Gamla repressiva metoder
kan inte slå ner
folkupproret

När man sitter så här mitt i en oroshärd är det många saker man hinner fundera över. Bland annat över att ledarna i så många av jordens länder fortfarande tror att det går att med despotiska, våldsamma och gammalmodiga metoder trycka ner folk i uppror.

Här i Mexiko har de styrande hela tiden sagt att man med militärens ingripande har velat återinföra ”rättstaten” och därmed ”ordningen” i Oaxaca. Men det har aldrig funnits någon egentlig rättstat eller ordning i Oaxaca. Förmodligen inte i någon av Mexikos alla delstater. Och inte i många av världens länder.

Här i Mexiko är det de som har pengar (och helst även är mer ljushyllta än majoriteten) som har innehaft makten alltsedan den spanska erövringen inleddes för femhundra år sedan. Här har aldrig funnits någon egentlig rättvisa att tala om. De som har makten vill ha den kvar. De som har pengarna vill ha mer.

Under Ulises tvååriga styre i Oaxaca har det hänt många märkliga saker. Saker som alltid förekommit i olika grader och former inte bara i Oaxaca utan i övriga landet. Protesterande ”försvinner”. Oliktänkande likaså. Och de som redan har, tar ännu mer från delstatens alla resurser och ger till... dem som redan har.

En av Ulises stora ambitioner har varit att göra turiststaden Oaxaca ännu mer attraktiv för turisterna. Hit ska folk med pengar komma och spendera. De som verkligen behöver pengarna får tråkigt nog aldrig se dem.

Evenemang som la Feria del Libro (bokmässan) sker nu två gånger om året istället för en. Den årliga dansfestivalen La Guelaguetza (som just i år ställdes in på grund av att det första misslyckande polisingripandet, det som skulle rensa upp och göra staden fin inför festligheterna, skedde precis innan och genererade hela den massprotest som vi levt med sedan dess) skulle också exploateras mer: inte en föreställning om dagen, utan två.

Men biljettpriserna är så höga att bara rika turister kan betala. Jag, en svensk med osäker frilanslön i mexikanska pesos, har ingen möjlighet att delta i det som tidigare varit en riktig folkfest. Än mindre är den tillgänglig för vanliga mexikaner.

Vägar och trafikkorsningar har byggts om och putsats upp. Men med den typ av ler- och stenväg som leder upp till mitt hus (och som omgivningarna till staden är fulla av) i en mycket rural del av Oaxaca händer ingenting. Den spolas återigen bort vid nästa regnsäsong. Fast det ser ju inte turisterna, så det gör väl ingenting?

Den femhundraåriga barockkatedralens portar skulle restaureras. Men de försvann visst under ”restaurationen”, för nu sitter ett par helt nya, moderna portar i dess plats. Originalen är förmodligen sedan länge sålda till utlandet på svarta marknaden. Omöjliga att spåra.

Och plötsligt en morgon för drygt ett år sedan hade träden på zócalon – det centrala torget – Oaxacas stolthet, börjat fällas. Utan att fråga befolkningen hade Ulises bestämt att torget skulle göras om. Det skulle bli som i Barcelona. Som i en riktig storstad. De 150-åriga träden skulle bort och den vackra ljusgröna kalkstenen som täckte torget, typisk för Oaxaca, ersättas med rosa från en helt annan region.

Efter enorma protester fick majoriteten av träden bli kvar. Men kalkstenen som anger tonen i hela staden är borta. Vem som nu bygger flott av den kan man undra över resten av livet. Detta är småsaker i jämförelse med de brott mot de mänskliga rättigheter som är vardagsmat i Oaxaca. Men de ger kanske en liten förklaring till varför folk är upprörda och arga över guvernör Ulises som numera kallas ex-guvernör – trots att han fortfarande vägrar avgå.

Vad jag, och många andra funderat över de senaste fem månaderna, är alltså att de styrande i Mexiko fortfarande tror att det går att använda sig av gammalmodiga, våldsamma och repressiva metoder för att slå ner en i folket förankrad, demokratisk rörelse. Vi har också chockats över hur dålig verklighetsförankring de verkar ha.

Det är ganska uppenbart att de trodde att det skulle bli lätt. Att det skulle vara en enkel match att skrämma Oaxacas folk med militärpolis och tankers. De trodde att demonstranterna skulle ge upp. För de har inte velat se, inte velat förstå att det är ett utbrett folkligt uppror. I mexikanska nationella media har man försökt måla upp en bild av APPO som en ”statsgerilla”, några bångstyriga upprorsmän utan lokal förankring.

Att denna bild varit helt fel har visat sig gång på gång sedan militärpolisen anlände till Oaxaca lördags kväll. Efter dagens konfrontationer mellan densamma och ”appisterna” är detta ännu tydligare. Invånarna i denna stad har med ett otroligt mod kämpat enade. Radio Universidad, APPOs egna station lyckades de hålla, och poliserna har nu dragit sig tillbaka för stunden. Helikoptrarna har slutat surra över centrum.

Den världskända fotografen Antonio Turok, vars bilder från krigshärdarna i Centralamerika och Chiapas kablats ut över hela jorden, befinner sig även han på plats. Enligt honom har han aldrig tidigare stött på en sådan stark enad front som här i Oaxaca. En god vän som talade med honom häromdagen sade att han menade att han aldrig tidigare sett något liknande. Det är detta de styrande fortfarande inte vill förstå. Att Oaxaca (och Mexiko) inte är som förut.

Mexiko har förändrats därför att mexikanerna har förändrats. De vill ha ett rättvist och genomskinligt samhälle, och de börjar inse att det finns inom räckhåll. Att de kan nå dit om de kämpar tillsammans. Det är detta de styrande inte vill inse. De fortsätter naivt att tro att de kan hålla på som förut; använda sig av våld, skräck och propaganda för att inte behöva dela med sig av det de har.

Folket i Oaxaca håller på att visa alla att dessa metoder inte längre fungerar. Övriga delstater riktar blickarna hit och många håller på att inspireras. Undrar hur länge det tar innan president Vicente Fox, guvernör Ulises Ruiz och alla deras likar inser att de håller på att gräva sina egna gravar. Det är dags för dem att ge plats åt nya, moderna, demokratiska styrelsesätt med ledare som inte är maktfullkomliga utan lugnt kan erkänna ett nederlag för vad det är.

Det som sker i Oaxaca just nu kan visa vägen för ett helt nytt Mexiko.