Broarna över floderna
Donau och Sava

Att bära måltavlorna förvandlar människorna till levande måltavlor, och får därigenom demonstrera att Natobombernas mål är folket, sedan spelar det ingen roll hur mycket västs politiker påstår att så inte är fallet. Och därför, för att underlätta stridspiloternas arbete, bär de dessa symboler så att de kan bli träffade, de, de fridfulla och oskyldiga invånarna i ett litet orättmätigt angripet land. Detta folk fruktar inte ens att förvandla sina barn till levande måltavlor. Time Magazine publicerade ett fotografi av en liten flicka i röd jacka som höll ett papper med cirklar i sina händer. Den lilla flickan hade inte själv tagit pappret i famnen, någon hade stoppat det i händerna på henne... Och någon, hennes pappa, mamma, lärare, granne hade lekt med vad måltavlan symboliserar på ett särskilt cynisk sätt. Att låta ett barn bära måltavlan, i detta fall en verkligt oskyldig mänsklig varelse, och en medborgare i Serbien, är en extremt cynisk handling.

Alla minns säkert liknande bilder från Sarajevo för några år sedan, vilka föreställde barn som denna lilla flicka från Belgrad. Dessa barn bar emellertid inga måltavlor, de var måltavlor själva. På de bilder och fotografier vi minns, är de antingen döda eller skadade, träffade av en krypskytt eller en missil. Förra året visade CNN en dokumentär om en sådan flicka som dansade så vackert. I dokumentären visade mamman upp hennes danskläder, hennes lilla väska, hennes skor. Efter Sarajevo, där barn utgjorde måltavlor, kan en normal person helt enkelt inte använda måltavlor på detta vis. Förutom möjligen i ett system med störda värderingar och skruvade åsikter, i det autistiska serbiska imperiet.

Så här är det: vårsolen lyser i Belgrad och oskyldiga invånare-måltavlor står och lyssnar till en konsert, och sedan går de hem, De äter lunch, läser tidningen, sover, tittar på nyheterna, går till arbetet, duschar, bakar bröd. På natten störs de av explosioner från ett raffinaderi eller från en fabrik, flammorna slår mot skyn och de är rädda för att missilen ska slå ned fel, femhundra meter åt höger eller vänster. Men till skillnad från invånarna i Sarajevo, är det inte invånarna i Belgrad som är måltavlorna, trots de offer som krävts av misstag. De är medvetna om detta och det gör kvällen uthärdlig för dem, trots rädslan.

Samtidigt, bara några hundratals kilometer därifrån, står andra serbiska medborgare flera dagar i regnet och leran. De står vid gränsen till Makedonien i en 25 kilometer lång kö, vid gränsövergången vid Blace där 50000 människor lever eller dör utan mat och mediciner, eller hoptryckta i flyktingläger längs gränsen till Albanien. De har ingenstans att återvända, inget hus, ingen lunch, inga nyheter, ingen konsert, inget hemland. Ingenting. De behöver ingen pappersmåltavla, de behöver inga symboler. De vet att de är måltavlorna, varje man, kvinna, barn. En million albaner har redan blivit förflyttade, vilket bara är ett annat ord för etnisk rensning. Men de är albaner. De är någonting annat.

Så som serberna upplever sig själva som levande måltavlor, där måltavlan blir en symbol för en nations oskuld - förtjänar nämligen albanerna sitt öde. Har de stött UCK-terroristerna och ett oberoende Kosovo? Har de framkallat Natointerventionen? Här har de sitt oberoende, här har de sitt Nato... Nästan en million serbiska medborgare har drivits från sina hem, över 50 förstörda byar i Kosovo, ingen vet hur många civila som dödats, och för den som står och lyssnar på en konsert i centrala Belgrad har detta inte nånting att göra med honom eller henne, på samma vis som bombningarna inte har det. Och det har inte heller nånting att göra med medborgaren i Aleksinac vars hus blivit förstört av misstag och vars fru är skadad och ligger på sjukhus. De är desperata. Varför händer detta dem? Vad har de gjort för fel? De är vanliga människor som arbetar, lärare, pensionärer och studenter men inga politiker. Jag vet inte varför vi bombas, säger en kvinna vars hus förstörts. Detta gäller serbiska medborgare som inte är albaner, ty albanerna har exkluderats inte enbart ur samhället, utan också från den mänskliga gemenskapen för länge sen - samma människor som inte brydde sig ett dyft om Sarajevo eller Srebrenica, inte om Dubrovnik eller Vukovar, inte ens om Drenica och Racak - har nu mage att paradera runt med en måltavla på bröstet. De har under åratal vägrat att förstå att det är krig. Kriget har inte varit deras sak, kriget har utspelat sig någon annanstans. Men nu, plötsligen, har de blivit offer och de är därför de bär måltavlor, troligtvis fullständigt omedvetna om den outhärdliga symboliken häri. Deras händer är rena och deras samvete lugna, på samma gång som deras söner givetvis är i Kosovo för att försvara dem mot terrorister. Fattade medborgare som protesterar under vårsolen eller på kvällen i skenet från stearinljusen (en annan pervers symbol för fred), vägrar fortfarande att förstå att detta är deras krig ända sedan 1987, 1991, 1992. De upplever sig själva som offer inte som gärningsmän. Inga av dessa medborgare förväntas vara glada över bombningarna i deras eget land. Men den autism de visar är fullständigt skrämmande, oförståelig.

Om man stoppar en måltavla i händerna på ett barn och tror att man därmed sänder ett meddelande till världen om sin oskuld, så är detta en grotesk lögn. För det är inte serberna som är offer - tvärtom, det är albanerna som är deras offer. Serbernas fascinerande autism märks i deras vägran att förstå det till och med när de själva straffas, när de bombas. Fortfarande frågar de sig inte: Vad har vi gjort? Har vi verkligen gjort fel någonstans? Denna avsaknad av varje möjligt tvivel, varje möjlig fråga om deras handlingar är förbluffande och skrämmande.

Och svaret de inte vill höra är ganska enkelt. Ja, de, medborgarna i Serbien, är ensamma ansvariga för den situation i vilken de befinner sig, de ensamma är ansvariga för bombningarna, på samma vis som de är ansvariga för det albanska folkets lidande och allt annat lidande de orsakat tidigare (på samma vis är kroaterna för övrigt ansvariga för Dretelj och Krajina). Deras ansvar vilar på det faktum att de hållit samma man vid makten under de senaste tio åren, och nu under det tredje kriget - Slobodan Milosovic. Detta politiska ansvar minskas till en del av historiska omständigheter (avvecklingen av kommunismen, frånvaron av en demokratisk tradition och ett klart politiskt alternativ), men det moraliska ansvaret minskar inte. Medborgarna i Serbien ser emellertid än idag inget samband mellan bombningarna och Milosovic' regim, och mellan Milosovic' regim och sitt eget ansvar.

Ingen regering, inte ens en diktatur, kan kvarstå utan ens medborgarnas tysta stöd. Även om de vågar invända mot Milosovic, talar de serbiska intellektuella och den serbiska oppositionen än idag inte om albanerna och det albanska folkets lidande. De kan klaga över att väst inte hjälpt dem, och över att ingen förstår dem, och på samma gång totalt ignorera hur medborgare i samma nation lider, som om de inte fanns. Det är därför ingen av dem kan fråntas ansvaret för att Milosovic sitter kvar vid makten, även om de inte är medvetna om sitt ansvar. De visste inget om albanernas lidande? Verkligen synd. De kunde hört om och undersökt saken om de verkligen velat. Men också nu ljuger de, liksom tidigare, samfällt världen i ansiktet. Trots vittnesmål, rapporter, uppteckningar - fakta. Än viktigare är att de fortsätter ljuga för sig själva, de lever i ett slutet system som de själva skapat. Det är därför vi ser två pågående parallella tragedier.

Den första är det albanska folkets lidande; deras exodus har av vissa redan kallats folkmord. Det finns ingen anledning att nu påminna om (men det ska inte glömmas) att deras öde har delats med kroater och bosnier men också av serber från Krajina. Den andra tragedin är det serbiska folkets autism, de är inte medvetna om sin politik.