Haitis hårt pressade folkvalde president försvann under oklara omständigheter från landets huvudstad den 29 februari. Det visade sig senare att Aristide befann sig i Centralafrikanska republiken och enligt flera röster rörde det hela sig om ett regimskifte iscensatt av USA och Frankrike, som båda nu skickat trupper till Haiti.

Tidigt under fredagen den 5e mars höll presidenten enligt uppgift följande tal per telefon till en haitisk journalist i USA. Talet översattes sedan från kreol till engelska och publicerades av Pacific News Service. Här följer en svensk översättning av detta tal. Aristide menar här klart och tydligt att det som skett är att betrakta som en statskupp.

"Genom att störta mig har de fällt frihetens träd. Det kommer att växa upp igen ty dess rötter är många och starka". I skuggan av Toussaint L'Ouverture¹, i vårt folks anda, deklarerar jag att genom att störta mig har de fällt frihetens träd. Men det växer upp igen, ty dess rötter är Ouverturianska.

Kära medborgare. Det är med dessa första ord jag hälsar våra bröder och systrar från Afrika, ståendes på centralafrikansk jord. Låt mig hälsa er genom att upprepa samma deklaration - genom att störta mig har de fällt fredens träd. Det som hände kvällen den 28 februari var en statskupp. Man skulle kunna säga att det rörde sig om en geopolitisk kidnappning. Jag kan klart och tydligt säga att det handlade om terrorism, förklätt till diplomati. [...]

Jag har hela tiden fördömt denna statsskupp medan den varit i antågande men fram till den 27e februari hade jag inte förutsett att brottet skulle ackompanjeras av en kidnappning. Plötsligt på kvällen den 28e februari anlände amerikansk militär - som redan var utspridda över hela Port-au-Prince - till mitt hus i Tabarre för att berätta att de amerikanska säkerhetsagenter som hade kontakt med den haitiska regeringen² hade givits två val. Antingen skulle de lämna sitt uppdrag och omedelbart åka till USA eller så kunde de stanna, och slåss för sina liv.

För det andra berättade de för mig att de 25 återstående amerikanska säkerhetsagenter som skulle anlänt den 29e februari som förstärkning hade förbjudits att komma.

För det tredje berättade de att tungt beväpnade utlänningar och haitiska terrorister hade intagit position för ett angrepp mot Port-au-Prince. Och i det ögonblicket informerades jag om att de skulle döda tusentals människor, att det skulle bli ett blodbad. När angreppet tagit sin början, när den första kulan avfyrats skulle ingeting stoppa dem och inget skulle hejda dem tills de tagit över - uppdraget var således att ta mig död eller levande.

Vid det tillfället berättade jag för amerikanarna att mitt främsta intresse var att rädda de tusentals människor det handlade om den kvällen.Vad mitt eget liv anbelangar, huruvida jag är död eller levande, så är det inte viktigt. Ju mer diplomatisk jag försökte vara, desto mer intensifierade amerikanarna sin press att inleda attacken. Trots det tog jag risken att försöka sakta ned dödsmaskinens framfart för att bekräfta graden av allvar, graden av bluffmakeri eller graden av förödmjukelse.

Det var mer allvarligt än en bluff. Presidentpalatset var omringat av vita män, beväpnade till tänderna. Tabarre-området - residenset - var omgivet av utlänningar, beväpnade till tänderna. Flygplatsen i Port-au-Prince var redan kontrollerad av dessa män. Efter en sista utvärdering som jag gjorde tillsammans med den person som var ansvarig för den haitiska säkerheten i Port-au-Prince och den person som var ansvarig för den amerikanska säkerheten, var situationen tydlig. Det skulle bli ett blodbad eftersom vi redan stod under en illegal utländsk ockupation som var redo att fälla kroppar till marken, att spilla blod och att sedan kidnappa mig död eller levande.

Mötet ägde rum klockan tre på morgonen. Ställd inför denna tragedi beslöt jag mig för att ställa frågan: Vilka garantier har jag att ett blodbad undviks om jag bestämmer mig för att ge upp?

I sjäva verket hade dessa diplomatiska övningar inte någon betydelse eftersom de militärer som var ansvariga för kidnappningsoperationen redan hade utgått från att uppdraget skulle lyckas. Som det var bestämt skulle det ske. Denna diplomati, tillsammans med den framtvingade signaturen på min avgångsförklaring, kunde inte dölja att det rörde sig om en kidnappning.

Överallt mellan mitt hus och flygplatsen fanns amerikanska soldater, beväpnade med tunga dödsvapen. Militärplanet som kommit för att hämta mig landade samtidigt som bilkonvojen som transporterade mig närmade sig flyplatsens landningsbana. Medan vi befann oss i luften var det ingen som visste vart vi var på väg. När vi mellanlandade var det ingen som visste var vi var. Ombord på planet fanns en liten baby, barn till en av mina amerikanska säkerhetsagenter och hans haitiska fru. De fick inte lämna planet. Vi tillbringade fyra timmar där utan att veta var vi var. När vi åter lyfte visste ingen vart vi var på väg.

Det var inte förrän tjugo minuter innan vi anlände till Centralafrikanska republiken som jag informerades om att det var där vi skulle landa. Vi landade på en fransk militärbas men lyckligtvis fanns där fem ministrar från regeringen som välkomnade oss åpresidentens vägnar.

Vi vet att det finns människor därhemma som lider, som dödas, som gömmer sig. Men vi vet också att det finns människor därhemma som förstår spelet, som inte ger upp därför att ifall vi ger upp möts vi inte av fred, utan av död.

Därför vädjar jag till alla som älskar livet att samlas och skydda varandras liv. Jag vädjar till alla som vill slippa se blodsutgjutelse att samlas så att livet får blomstra, istället för spillt blod och döda kroppar. Jag vet att alla haitier som lever i den tionde delstaten³inser vilken tragedi som döljer sig bakom denna statskupp, bakom denna kidnappning. Jag vet och de vet att genom solidaritet kan vi hindra dödens utbredning och få livet att blomstra. Samma sak som nu hänt en demokratiskt vald president kan hända närsomhelst igen, i andra länder också. Det är därför solidariteten är oumbärlig för en demokrati som samarbetar med livet.

Konstitutionen är källan till detta liv. Den är detta livs garanti. Låt oss enas i solidaritet under konstitutionen så att livet får komma fram, så att freden får blomstra och inte döden. Mod, mod, mod! Där jag och rikets första dam nu befinner oss har vi inte glömt vad Toussaint L'Ouverture sade och det är därför vi hälsar hela Afrika med hans ord och vi hälsar haitier världen över med övertygelsen att rötterna till fredens träd, i förbund med Toussaint L'Ouverture, fortfarande lever. De kan hugga ned trädet som de gjort med statskuppens machete men de kan inte skära av fredens rötter. De kommer att växa upp igen ty de har Toussaint L'Ouverture inom sig.