Miljöpartiet - För krig
och elit

Miljöpartiet samregerar med vänstern och socialdemokraterna sedan 1998 och att det är en ohelig allians har knappast gått någon förbi. Miljöpartiet saknar helt och hållet klassperspektiv och var med och sålde ut lagen om anställningsskydd (LAS) och möjligheten att blockera privatiseringar. Likväl sitter de där och myser med Persson och Ohly.

Många har förbannat att miljöpartiet någonsin bildades. Ur en rad radikala miljöorganisationer försvann människor in i ett parti och i strävan efter makten har man kompromissat bort tunga miljöfrågor.

Och även om partiet kan hävda att det numera finns en miljöpolitik i varje partis partiprogram så är det en urvattnad version av vad som fanns innan hos frivilligorganisationerna.

Ansiktslyftningen

Miljöpartiet har antagligen varit den största miljökatastrofen i Sveriges historia, eftersom man så effektivt utmanövrerade de radikala miljögrupperna. Inför både valet 1998 och 2002 så kom massutskick om att det var ett nytt fräscht parti som bildats, till skillnad från de röda och blåa betongklossarna.

Nu har det blivit en grön betongkloss som efter förra partikongressen inte drog sig för att sparka nedåt. Språkröret Peter Eriksson gick själv ut och beklagade att delegaterna såg ut som de gjorde och att en viss uppfräschning behövdes.

Kanske kunde redan då anas vilken väg som skulle vandras. Att här skulle bildas ett modernt miljöparti som inte bara körde stadsjeepar utan också uppmanade till klädkonsumtion från multinationella storföretag utan miljöhänsyn.

Partiledningen ville att kravet på utträde ur EU skulle skrivas ur partiprogrammet för att vinna Perssons gillande. Gräsrötterna tyckte tvärt emot och pamparna inom partiet valde en mer radikal väg att gå inom utrikespolitiken.

Nedrustning blev krigspolitik

Radikal eftersom den går stick i stäv med all tidigare miljöpolitik som partiet sagt sig stå för. Nu skall här föras krig och skickas ner beväpnade soldater till Afghanistan.

Illustration: Andreas Bryhn

Hur det överhuvudtaget skulle kunna gynna en hållbar utveckling framstår för de flesta (utom, uppenbarligen, för miljöpartiets ledning) som obegriplig. För någon tanke måste finnas när man sedan bara kort därefter ställer upp och stöttar tillverkningen av krigsflygplanet Neuron.

Krigsflygplan ja. Sen när har dessa medfört något positivt ur miljöperspektiv? Har miljöpartiet redan glömt bort att det var ur sådana som både napalm och vit fosfor kom?

Om någon kan förklara hur de besluten är förenliga med parollen "En annan värld är inte bara möjlig, utan nödvändig" så kommer nog miljöpartiets ledning vara tacksam, då kanske inte alla gräsrötter hinner lämna partiet innan valet i september 2006.

Snabb omsvängning

För så sent som 2000 hette ett av språkrören Birger Schlaug och då rådde helt andra tongångar inom miljöpartiet. Då stod avrustning högt på miljöpartiets agenda.

Den svenska militären skulle nedrustas och föregå som gott exempel. Ett medlemskap i Nato låg ljusår bort men nu när Sverige dels huserar Natomöten i Sverige och samarbetar med samma organisation i Afghanistan är det väldigt väldigt tyst.

Det är lätt att vara eu-kritisk på pappret men den parlamentariska realpolitiken verkar ha hunnit ikapp miljöpartiet och 2004 röstade man för ett deltagande i EU:s snabbinsatsstyrkor. Detta trots att partiet flera gånger har liknat EU vid en "superstat med gemensam krigsmakt".

Eliten talar till undersåtarna

Det är svårt att känna igen miljöpartiet numera. Tidigare nämndes föraktet mot gräsrötterna men det finns också ett förakt mot aktivister som befinner sig utanför parlamentet.

Vid riksdagsdebatten om trupperna i Afghanistan beklagade sig Lars Ångström högljutt över dem som stod utanför och protesterade och vädjade om att inte skicka fler trupper till Afghanistan.

Han anklagade dem för att bara vara anti-USA och att det inte fanns någon substans i den kritiken de framförde om att amerikanska styrkor från Afghanistan enkelt nu skulle kunna flyttas till Irak. Det framkom dock aldrig varför det skulle vara ett grundlöst påstående.

För helt plötsligt var det inte gräsrotsaktivisterna, sådana som en gång byggde upp partiet, som satt på någon form av kunskap. Den finns hos parlamentarikerna som lämnat gatan och sitter i de fina salarna. Det är ett så hårt slag i ansiktet på alla aktivister att inte ens Timbro skulle ha kunnat göra det bättre.

Förhoppningsvis vaknar gräsrötterna upp och tar upp kampen för en hållbar framtid på mer effektiva sätt, än genom ett maktgalet parti som varken drar sig för att kohandla med borgarna eller forma om sin politik för att vinna sossarnas gillande.