Varning för krig

Atomenergiorganet IAEA hade i slutet av veckan ett extrainsatt möte i Wien apropå konflikten med Iran. Beslut fattades om att frågan kommer tas upp i FN:s säkerhetsråd. Men det kommer inte bli några omedelbara beslut om åtgärder, Mohammed El Baradei menade att inget av de inblandade länderna är ute efter ett snabbt avgörande. Det kan man ju lugnt påstå.

Kina är nog det land som är minst intresserade av att säkerhetsrådet tar upp frågan eftersom den kinesiska regimen vet att de måste lägga veto mot varje typ av sanktion mot Iran. För vad skulle hända annars? Kina får idag 12 procent av sin olja från just Iran. Att riskera den källan är omöjligt för ett land som befinner sig i den tillväxtfas som Kina just nu gör. Men även de andra påtryckarländerna skulle drabbas svårt om sanktioner infördes, just eftersom sanktioner rimligen skulle omfatta även oljan för att bli trovärdiga. Det skulle leda till högre oljepriser och därmed ett hot mot de västliga regimernas ”nationella intressen”.

Är förhandlingar möjliga?

Konflikten mellan Iran å ena sidan och EU, USA och Kina samt Ryssland å den andra, ser ut att följa ett obehagligt bekant mönster. USA och EU försäkrar att det inte blir ett slut på diplomatin bara för att säkerhetsrådet tar upp frågan. Men det finns skäl att tvivla. Dels för att Iran redan gjort klart hur de kommer att svara om deras kärnenergiprogram dras inför FN. De kommer genast att avbryta allt samarbete med IAEA och förmodligen kasta ut inspektörerna som Irak gjorde. Det finns inga egentliga skäl att tro att Iran överhuvudtaget kommer att vilja förhandla med västmakterna och Kina/Ryssland på något vis efter detta. Och om den ena parten vänder ryggen till – vad finns det då att föra diplomati kring?

När diplomatin tjänat ut följer mer allvarliga hot, som i fallet med Irak. Därefter visar det sig att säkerhetsrådet står handfallet eftersom Kina och troligen även Ryssland kommer att lägga in veto. Och då lär USA ta saken i egna händer. Trots att IAEA konstaterat att Irans kärnenergiprogram inte utgör något omedelbart hot, tre års undersökningar har inte kunnat ge några belägg för att Iran är igång med att framställa kärnvapen. En säkerhetsrapport som Washington Post hänvisade till i augusti förra året, och som Yelah rapporterade om, visade att Iran beräknas vara tio år från att få färdigt kärnvapen om landets regering beslutar sig för att framställa dem.

Israel hotar anfalla Iran

Men skillnaden nu, mot fallet Irak, är att USA knappast kan kosta på sig ännu ett krig. Däremot har Israel, enligt uppgifter som bland annat Arbetaren rapporterat om, långtgående planer på att anfalla Iran redan i mars i år. Ehud Olmert, Israels tillförordnade premiärminister, har slagit fast att hans land "inte under några omständigheter" kan tillåta att Iran utvecklar kärnvapen. Och amerikanarna har i sin tur meddelat att de kommer stödja Israel militärt vid en eventuell konflikt. Det kan således bli Israel som med den amerikanska militären i ryggen anfaller Iran, med hänvisning till något slags hotbild eller till att ”maktbalansen” i Mellanöstern rubbas.

Men det som inte finns i Mellanöstern, och som iranska kärnvapen skulle kunna skapa, är just en ”maktbalans”. Iran menar att kärnenergi är deras "rättighet", förmodligen anser de samma sak vad gäller kärnvapen. Men vad ska man säga om det – förutom att det är en bisarr tanke att någon skulle ha ”rätt till” kärnvapen? Framför allt - vad ska de befintliga kärnvapenmakterna säga om det? Om de vill behålla sin trovärdighet? Ska de som Rupert Scholz, försvarsminister i Tyskland under förre kanslern Helmut Kohl, säga att Tyskland borde överväga att skaffa sig kärnvapen? Eller som Frankrike, där Chirac hotar med att använda kärnvapen mot alla som riktar terroristattacker mot landet? Eller som USA, hota med att sätta in ”små kärnvapen” i Afghanistan? USA har dessutom börjat närma sig kärnvapenmakten Indien, som en strategisk motmakt mot Kina i regionen. Här bereder kärnvapeninnehavet inga problem för samarbetet. Och så förväntas Iran lyda det här skenheliga gängets befallningar om att inte skaffa sig kärnvapen?

Kärnvapen i väst större hot

Faktum är att kärnvapen i händerna på Iran inte bör inge hälften så mycket skräck som de i händerna på västmakternas ledare. Man bör minnas att det bara är USA som använt vapnen i krig, och Frankrike har provsprängt i fredstid. Iran skulle knappast använda vapnen även om de hade tillgång till dem. Regimen må bestå av religiösa galningar men den saknar inte förmåga att tänka strategiskt. Om den tar kärnvapen i bruk så blir det troligen det sista den gör. För att använda kärnvapen krävs inte bara att regimen i fråga har tillgång till dem utan även att den har makten att komma undan med det. Antingen genom egen styrka eller genom att ha mäktiga allierade. Därmed inte sagt annat än att det är viktigt att antikrigsrörelsen mobiliserar såväl mot det förestående kriget som mot kärnvapen i allmänhet – oavsett om de är i händerna på religiösa fascister, ”demokratier” i väst eller diktaturer i Asien.

För västmakterna kommer inte att nedrusta av egen fri vilja. Istället ska rustas för ett nytt krig. Mycket talar för att det inte är långt kvar dit.