år framöver. Det är också en demokratisk fråga vars tekniska och etiska aspekter måste fram i ljuset. Men propagandan känner varken nationella eller etiska gränser. I dag när klimatfrågan äntligen börjar tas på allvar ökar också tendensen att jämföra oljan med kärnkraften. Man spelar ut klimatfrågan mot kärnkraftsmotståndet helt enkelt. Vinkeln är absurd, osaklig och utesluter de verkligt hållbara alternativen av förnyelsebara energikällor. Syftet är åter att framställa kärnkraften i en modern och teknologioptimistisk anda. Att kärnkraften kommer från en begränsad naturresurs uran vars brytning är extremt miljöskadlig, osynliggörs effektivt i kärnkraftsindustrins opinionsbildande information.

Bortsett från avfallsfrågan är allt omkring kärnkraften från gruva till energi och avfall en högriskabel och miljövådlig process i alla avseenden. Alla fossil- och kärnkraftsbränslen är ohållbara alternativ som framtida energikällor. Vad exakt är det som inte politikerna förstår i begrepp som "hållbar utveckling"? Mona Sahlin hotar med att vi ska fortsätta med oljan i 15 år till. En majoritet inom högeralliansen vill bygga ut istället för att avveckla kärnkraften. Subventionspolitiken stinker korruption!