IMF och Världsbanken i
Irak

Otaliga ekonomiska reformer genomförs, som kommer att få amerikanska företag som Bechtel, Halliburton med flera, att utropa "Uppdrag slutfört!". Bush-administrationen trumpetar frihetsretorik, samtidigt som IMF och Världsbanken ihärdigt "frigör" Iraks resurser, olja och arbetskraft, och "befriar" Iraks marknader.

Steg 1: Skuldavskrivning för Irak, ökad kontroll för IMF

Kort efter ockupationens början skickade Bush-administrationens före detta statssekreterare, James Baker, på en pilgrimsfärd till flera av världens rika länder med målet att få till stånd en avskrivning av landets orättfärdiga skulder Orättfärdiga (illegitima) skulder innebär skulder som en diktatorisk regim ådragit sig, som inte varit allmänheten till gagn utan istället använts till exempelvis militär upprustning eller förtryck av det egna folket. Om långivarna varit medvetna om detta är skulden långivarens ansvar och skulden ska inte behöva betalas. Doktrinen om illegitima skulder utvecklades av juristen Alexander Sack på 1920-talet. (Översättarens anmärkning) sedan Saddam Husseins tid vid makten. Detta utspel, att hävda principen om orättfärdiga skulder som grund för skuldavskrivning, verkade till en början oförklarligt.

Nu är de politiska motiven bakom detta oväntade utspel tydliga. Avskrivningen av Iraks skulder fungerar som en trojansk häst för IMF, Världsbanken och WTO, som därigenom ges möjligheten att omstrukturera Iraks ekonomi ännu mer.

De fortsätter i samma anda som den provisoriska koalitionsmyndigheten, CPA , ledd av Paul Bremer, med ett drag som starkt påminner om programmet för djupt skuldsatta länder, där skulder och skuldlättnader används som styrmedel för att omstrukturera en ekonomi.

Den 21 november 2004 godtog flertalet av världens största långivare i kartellen, Parisklubben (The Paris Club of Creditors), där bland annat G8-länderna ingår¹, en avskrivning på 80 procent av Iraks skulder till medlemmarna i kartellen. Avskrivningen som uppgår till 39 miljarder dollar kommer ske i tre steg. Villkoren för avskrivningen är:

- 30 procent av skulderna avskrivs oreserverat;
- 30 procent av skulderna avskrivs "så snart IMF:s program antas" enligt ett pressmeddelande från Parisklubben, vilket i princip innebär att skuldavskrivningen sker på villkoret att Iraks ekonomi underordnas IMF;
- Ytterligare 20 procent avskrivs efter tre år, beroende av en granskning av hur väl Irak har infört IMF:s program, vilket även fortsättningsvis kommer knyta Irak till IMF.

Överenskommelsen är uppseendeväckande i två avseenden. För det första är Iraks skuld till IMF endast 1 procent av den totala skulden till Parisklubben, och ändå är det IMF som dikterar villkoren för avskrivningen. Detta visar att IMF:s politiska makt vida överstiger dess finansiella makt.

För det andra klargjorde Parisklubben att avskrivningen berodde på den särskilda situation Irak befinner sig i, samt dess begränsade återbetalningsförmåga de kommande åren.

Medan Bush-administrationen hävdade skuldernas orättfärdighet som grund för avskrivning, var Parisklubbens medlemmar försiktiga med att nämna denna princip.

Att erkänna principen skulle kunna få till följd att påtryckningar skulle göras för avskrivningar av andra förtryckande regimers skulder, som till exempel apartheidregimen i Sydafrika, Indonesien under Suharto, Haiti under dess forna diktatorer (far och son Duvalier) eller Mobutu-regimen i Kongo.

Att förneka skuldernas orättfärdiga karaktär gör det även möjligt för långivarkartellen att inte avskriva skulden fullt ut och utan förbehåll. Till och med Iraks nationalförsamling, som sällan motsätter sig USA, har fördömt hur Parisklubben avtal bortser från de irakiska skuldernas orättfärdiga natur samt kräver att Irak ska betala tillbaka en femtedel av dem.

Denna skuldavskrivning, som ytligt sett verkar gynnsam för Irak, används som ett kontrollverktyg för Världsbanken, IMF och rika långivarländer. En kontroll som kommer att finnas kvar långt efter att amerikanska trupper lämnat Irak.

Steg 2: Koalitionens provisoriska myndighet (CPA) lägger grunden

I detta sammanhang är det lönt att se över hur koalitionens provisoriska myndighet omstrukturerat Iraks ekonomi². Paul Bremer verkställde ett antal beslut utan att på något som helst sätt vara ansvarig inför det irakiska folket. Det innebar bland annat:

- 500 000 statligt anställda avskedades, varav 400 000 ingick i Iraks väpnade trupper. Detta i ett land med en arbetskraft på 6,5 miljoner personer. Avskedandena uppgick således till 8 procent av arbetskraften. - Lagarna om utländska investeringar ändrades för att "göra Irak till en av de mest avreglerade ekonomierna i den utvecklade världen och gå längre än lagarna i de rika länderna" enligt Financial Times (CPA Order Nr 39). - Ett förbud mot att återplantera sparade frön från förra årets skörd infördes. Samt ett förbud mot fritt kunskapsutbyte bönderna emellan. Det är numera endast tillåtet att plantera "skyddade" grödor som tillhör multinationella fröföretag. Tidigare var det förbjudet att ta patent på grödor i Irak. CPA ändrade lagen och tillät därmed "intellektuell egendomskontroll" över grödor (CPA order nr 81).

Dessa lagändringar utgör tillsammans toppen av utländska investerares önskelista, enligt The Economists artikel med rubriken "Kom så går vi på bakgårdsloppis: Iraks ekonomiska avregleringar"³

Varenda en av dessa policys passar det nyliberala ramverket och låter som krav direkt från Världsbanken eller IMF. Men det är de inte.

Även innan IMF, Världsbanken och WTO fick något betydande inflytande i Iraks ekonomi, tvingade den USA-ledda ockupationen fram ekonomiska reformer identiska med dem som dessa institutioner skulle kräva. Fast med ett högre tempo.

Det finns fler sätt att omvandla ekonomier än genom lånevillkor. Det som koalitionens provisoriska myndighet genomfört i Irak kan bäst beskrivas som strukturanpassning under pistolhot.

Steg 3: IMF:s och Världsbankens ekonomiska ockupation

Eftersom Världsbanken, IMF och WTO inte kände sig nöjda med USA:s omstruktureringar utefter nyliberala linjer, väntar fler omvandlingar för Iraks ekonomi. IMF och Världsbanken använder skuldavskrivningen som påtryckning för att tvinga Irak att foga sig efter deras krav, medan WTO använder Iraks inträde i världshandeln som påtryckning.

Dessutom har institutionerna börjat normalisera relationerna med Irak och Världsbanken har gett landet ett lån för första gången sedan 1973, vilket stärker de internationella finansinstitutionernas inflytande i landet.

Följande krav har IMF, Världsbanken och WTO ställt på Irak:

- Privatisering av alla statliga företag förutom oljeindustrin. Detta krav kommer leda till uppsägningar av uppskattningsvis 145 000 arbetare. Det kommer också att ge utländska företag makten över betydande sektorer av Iraks ekonomi.

Oljeindustrin kommer inte privatiseras till fullo, men lagändringar ger utrymme för delvis utländskt ägarskap. Förre finansministern Adel Abdul Mehdi (som nu är en av Iraks två vicepresidenter) medger att dessa lagändringar är mycket lovande för amerikanska investerare och företag, särskilt oljeföretagen. - Stopp för alla subventioner (statligt prisstöd) på mat. Subventionerade livsmedelsransoner har varit en livlina för 60 procent av Iraks befolkning och ofta det enda alternativet till svält. IMF, Världsbanken och WTO vill ta bort dessa subventioner. Avskaffandet av subventionerad matdistribution underlättar för livsmedelsföretag att kontrollera Iraks marknad.

- Avreglering av livsmedelspriser.Världsbanken vill utplåna alla regleringar som kontrollerar priset på mat. I många länder har sådana reformer lett till livsmedelsbrist och till och med svält, nu senast i Niger och Mali.

Paul Wolfowitz: Överbefälhavare

Omstruktureringen av Iraks ekonomi till fördel för utländska investerare var högst troligt ett av de huvudsakliga motiven till USA:s invasion och ockupation av Irak, eller åtminstone en mycket lönsam sidoeffekt.

Att det var Paul Wolfowitz, nyligen utnämnd till Världsbankens ordförande, som var en av arkitekterna bakom invasionen, ökar bara sannolikheten att det fanns en högst medveten plan från Bush-administrationens sida.

Att installera Wolfowitz, en ledande förespråkare för ett utökat amerikanskt inflytande och en egennyttig utrikespolitik, i Världsbankens topp, var ett smart drag då man vill behålla kontrollen över Iraks resurser även efter ockupationen.

Det står klart att konsekvenserna av USA:s ockupation och IMF:s, Världsbankens och WTO:s efterföljande ekonomiska ockupation, samt omstruktureringen av landet i utländska investerares intressen, kommer att bestå långt efter truppernas tillbakadragande.

Ett tillbakadragande av trupperna är endast ett första steg mot självbestämmande i Irak. Om den amerikanska antikrigsrörelsen menar allvar i sin solidaritet med Iraks folk och sitt motstånd mot de ekonomiska intressena bakom USA:s ingripande utrikespolitik i Irak och andra delar av världen, måste även motståndet mot de internationella institutionernas nyliberala agenda bli central i kampen.

Basav Sen
Hope Chu
Mobilization for Global Justice, 50 Years is Enough Network
Artikeln publicerades först på engelska i Economic Justice News' septembernummer.

Översättning: Annie Hellquist