ALCA, ALBA och
demokratiska/hållbara
alternativ?

Med frihandelsavtalet ALCA (Area de Libre Comercio de las Americas - FTAA - Free Trade Area of the Americas) syftar man till en utvidgning av NAFTA (North American Free Trade Association) genom ett försök att omfatta hela Latinamerika. Avtalet ska skapa en ekonomisk frihandelszon från Alaska till Patagonien och är ett effektivt instrument för att ytterligare underordna Latinamerika den nordamerikanska hegemonin. Kritiker menar att Alca innebär en ekonomisk annektering av Latinamerika i Monroe-doktrinens anda.

Alca har till största delen planerats bakom lykta dörrar sedan december 1994 och den dåvarande presidenten i USA, Bill Clinton, var drivande bland de nordamerikanska initiativtagarna. Som den största ekonomiska intressenten i avtalet är USA det land som håller i rodret (USA står för cirka 80 procent av de berörda ländernas sammanslagna BNP).

Varken fackföreningar, sociala rörelser eller ens de nationella/regionala politikerna har från början konsulterats gällande Alca. När planbeskrivningen lanserades offentligt för ett par år sedan hade avtalet redan spikats upp på agendan för "utveckling" utan en tendens till demokratisk debatt.

Vissa menar att Alca är ett försök att utvidga och ersätta Nafta för att Nafta har misslyckats, men utifrån de multinationella företagens perspektiv har Nafta varit ett lysande projekt. Det har bevisat att frihandelsavtalen kan vara mycket lönsamma och effektiva för att undergräva demokratin och legalisera en ohämmad exploatering av människor och natur. Alca är utformat som en näst intill identisk kopia av Nafta.

I förhandlingarna om Alca kräver USA något som kallas för TRIPS-plus, vilket är en patentlag som övergår WTO-avtalets regler för patent. Bland annat vill USA ha längre patenttider, ensamrätt på forskningsdata för läkemedelsföretagen upp till minst fem år och ytterligare begränsningar i medicintillverkning på tvångslicenser.

Även Nafta har en "plusmeny" (som avtalades i smyg under våren 2005), men som av strategiska skäl gäller energi- och säkerhetspolitik istället. I Sydamerika är patent på exotiska växter av lika stor vikt för bolagen som oljan och gasen.

Meningen var att Alca skulle undertecknas och träda i kraft den första januari 2005, men starka sociala protester från bland annat Venezuela, Argentina, Bolivia och Brasilien har förhalat tiden och endast Chile skrev under direkt enligt USA:s planer.

I andra latinamerikanska länder där USA-stödda militärdiktaturer (liksom i Chile) har härskat under 1970- och 80-talen är makthavarna generellt sett mer vänligt inställda till Alca. Kanske beror det på att dessa länder nyliberaliserades redan under diktaturepoken och att nästan all opposition utrotades av de fascistiska militärregimerna.

I stort är Alcas innehåll är redan en verklighet i de flesta Latinamerikanska länder. De strukturanpassningar och liberaliseringar som har påtvingats av Världsbanken, IMF och WTO har öppnat dörrarna för multinationella bolag och röjt undan de flesta juridiska hindren för exploatering.

Men förutom patentlagen finns den en annan viktig skillnad mellan WTO-avtalens och Alcas (liksom i Naftas) investeringskapitel. Den skillnaden är så avgörande att den ensam kan förklara varför USA lägger ner sådant besvär på att genomdriva Alca.

I Alcas investeringsavtal (och Naftas elfte kapitel) ges nämligen utländska bolag helt unika rättigheter att stämma det land som de investerar i. Om ett bolags investering far illa på grund av förändrade omständigheter i form av handelshinder får bolagen rätten till att begära skadestånd.

I detta fall handlar eventuella handelshinder mestadels om arbetsrättigheter och miljöskyddslagar. I Mexiko har en rad nordamerikanska företag stämt och vunnit de mest absurda fallen i Naftadomstolen.

Inom Nafta används två handelsdomstolar varav ingen har offentlig insyn eller ger möjligheter till att överklaga domstolsutslagen. Alca som bygger på Nafta kommer att multiplicera mängden fall där bolag stämmer stater och kommuner.

Företaget som stämde Bolivias folk på mångmiljonbelopp efter vattenkriget i Cochabamba skulle ha mer förmånliga utsikter att vinna fallet om Alca hade redan hade trätt i kraft.

Precis som Nafta och WTO-avtalen är Alca ett avtal som fundamentalt underminerar elementär arbetsrätt, jordbruks- och miljölagar samt mänskliga rättigheter till förmån för de multinationella bolagens rörelse- och handlingsfrihet. Frihandelsavtalet innebär fri rörlighet för kapitalets aktörer men inskränkt frihet för människor och demokratin.

Samtidigt som marknaden ska liberaliseras ökar också landsgränskontrollerna till det absurda och hela regionen ska militariseras av "säkerhetspolitiska" skäl. I Paraguay, Colombia och Ecuador har USA byggt upp gigantiska militärbaser som av en slump ligger intill strategiska naturfyndigheter och områden med en exeptionell biologisk mångfald.

Den nyliberala globaliseringen och fascismen växer i symbios. Precis som Mexiko ett decennium efter Nafta riskerar en avgrundslik fattigdom, förorenade ekosystem och en extrem repression av sociala folkrörelser att följa i Alcas kölvatten. Med det mexikanska skräckexemplet i minnet är det folkliga motståndet till Alca följaktligen stort och desperat.

Eliternas försök att göra Sydamerika till ett kasino har lett till att fler människor än någonsin organiserar sig inom ramen för sociala gräsrotsrörelser. Men organiserar sig gör även de socialistiska makthavarna och från Venezuelas och Kubas håll har man redan börjat samarbeta för ett statssocialistiskt alternativ kallat Alba.

ALBA (Alternativa Bolivariana para América Latina - y el Caribe) lanserades av Venezuelas president Hugo Chávez 2003 och sägs vara ett utvecklingsprojekt som bygger på principer om rättvisa och jämlikhet. Enligt Chávez är solidaritetstanken en av Albas viktigaste hörnstenar, vilket ska förebygga att privata vinstintressen tar över integrationsverksamheten.

Chávez själv hävdar att Alba inte kommer att serva kapitalismen som Alca gör ("El Alba no se pondría, como el Alca, al servicio del capitalismo"). Några punkter som Chávez regering har formulerat är att Alba ska 1) befrämja självförsörjande och ekologiska jordbruk framför en exportorienterad produktion, 2) skapa en kompensationsfond för att utjämna strukturella skillnader och öka jämlikheten mellan olika länder, 3) utveckla regionala projekt inom media och bankväsende, samt energi-, industri-, utbildningssektorn, och 4) försäkra mänskliga och kulturella rättigheter - med en särskild hänsyn för ursprungsfolk.

Den 15 december 2004 skrev Fidel Castro och Chávez den första överenskommelsen som faller inom ramen för Alba, vilket betraktas som att samarbetet sjösattes. Överenskommelsen rörde en omfattande ekonomisk och politisk integration mellan Venezuela och Kuba, och som bland annat handlar om utvecklingsprogram för infrastruktur, utbildning och kommunikation.

Både Castro och Chávez menar att Alba ska innebära en verklig integration som grundas på social och ekonomisk rättvisa istället för konkurrens.

Solidaritet staterna mellan må vara sant, men de andra vackra orden om demokrati och hållbar utveckling verkar inte ha särskilt hög prioritet om man ser till vad som hittills har avtalats. Trots en ekologisk retorik om hållbar utveckling så har Castro och Chávez redan gjort upp om megastora planer rörande oljeutvinning och industriell produktion.

Kuba har också fått garanterade minimipriser på venezolansk olja i utbyte mot att Venezuela ska få bättre investeringsvillkor på Kuba. Alba må handla om solidaritet, men frågan är mellan vilka och hur. Venezuelas förmånliga investeringsvillkor på Kuba är riktat till det venezolanska näringslivet som är föga demokratiskt organiserat. Produktionens ekologiska dimensioner är minst sagt tvivelaktiga då det mesta hittills har kretsat kring oljan.

Chávez säger sig vilja bidra till Latinamerikas oberoende gentemot USA och den nyliberala kapitalismen. Det säger han sig göra genom att bland annat ställa en kommunikationssatellit till folkrörelsernas förfogande.

Enligt ett av Chávez med Kina ska den kinesiska staten leverera teknisk utrustning till Chávez alternativa mediaindustri och även bidra med rådgivning för den mediala utvecklingen. Det hela är en del av strategin för bildandet av TELESUR, en oberoende TV-kanal för Latinamerika.

Hur oberoende kan det bli? Rådgivning från kinesiska byråkrater för ett alternativt media till Latinamerikas sociala folkrörelser? Chávez har dessutom undertecknat andra avtal med Kina. Naturligtvis om oljan. Chávez solidaritetsprincip handlar om att ge och ta genom en ohållbar energipolitik och storslagna investeringsprojekt. Som jag ser det är det inte frågan om något annat än internationell och statssocialistisk kapitalism.

Venezolanska nationalekonomen Judith Valencia (engagerad i Alba) påpekar att Alba inte är motsatsen till Alca, utan helt enkelt något annat. Trots en relativt tung betong på internationell handel menar Valencia att Alba handlar om en demokratiserings process, som både syftar till att göra upp med historiska förtryck och skapa en alternativ framtid.

Hon går lika långt som Chávez och säger att Alba står för något folkligt som kommer att ta sig mångkulturella uttryck. Enligt Valencia är däremot Alca ett elitprojekt med ensidig tyngd på ekonomi. Och visst är det lätt att köpa att det nyliberala Alca är ett elitprojekt, men det är svårare att se vad som är så demokratiskt och "folkligt" med Alba, förutom den populistiska retoriken.

Rafael Alegría är ledare för Vía Campesina som är en global och oberoende småbondeorganisation. Alegría ger också sitt stöd för Alba och menar att det goda med projektet är att det har en "politisk, ekonomisk och ideologisk substans tillsammans med integrerande och solidariska ambitioner".

Det är just detta som andra finner särskilt oroande, då man framför sig ser ett korporativistiskt maktvälde som dikterar samhällets alla sfärer. Andra medlemsorganisationer inom Via Campesina är därför skeptiska. De menar att Chávez och Castro, istället för att fatta beslut ovanför huvudena på folk, borde hoppa ner från tronen och engagera sig för en verkligt hållbar utveckling och lämna "världsförändrarplanerna" åt gräsrötterna.

Zapatiströrelsen i Chiapas, som också är med i Via Campesina, tillhör de mest kritiska. De resonerar i termer av att man inte bör byta ut den ena makten mot den andra och att projekt om "demokratisering" fyller sina syften bättre på gräsrotsnivå.

Nicia Maldonado är representant för CONVIE (Consejo Nacional Indio de Venezuela - Venezuelas nationella indianråd). Maldonado säger att Alba måste diskuteras mer först för att se om det verkligen motsvarar majoritetens önskningar.

CONVIE trycker på vikten av att de sociala rörelserna också måste ges utrymme att definiera själva innehållet i Alba om det ska kunna lyckas. Andra (liksom zapatisterna) menar att både Alca och Alba riskerar att misslyckas för att de kommer ovanifrån.

Det finns en stark tro på deltagande demokrati bland dagens sociala rörelser i Latinamerika och många är skeptiska till projekt som kommer från makthavarna - även om de serveras med en radikal retorik som i Albas fall.

Den senaste tiden har oroligheter i bland annat Ecuador och Boliva ringat in kärnan med den nyliberala utvecklingen och påvisat det demokratiska underskottet bakom beslut som fattas på nationell nivå. Folkliga protester (som till och med har lett till att flera regeringar har avsatts) demonstrerar ett massivt motstånd till de politiska och ekonomiska makthavarnas spel.

För första gången i Latinamerikas långa skräckhistoria står nu ursprungsfolken för en av de starkaste motståndskrafterna. Det är även från just indianrörelserna som de mest hållbara alternativen kommer - socialt som ekologiskt.

I Latinamerika finns det historiskt sett en tradition av att vänstern utnyttjar ursprungsfolken när de är i opposition och sedan sviker dem om de kommer till makten. Vad man kan se tydligt idag är hur många indianrörelser mobiliserar sig autonomt och intar en skeptisk inställning till auktoritära socialister som vill baka in dem i stora välfärdsprogram.

Istället för att låta sig reduceras till bihang och alliansreserv för socialisternas klasskamp finns en växande stark trend av att ursprungsfolken orienterar sig mot alternativ bortom såväl statssocialismen som kapitalismen.

Tillsammans med zapatisterna i Mexiko ställer sig till exempel olika andinska och amazonska indian- och småbonderörelser frågor om vad som verkligen är en alternativ och hållbar utveckling. Det unika med dessa nya sociala rörelser är att de frikopplar debatten från ideologiska resonemang och doktriner som motståndsrörelser traditionellt sett ofta har fastnat i.

Tänka fritt är kanske bättre än att tänka rätt - och när allt kommer omkring är det inte tanken som räknas utan det man faktiskt gör, resonerar många av de alternativa rörelserna. Den latinamerikanska och auktoritära vänstern som alltid tycks snubbla fram och tillbaka på maktens trösklar, har kanske mer att lära sig av dessa indian- och småbonderörelser än tvärtom?