Fjärrstyrd tsunami mot
Libanon

Spår efter massakern

En ändlös rad av nedvräkta betongmurar, infallna tak, bilvrak, en röra av plåt, trasiga kylskåp, möbler, kläder - och ibland en kväljande, söt lukt av förruttnelse.

- Där nere, pekar en man i Bent Jbail.

En by där ovanligt hårda strider utkämpades mellan Hizbollahbymän och israeliska styrkor, och bland bråten sticker en sko fram. Kroppar hittas fortfarande.

By efter by i södra Libanon har raserats av det israeliska bombardemanget.

Längre uppåt byn är det trafikstockning, bilarna kryssar försiktigt fram för att undvika att köra på en 250 kilos flygbomb som ligger på sidan av vägen med hebreiska tecken på sidan. Mer än 4500 bombräder gjordes av israeliska flygvapnet.

En odetonerad israelisk flygbomb i Bent Jbail. "Made in USA" säger Yussouf vars familjs hus totalförstörts.

- Made in USA, säger Yussouf, en kille som går förbi på väg "hem".

Han gör en gest.

- Vårt hus är helt förstört, berättar han.

- Jag och min pappa bor hos vår farbror, mamma och syskonen är kvar i Beirut.

Det hade varit helt omöjligt att bo kvar under kriget, risken att dödas hade varit uppåt 100 procent och förödelsen är mestadels total. Av uppemot en miljon som flydde från gränstrakterna har bara var fjärde person kunnat återvända.

Begravning i Qana

I Qana har det samlats många. Tjugonio kistor står på marken, tre insvepta i gula Hizbollahflaggor. De andra i libanesiska flaggor, kvarlevorna efter de civila, mestadels kvinnor och barn, som dog i en bombräd den 30 juli.

Runt kistorna står svartklädda Hizbollahmän i ring och några präster läser böner. Israel har beklagat sig och kallat bombningen ett misstag, men få här tror att det högteknologiska israeliska flygvapnet kunnat misstagit sig så och över oss surrar ihärdigt en israelisk obemannad övervakningshelikopter. Jag kisar mot skyn men den är helt omöjlig att se.

I Qana bildar svartklädda Hizbollahmän en ring runt offren från en israelisk bombräd.

"Allah u akhbar" svarar männen, "Gud är stor". Långsamt tas kistorna upp på axlarna och processionen börjar. En man på en lastbil börjar skrika i en raspig ljudanläggning:

-Död åt Israel, död åt USA, leve Hizbollah och alla ropar med medan processionen går förbi det område längre bort där de svartklädda kvinnorna samlats, och de faller in i tåget sist.

Långsamt tas kistorna upp på axlarna och begravningsprocessionen börjar i Qana där ett trettiotal dog i en israelisk bombräd.

Avsky mot Israel, stöd för Hizbollah

Den oproportioneligt stora förstörelsen har fått shiamuslimerna att vända sig totalt mot Israel, trots att konflikten med den södra grannen egentligen inte är deras.

Minnena efter den tidigare israeliska ockupationen fram till år 2000 hade kunnat förblekna, men år av israeliska flygintrång i Libanon, gränsattacker av Hizbollah, vägran att släppa gisslantagna från båda sidor och Israels kvarhållande av Sheebaområdet, har hållt glöden vid liv.

Så nu är stödet för Hizbollah, som ytterst stöds av Iran och vars enda politiska målsättning verkar vara att bekämpa den södra grannen, kompakt.

Möjligheterna att åstadkomma fred i regionen och säkerhet för alla grupper är nu mer avlägsen än någonsin.

Kristna kritiska mot Hizbollah

Pianomusiken och sången ljuder stilla genom kyrkan i Marjaayoun, ett kristet samhälle ungefär en mil norr om Israels norra gräns. Ljuset faller genom ett granathål i taket ner på orkestern som övar inför mässan senare.

-Vad jag tycker om Hizbollah? De är... och syster Bernadette säger något minst sagt kränkande om gerillarörelsen och Libanons övriga politiska grupper. Den kristna minoriteten känner sig hårt klämd idag med en allt starkare Hizbollah.

Pianomusiken och sången ljuder stilla genom kyrkan i Marjaayoun, ett kristet samhälle ungefär en mil norr om Israels norra gräns.

Marjaayoun ska vara en bas för den libanesiska armén som snart ska börja ta kontroll över södra Libanon, men av armén syns bara några pansartruppfordon och gamla lastbilar.

En handfull militärfarbröder med kulmagar som flyttar sängar i en halvt sönderskjuten förläggning ser knappast ut att vara en slagfärdig styrka och kan idag knappast stå emot vare sig israeler eller Hizbollah.

Maroon, en man i femtioårsåldern, tar mig ut på balkongen i kvällen i byn Ain Ebel, och pekar mot grannhuset. Ain Ebel är kristet, framför nästan alla hus står en madonnastaty med Jesusbarnet i famnen. Här finns inga Hizbollahsupportrar men det har inte hindrat att flera hus är ruiner.

- De kom hit en kväll och satte upp en avfyrningsramp. Fem katsusjaraketer sköt de iväg, sen stack de hem. Några timmar efter började israelerna skjuta mot oss, säger Maroon.

"Omöjliga bekämpa militärt"

-I shiabyarna är alla Hizbollah. På dagarna är de bönder eller har nån liten verkstad, på kvällarna tar de på sig svarta uniformer, hämtar vapen och Katusjaraketer från barnens rum eller garaget och ger sig ut och skjuter, sen kommer de hem. Det går inte att bekämpa dem militärt, säger han.

Maroon erbjöd oss att sova över när vi optimistiskt frågade efter ett hotell mitt bland förödelsen. Vi är utan ström i mörkret och fortfarande surrar den israeliska övervakningshelikoptern däruppe.

- Att de inte ger sig. Maroon pekar uppåt, suckar och skakar på huvudet.