Därför ville polisen
starta bråk

När polisen försökte stoppa demonstrationen för Ungdomshuset därför att deltagarna var maskerade uppnådde de precis motsatt effekt.

Istället för en avtäckt demonstration och en bibehållen ordning, vilket ju ändå är polisens officiella uppdrag, serverar man sig själv kravaller, slagsmål och skadegörelse. Att polisen ens trodde sig kunna stoppa demonstrationen är förvånansvärt, och att stoppa den för att upprätthålla maskeringsförbudet borde ha tett sig ännu mer orimligt.

Polismakten ska ha utbildning i att hantera situationer som den på Nörrebro. Att köpenhamnspolisen skulle vara helt omedveten om vad Ungdomshuset är och vilken politisk hemvist de som demonstrerar har är minst sagt otroligt. Att då försöka genomdriva maskeringsförbudet, som är så tydligt inriktat mot en viss grupp demonstranter, borde kännas, milt uttryckt, ganska tveksamt.

Att maskera sig i en demonstration är inte ett tecken på att man tänker följa maskeringsförbudet. Om maskeringen dessutom utgörs av en mopedhjäm med svart visir är det svårt att tolka som något annat än att den maskerade är beredd på våldsam konfrontation.

Polisen visste att det skulle bli bråk

Polisen borde ha kunnat gissa att det skulle bli bråk. Det är i situationen nästan det enda rimliga utfallet av polisens agerande, särskilt som Ungdomshuset sedan en tid påtalat att huset är "till salu tillsammans med 500 autonoma stenkastande våldsamma psykopater från helvetet".

Men polisen eller dess uppdragsgivare har ingenting att vinna på att låta demonstrationen fortlöpa fredligt. Tvärtom, det är politikerna som ligger bakom hela den uppkomna situationen. Allt eventuellt stöd till Ungdomshuset bland allmänheten är ett politiskt problem.

Genom att slå ner på demonstrationen i ett tidigt skede uppnås flera fördelar för de beslutande politikerna. Det mest uppenbara är att en åsiktsyttring som ogillas stoppas innan den hinner få alltför mycket offentligt utrymme. Ingripandet förhindrar också att den växer sig större, och därmed vinner legitimitet genom numerär, längs vägen. Men det slutar inte där.

Polisingripandet underlättar svartmålning

När demonstrationen tack vare polisingripandet utbryter i kravaller, stenkastning och våldsamheter får de styrande ytterligare argument. Demonstranterna förvandlas till vilda galningar vars enda mål är förstörelse. Polisen ingripande var helt oskyldigt, "de försökte bara upprätthålla lagen".

Att lagen, i det här fallet maskeringsförbudet, alldeles tydligt är till för att avgränsa en specifik grupp demonstranter och stämpla dem som olagliga i sig själva påtalas inte.

På så sätt kan man vända alla de som gav sitt tysta medgivande till Ungdomshuset emot det. Så länge Ungdomshuset bara fungerar som en fritidsgård är det mindre provocerande, kanske till och med något bra. När dess existens utmålas till att innebära att privatpersoner ska få sina bilar sönderslagna och sitt bostadsområde vandaliserat blir det direkt mindre gemytligt.

På så sätt skapar man också en motsättning mellan de som saknar direkta ideologiska motiv och de som istället företräder sådana. När man väl lyckats genomföra detta åtskiljande och fått de ideologiskt drivna för sig kan man börja utmåla dem som galna terrorister. På så vis blir alla som befattar sig med dessa också suspekta, kufar och terrorister.

Extremiststämpel är målet

Genom att bete sig så kan man effektivt få obekväma grupper, rörelser och frågor att framstå som extremistiska och på så sätt utdefiniera dem från det politiska samtalet. I detta får sittande politiska församlingar ofta stöd från media, inte bara ideologiskt utan även när mediarapporteringen perspektivlöst fokuserar på våldet. Lyckas man genomföra en sådan marginalisering av politiska grupper är det också möjligt att de driver på sin egen stämpling.

I ett politiskt klimat där gehöret i allmänhet redan upplevs som mycket lågt är det lätt att ge upp en strävan efter just gehör för den fråga som drivs. På så sätt kan aktivister själva uppfylla den bild som media redan etablerat av dem.

Poängen är inte att man ska sluta slåss med polisen ifall den försöker attackera eller att man ska lägga sig platt inför vad som kan uppfattas som den hopplösa situationen. Istället är det att belysa polisväsendet som en representant för specifika samhällsintressen bortom de fina ord och fraser den använder för att legitimera sig själv och den ordning den försvarar.