Lördag 30 september 2006
Rapporten inleder med att slå fast att reallönen har stigit under de senaste tolv åren. Författaren skriver att "Det råder inget tvivel om att lönebildningen idag levererar en god avkastning på utfört arbete för näringslivets medarbetare." Förutsatt att detta är sant så lönar sig med andra ord mycket bra att arbeta i Sverige, a-kassa och bidrag till trots.
I ljuset av dessa kraftiga reallöneökningar blir tydligen fackliga krav på högre minimilöner helt obegripliga. Minimilönen, resonerar kapitalistvurmaren, berör ju bara de på den absolut lägsta lönenivån. Logiken tycks vara att när minimilönen ökar så innebär det inte att alla andra löner också stiger, tvärtom ligger de kvar på samma nivå. I längden leder ett sådant resonemang till slutsatsen att om vi bara väntar tillräckligt länge så kommer minimilönen att befinna sig på vd-nivå.
Redan innan detta redovisas att stora delar av de som befinner sig lägst i löneligan succesivt rör sig uppåt. Detta förklaras med att det lägre skiktet ofta innehåller unga, nyutexaminerade, människor i sitt första jobb och andra som, på företagarspråk, kan höja sin produktivitet. Felet i att minimilönen höjs för alla i stället för att den höjs för nästan alla är att i det förra fallet får de som inte ska ha höjd lön det ändå, tycker Svenskt Näringsliv.
När man begrundar arbetslöshetsstatistik för dessa 23 länder har Sverige den fjärde lägsta arbetslösheten. Det land med lägst arbetslöshet är Luxemburg (4,5 procent), som alltså också har den högsta minimilönen. Mellan Sverige (5,6) och Luxemburg placerar sig Storbritannien (4,8) och USA (5,5). Den amerikanska minimilönen är långt lägre än den svenska, medan den brittiska bara är något lägre. Vid jämförelse mellan alla 23 länders arbetslöshet och minimilön framträder inget tydligt mönster.
Det är förvisso sant att arbetslösheten har ökat i Sverige. Men man gör jämförelser med 60- och slutet på 80-talet och verkar helt ignorera det skifte i finanspolitiken under tidigt 90-tal, då man gick från en arbetsinriktad politik till en inflationsbekämpande. Många i arbete kan leda till att lönerna stiger, vilket i sin tur kan leda till att priserna stiger - inflation. Inflation i alla former är enligt borgerliga ekonomer helt livsfarlig, en åsikt som kan och bör ifrågasättas.
Svenskt Näringsliv ser att arbetslösheten beror på de höga minimilönerna, uppdrivna av fackförbunden. Man pratar om en sammanpressad lönenivå. En större lönespridning skulle istället leda till högre löner för alla och högre vinst, menar man. Fackliga avtal sätter upplysningsvis inget tak för hur höga löner får vara, däremot sätter de ett golv. Det finns alltså idag inget hinder i kollektivavtalen för att alla ska få högre lön än de redan har. När Svenskt Näringsliv skriver att acceptansen för lönespridning måste bli högre, menar man alltså att vissa löner ska sänkas till förmån för andra, förslagsvis topparnas.
När lönespridning tillåts ställs arbetare mot varandra genom att de som betalas mer i lön ges ett intresse av att hålla de lägre betalda nere. I värsta fall leder det enbart till att arbetarna ställs mot varandra. I bästa fall leder det till en ideologisk individualisering där klassperspektivet tappas bort. Kapitalisten förvandlas då till en jämlike som betalar dig rättvist för att uträtta ett arbete. Arbetarklassen upplöses i en grupp helt skilda individer med helt skilda intressen. Någon systematisk exploatering förekommer inte alls, och det faktum att företagaren får ut mer pengar än arbetaren är för att han sliter hårdare. Det syns bara inte lika väl.
Individualisering nedåt på arbetsmarknaden medför att facklig kamp blir svårare att organisera. Ett sådant mål är extra viktigt i ett land som Sverige, som till skillnad från många andra länder inte har en lagstadgad minimilön. Ett land där större delen av all arbetsrätt regleras i kollektivavtal. Lyckas kapitalisterna trycka tillbaka fackföreningarna utan att arbetsrätten EU-normaliseras, med mer lagreglering som följd, kan utvecklingen hamna helt i deras händer.
När de svenska arbetsköparnas intresseorgan sitter och försöker övertyga om att lönespridning gynnar alla tänker dom som vanligt bara på sig själva och de som betalar deras löner. Genom att hänvisa till bekväma fakta och ignorera andra klipper man till en bild som bara passar i den borgerliga utvecklingens ram. Den ramen är alldeles för trång för att rymma de flesta av oss andra. Just därför måste den också sprängas.