Sveriges allierade i
Afghanistan

Afghanistan har en lång nutidshistoria av krig och andra våldsamheter. Sovjetunionen ockuperade landet mellan 1979 och 1989. USA fruktade att Sovjetunionen skulle få större inflytande i området och såg samtidigt sin chans att få ett slut på Kalla Kriget genom att få fienden att blöda i Afghanistan.

Valet av allierade föll på militanta islamister som var fientligt inställda till båda supermakterna. Anledningen var att de var bäst organiserade och mest stridsvilliga. Talibanledaren Mulla Omar och al Qaida-ledaren Usama bin Ladin var två personer som på den tiden byggde upp sin maktbas med amerikansk hjälp.

Carter-regeringens säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski förklarade i en intervju med tidningen Le Nouvel Observateur 1998 att det var väl värt risken att stödja USA-fientliga islamister:

"Vad är viktigast för världshistorien? Talibanerna eller Sovjetimperiets kollaps? Några upprörda muslimer eller befrielsen av Centraleuropa och slutet på Kalla Kriget?" (1).

Efter Sovjetunionens fall fick USA ett ganska kluvet förhållande till Afghanistans religiösa fanatiker. De fick kritik och bomber ibland och materiellt stöd ibland (2).

Sista gången var i maj 2001, bara några månader innan landet invaderades. Då skänkte Bush-regimen 43 miljoner dollar till talibanregimen, en betydande summa för ett fattigt land.

Vissa kommentatorer, som Cato-institutets Ted Galen Carpenter, kallade beslutet "chockerande" med tanke på talibanernas militans och bristande respekt för mänskliga rättigheter (3).

The good guys: krigsherrarna

De som under 1980-talet och 1990-talet var talibanernas lika brutala motståndare är idag USA:s och Sveriges allierade. En i mängden av dessa krigsherrar är general Rashid Dostum, en före detta kommunistisk härförare under den sovjetiska ockupationen. Numera samarbetar han i stället med dagens ockupationsmakter.

Hans kärnområde runt Mazar-i-Sharif patrulleras idag av svenska soldater. Hans krigsförbrytare till trupper är ökända för sin vana att massakrera krigsfångar, bland annat i Qalai Janghi-fästningen härom året. De har bombat ihjäl tusentals civila i Kabuls bostadsområden och systematiskt plundrat, misshandlat och våldtagit under åratal av inbördeskrig (4).

Rashid Dostum tilläts ställa upp i presidentvalet 2004, men kom bara på fjärde plats. Han gick dock inte lottlös ur valet, utan utnämndes strax därefter av presidenten till stabschef för landets väpnade styrkor.

Per Garthon, en fritänkande Bush-kritiker i det krigförande Miljöpartiet, intervjuade Rashid Dostum för snart tre år sedan, när det kom fram att krigsfångar som generalen ansvarade för hade "avlivats genom att likt sardiner ha packats i containrar tills luften tagit slut", enligt Per Garthon:

"Av den översatta bråkdelen framgick att Afghanistans mest ökände krigsherre ansåg sig missförstådd av västliga massmedia, att 'alla här' vet att han är en hedersknyffel som aldrig ljuger, att det visserligen är sant att 170 talibaner av misstag fått för lite luft i en container, men att det ju var krig och att det rörde sig om terrorister!"

The good guys: USA & Co

Det var en USA-ledd allians som anföll Afghanistan år 2001. Skälet som angavs var självförsvar, trots att det var ganska tydligt att det var en gammaltestamentlig hämnd för terrordåden den 11 september samma år.

Terroristerna gick ju inte att straffa, eftersom de redan var döda. De bodde dessutom i Västeuropa och USA och många av dem kom från den västvänliga, fundamentalistiska diktaturen Saudiarabien. Dessa områden gick av uppenbara skäl inte att bomba.

Alltså blev det Afghanistan, som hyste den ökände terroristen Usama bin Ladin. Det har sannolikt dött många fler afghaner till följd av detta än det antal som dog i terrordåden. Hur många fler vet vi inte.

Ekonomiforskaren Marc Herold har beräknat att det fram till i juni 2004 hade dött mer än 3 400 civila afghaner av västerländska bomber, att jämföra med de knappt 3 000 civila och militärer som beräknas ha dött den 11 september.

Det har hävdats att vi borde skilja mellan anfallande och fredsbevarande västerländska soldater i Afghanistan. Att svenskar och amerikaner inte slåss på samma sida. Argumentet är ganska löjeväckande. Det finns inte ens någon fred där att bevara.

Den utökade svenska insatsen var en överenskommelse mellan den svenska och den amerikanska utrikesministern, vilket rapporterades av bland annat TV4 i maj förra året. Sverige har en egen webbsida hos USA:s centralkommando, där det framgår att "vi" har två officerare stationerade hos CENTCOM i Tampa, Florida. Insatsen leds av den krigiska militäralliansen Nato.

Befrielse genom tortyr och död

USA:s systematiska tortyrskandaler i Afghanistan är välkända. Detaljer finns i massor för den som söker. Och de förtjänar att upprepas. Det verkar som om landets militär tror att våld är det enda sättet att få en muslim att tala sanning, trots att motsatsen ofta är sann. Den torterade säger ju vad som helst för att få smärtan att sluta. Oavsett tro, eller frånvaro av tro.

Tidningen New York Times fick i maj förra året ta del av två tusen hemligstämplade sidor av en militär utredning om behandlingen av fångar i Bagram-häktet. En av många misshandlade fångar var den spenslige, sjuklige taxichauffören Dilawar, vars taxi blev stoppad utanför en amerikansk militärbas (5).

Hans passagerare skickades till Guantánamobasen i drygt ett år. Sedan släpptes de, eftersom de bedömdes tillhöra "Ingen risk"-kategorin. 22-årige Dilawar kom aldrig så långt.

Flera medfångar har vittnat om misshandeln och de många och smärtsamma ändtarmsundersökningarna i häktet. Till vakternas förtjusning verkade Dilawar stöna "Allah" varje gång han fick stryk.

- Det blev ett slags stående skämt och folk kom förbi hela tiden för att ge den här fången en spark på smalbenet bara för att få höra honom skrika "Allah". Det pågick i mer än ett dygn och jag skulle tro att det blev fler än hundra sparkar, sade soldaten Corey E. Jones till militärens utredare.

Dilawar hängdes upp fastkedjad i taket under långa perioder och förhördes, utan resultat. Sista gången hade hans händer domnat och hans ben sprätte okontrollerbart där han satt i plaststolen. Han kunde inte längre böja knäna.

Fången förnedrades lite till och hängdes åter upp i taket. Han hade fått löfte om att träffa en läkare, men det blev aldrig av. Morgonen efter var han död. En obducent sade att hans ben såg ut som om de hade blivit överkörda av en buss, skrev New York Times.

De militärer som åtalades, efter att fallet hade läckt ut i pressen, har fått lindriga straff. Först hävdade militären att Dilawar hade dött av naturliga orsaker. Det låg i och för sig en hel del i det påståendet, med tanke på hur naturligt vår omvärld verkar se på den västerländska vanan att plåga och döda muslimer.

Historiens dom

Sverige deltar alltså i denna konflikt, på regimens, krigsherrarnas och därmed USA:s sida. Skulle Sverige ha gjort samma sak i Sydvietnam under Vietnamkriget? USA höll utskrattade, skendemokratiska val även där, vilket har blivit en bortglömd och oviktig historisk detalj jämfört med mycket annat.

Det skilde bara några månader mellan USA:s givmildhet och USA:s bomber mot talibanerna 2001. Vad händer när de byter fot igen? Många från Saddams Baath-parti har ju välkomnats med öppna armar i Irak och talibanerna har redan erbjudits benådning (6)

När Sverige nu kämpar tillsammans med USA:s regering i världspolitiken är det mycket som har blivit osäkert. Men eftersom makt över andra människors liv alltid kräver ständiga övergrepp kan vi dock ta vissa saker för givna:

Att många kommer att dö av Sveriges och Sveriges brottsliga vänners bomber, granater och kulor. Att vänskapskretsens sammansättning kommer att variera så att den alltid innefattar de mäktigaste, och därmed de brutalaste, skurkarna. Och att historiens domslut över Sveriges nuvarande utrikespolitik inte kommer att bli särskilt smickrande.

Fotnoter:

(1) Han har dessutom skrivit flera böcker om världspolitiken och förespråkar att USA numera borde spela en aktiv roll genom liknande strategiska allianser, istället för att invadera andra länder i onödan.

(2) Se denna länk till National Security Archive för avhemligade dokument om USA och islamisterna.

(3) "How Washington Funded the Taliban", www.cato.org 020802.
Se även "Bush's Faustian Deal With the Taliban", www.thenation.com 010522

(4) På Amnesty Internationals och Human Rights Watchs hemsidor finns flera hundra dokument där Dostums och de andra krigsherrarnas brottslighet beskrivs i detalj. Se även "Claims of Torture and Intimidation Against Witnesses to Afghan War Crimes", www.crimesofwar.org 030109 (inklusive länkar).

(5) "In US Report, Brutal Details of 2 Afghan Inmates' Deaths", NYT, 21 maj 2005.

(6) "US working on Taliban amnesty", AFP 040419

"Four senior Taliban leaders accept amnesty" Washington Post 050216

"Amnesty may include Taliban leaders" Sydney Morning Herald 050511
.