Folkliga protester i
Bolivia

Den 13 januari 2003 blockerade kokaodlande bönder landets största väg, "Pan-american highway", som sammanbinder Bolivia med dess grannländer, samt sammanbinder flera av landets största städer med varandra. Anledningen till detta var att bönderna ville protestera mot regeringens nyliberala politik.

Det civila samhället slöt upp bakom 16 olika krav som framfördes gentemot regeringen, krav som bland annat behandlade ett nej till frihandelsavtalet Alca (FTAA på engelska), ett stopp av den planerade exporten av naturgas till Chile, förstatligande av privatiserade (tidigare statliga) företag, att de "rådgivande" amerikanska trupperna som deltar i kokabekämpningen ska lämna landet samt avskaffande av den lag som klassificerar kokabladet i dess naturliga form som drog.

Tradition av kokaodling

Koka har odlats i den andinska regionen i tusentals år, och är än i dag en stor del av den andinska kulturen. Som ett led i USA:s Plan Colombia har den bolivianska regeringen förbjudit kultivering av kokabusken i större delen av landet, men odling för traditionellt bruk är fortfarande tillåtet i Las Yungas norr om La Paz. Detta har lett till konflikter i delar av landet där kokaodling är utbredd, om än numera olaglig.

Bland annat i Chapare, ett område mellan Cochabamba och Santa Cruz, har regeringens krav på utrotande av kokaodlingar lett till våldsamma sammandrabbningar mellan bönder och militär, och stora delar av regionen är numera helt militariserade. Den bolivianska regeringen har även stiftat en lag som ger militär personal från USA rätten att ingripa i inrikes angelägenheter, något som vållat skarpa protester.

Vägblockader effektivt vapen

När den bolivianska gruvnäringen, som länge varit landets främsta inkomstkälla, privatiserades i början av 1980-talet efter påtryckningar från Internationella valutafonden, IMF, ledde detta till att stora delar av arbetskraften avskedades. För att kunna överleva blev de före detta gruvarbetarna "campesinos", småbönder. Eftersom den mest inkomstbringande grödan var (och är) koka blev detta arbetarnas räddning.

Bolivias stora gruvfack reducerades, men ersattes av kokafederationer, som i dag hör till de mest drivande i landets sociala rörelse. Eftersom bönderna saknade gruvarbetarnas strejkvapen tvingades de ta till nya sätt att göra sina röster hörda, och man började använda sig av vägblockader, något som är väldigt effektivt i ett land som Bolivia, vars infrastruktur inte är speciellt utbyggd, och transporterna beroende av några enstaka huvudvägar.

Blockaden i januari växte till andra delar av landet, och inne i städerna skedde sammandrabbningar mellan studenter och militärpolis. Enligt uppgift har upp till 15 000 pensionärer deltagit i en marsch till La Paz, där parlamentet har sitt säte, för att bland annat kräva förbättrade villkor. Över 5000 föräldrar till värnpliktiga marscherade från El Alto till La Paz för att kräva att deras söner skulle få återvända hem.

Polisen gör myteri

Den 27 januari tvingades landets regering med president Gonzalo Sanchez de Lozada, eller "Goni" som han kallas i folkmun, i spetsen till dialog med oppositionen, däribland Evo Morales, ledare för Bolivias kokafederationer tillika presidentkandidat för Movimiento al Socialismo (MAS).

Händelserna den 12-13 februari, då över 30 människor dödades, varav flera av militära krypskyttar, hade sin början i den planerade skattehöjning på 12,5 procent som regeringen utannonserat dagarna innan (på inrådan av IMF). Poliskåren lämnade i protest mot regeringen sina poster utanför presidentpalatset, vilket utnyttjades av demonstranter som gick till anfall mot byggnaden med stenar, flaskor och brandbomber.

Militären kallades in redan på morgonen för att skydda regeringen, men enligt Andean Information Network anlände de väpnade styrkorna först efter två timmar, något som kan tolkas som fallande stöd för den sittande regeringen. Folkmassorna tvingades tillbaka och presidenten kunde fly undan sammandrabbningarna. Polisen anlände och började skjuta tårgas - mot militärerna. Dessa i sin tur svarade med eld från gevär och kulsprutor.

Nygammal regering

Några timmar senare gick presidenten ut i media och tillkännagav att den planerade skattehöjningen skulle utebli. Trots detta fortsatte skadegörelse och plundring i olika delar av staden under eftermiddagen. Till följd av de våldsamma protesterna meddelade Gonzalo Sanchez de Lozada på söndagen den 16 februari att hälften av landets ministerier och statliga kontor skulle stängas för att spara in de miljoner som den uteblivna skattehöjningen skulle inbringat, något som strider mot IMF:s rekommendationer.

Samtliga ministrar lämnade på måndagen in sina avskedsansökningar och under tisdagen offentliggjordes den nya regeringen. Flera av de ursprungliga ministrarna satt dock kvar på sina gamla, om än något omgjorda, poster, vilket har väckt protester från oppositionen. Runt om i landet höjs krav på presidentens avgång, men Goni håller fast vid sin titel, och har lovat att fortsätta göra sitt bästa för landet. Han har valt att avstå sin egen lön på motsvarande cirka 4000 dollar, och uppmanar andra politiker (som har råd) att göra det samma.

Presidenten ansatt från två håll

Förtroendet för regeringen verkar vackla inom samtliga sektorer i samhället, och vägblockaderna och demonstrationerna i landets olika delar fortsätter. De senaste veckornas händelser tyder på att även polis och militär, som tidigare varit starkt lojala till regeringspartiet, börjar tvivla på presidentens styrka. Detta sker samtidigt som både IMF och USA utövar påtryckningar mot landets ledning.

På grund av protesterna väljer presidenten att gå emot de rekommendationer som IMF ställt, för att försöka blidka det civila samhället. Då Goni saknar stöd hos folket och kanske även hos de väpnade styrkorna, kommer han ha svårt att leva upp till de förväntningar som omvärlden, kanske främst USA, ställer. Ett militant folkligt motstånd tillsammans med försvagat förtroende hos soldaterna kommer att försvåra regeringens arbete för att genomföra Plan Colombia och fortsätta den nyliberala politiken.

En fråga som dyker upp är dock vad de 350 amerikanska militärerna som för tillfället befinner sig i Bolivia kommer att spela för roll i framtiden. Eftersom de numera har juridisk rätt att ingripa i inrikes konflikter kan detta leda till att den bolivianska dagordningen bestäms av den amerikanska militären, i stället för den folkvalda presidenten. Bolivia kan komma att bli en amerikansk militariserad koloni.