Liberalerna hycklar om
Pinter

Nobelpristagaren i litteratur år 2005, Harold Pinter, har redan rört upp starka reaktioner i den svenska kulturdebatten. Det är Pinters politiska ställningstaganden, ofta med udden riktade mot USA, NATO och Storbritannien som har diskuterats livligt. Pinter har varit starkt kritisk mot Irakkriget och har riktat hårda uttalanden mot Tony Blair och George W. Bush. I detta avseende kan Pinter knappast betraktas som kontroversiell i dagsläget, eftersom majoriteten av befolkningarna i såväl USA som Storbritannien är starkt kritiska mot detta krig och anser att det var ett misstag att inleda det, i synnerhet på de falska grunderna om påstådda massförstörelsevapen.

Anklagas för att stödja Milosevic

Nej, är det några som intar en kontroversiell ståndpunkt vad gäller Irakkriget så är det väl snarast Bush och Blair som med papegojors envishet ständigt upprepar samma slitna fraser: Att kriget var en framgång för demokratin och kampen mot terrorismen och att risken för internationella terrorattentat har minskat efterkriget. Terrorbombningarna i Madrid och London är tydliga bevis på motsatsen: Irakkriget har varit direkt kontraproduktivt och har bidragit till att öka risken för terrorattentat i världen.

Nej, huvudanledningen till att Pinter rört upp starka känslor bland framför allt liberala skribenter är att han har uttryckt uppfattningen att Slobodan Milosevic bör friges från den internationella domstol i Haag där han för närvarande står inför rätta. Pinter har anklagats för att stödja Milosevic och förneka dennes roll i de etniska rensningarna som begicks av bland andra de bosnienserbiska styrkorna på Balkan 1992-1995. I synnerhet Kvällspostens kulturchef Per Svensson har närmast gått upp i affekt i en artikel med rubriken Harold och Hatet på Expressen/Kvp/:s kultursida. Där påstår Svensson frankt att Pinter stöder Milosevic eller förnekar dennes skuld i kriget på Balkan. En liknande antydan görs av Ulf B Andersson i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. Hur står det till egentligen? Vad tycker Pinter om Milosevic?

Ifrågasätter Haagtribunalen

En artikel som publicerades 2001 i den engelska vänsterliberala tidningen The Guardian ger kanske svaret. Göran Greider var först ute med att påpeka att Harold Pinter inte främst stödjer eller försöker ursäkta Milosevic, men framförallt har kritiserat den internationella domstol i Haag som Pinter anser vara politiskt influerad av NATO och USA. Pinter säger sig inte motsätta sig att Milosevic ställs inför en internationell domstol, av det slag som USA hittills vägrat att ställa sig bakom. Pinter menar att inför en sådan domstol skulle även amerikanska krigsförbrytare ställas inför rätta, och denna skulle därför ha betydligt större legitimitet än den nuvarande Haagtribunalen.

Hur kan ett frihetligt vänsterperspektiv på dessa frågor utformas? Å ena sidan tror jag att de flesta av oss håller med Ulf B Andersson med flera att Slobodan Milosevic är en förbrytare som aktivt uppmuntrat etnisk rensning och inlett ett aggressivt angreppskrig mot andra folkgrupper på Balkan. Åandra sidan måste man, om man menar allvar med yttrandefrihet och att uppmuntra kritiskt tänkande, få lov att ifrågasätta och kritisera den nuvarande Haagtribunalen som Pinter gör.

Hålla två bollar i luften

Här gäller det följaktligen att hålla två bollar i luften samtidigt: Att inte förneka Milosevics skuld på Balkan samtidigt som man inte blint accepterar Haagtribunalen som en fullständigt objektiv och oberoende domstol. En invändning här kan vara att om vi ska vänta på en fullständigt oberoende internationell domstol av det slag som Pinter säger sig stödja, så kommer vi att få vänta i all evighet och inga krigsförbrytare kommer att kunna ställas inför rätta. En sådan internationell domstol ter sig onekligen i nuläget som en utopi.

En mer realistisk medelväg kanske kan vara att krigsförbrytare ställs inför rätta i nationella domstolar, ungefär som Chiles förre diktator Augusto Pinochet var nära att hamna i under en semester i Storbritannien. Sådana domstolar har, iallafall i länder med en längre demokratisk tradition, en legitimitet som är svår att ifrågasätta på politiska grunder.

Fördelen med en sådan här linje är att krigsförbrytare skulle kunna ställas inför rätta omedelbart, utan att behöva vänta på inrättandet av en internationell domstol på global nivå. En annan fördel är att även amerikanska krigsförbrytare, som exempelvis USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld, skulle kunna gripas när de befinner sig utomlands och ställas inför sådana domstolar.Detta kommer dessvärre att leda till att många ledare inte vågar resa utomlands av rädsla för att bli gripna. Men det är kanske ett pris som är värt att betala, eftersom nesan och förnedringen i sig utgör ett slags straff och förhoppningsvis fungerar som avskräckningsmedel för fortsatta krigsförbrytelser.

Gå inte i humanitära krig-fällan

I ett större perspektiv är det viktigt att den frihetliga vänstern inte går i den retoriska fällan med humanitära krig där liberalerna har varit pådrivande sedan Berlinmurens fall 1989. Sedan Sovjetunionens sammanbrott har USA uppnått en hegemonisk ställning som ensam supermakt. USA har sedan 1991 uttryckt sin militära makt i ett flertal krig, ensamma och ibland understödd av tillfälliga koalitioner och/eller NATO: Kuwaitkriget 1991, Bosnien 1992-1995, Kosovo 1999, Afghanistan 2001 och Irak 2003. I samtliga dessa krig har liberaler varit ivriga pådrivare och har använt olika humanitära argument för att försvara USA:s flygbombningar.

Liberalerna har pekat på de auktoritära dragen hos Slobodan Milosevic i Serbien, Saddam Hussein i Irak och Talibanerna i Afghanistan. Vänstern har hukat och mumlat i skägget, och upprepade gånger blivit beskylld för antiamerikanism från liberalernas sida när man vägrat att entusiastiskt omfamna de USA-ledda militära interventionerna. Vänstern har även anklagats för att ha en romantisk syn på folkrätten och för att ursäkta diktatur och de skändligheter som liberalerna menar hade tillåtits fortgå om inte USA hade agerat kraftfullt militärt.

Detta är onekligen ett moraliskt dilemma där vänstern har hamnat på defensiven, och där liberalerna verkar ha haft ett tillfälligt moraliskt övertag. Inte minst Per Svensson och andra liberaler inom den svenska borgerliga pressen har varit entusiatiska och i stort sett okritiska förespråkare för USA:s militära interventioner på Balkan.

Konsekvent antimilitarism

Det är dags för vänstern att sluta huka inför liberalerna och vara beredda att våga stå för en konsekvent antimilitaristisk hållning, även när opinonsvindarna tillfälligt blåser i andra riktningar. Det innebär att den frihetliga vänstern bör motsätta sig militära interventioner från USA och andra stormakter, alldeles oavsett vilka behjärtansvärda moraliska och humanitära argument som förs fram för dessa. Och alldeles oavsett om dessa militära interventioner har fått stöd i FN:s säkerhetsråd eller inte. Krig dödar,även om bomberna har blivit legalt sanktionerade, i FN eller i olika nationella parlament.

FN bör reserveras till de angelägna uppgifter som organisationen är bra på: konfliktförebyggande åtgärder, fredsmäklande, utbildning, hälsovård. Alla försök av USA och andra stormakter att utnyttja FN för att genomdriva diverse militära äventyr bör betraktas med stor misstänksamhet, en skepsis som i ett historiskt perspektiv är ytterst befogad. Denna konsekventa antimilitaristiska hållning kommer att ligga mycket långt från den naivt okritiska syn på FN som socialdemokraterna och Göran Persson gång på gång givit uttryck för. Stundtals blir denna FN-fundamentalism från Socialdemokraterna av närmast parodisk natur. Som när Göran Persson under vårvintern 2003 inte kunde bestämma sig om Sverige skulle vara för eller emot Irakkriget utan hovsamt inväntade besked från FN:s säkerhetsråd.

Ingen naiv pacifism

En konsekvent antimilitarism är heller inte liktydig med naiv och blåögd pacifism: Vänstern kan mycket väl även i fortsättningsvis stödja väpnad kamp som en sista utväg för förtryckta befolkningar, men ändå motsätta sig den typ av storskaliga militära operationer där USA vräkt tonvis med klusterbomber över civilbefolkningen på Balkan, Irak och i Afghanistan.

Alla krig, oavsett om de kallas humanitära eller inte, innebär alltid stora humanitära negativa konsekvenser: dödade och lemlästade civila, sprängda bostäder, förstörda vattenreserver, ökad spädbarnsdödlighet, sjukdomar. Vänstern måste våga peka på dessa oundvikliga konsekvenser av krig, alldeles oavsett vilka behjärtansvärda argument som de liberala krigsförespråkarna för fram. Vi får då vara beredda på risken att liberalerna kortsiktigt triumferar när de avskydda despotiska regimerna slutligen störtas, som Talibanerna i Afghanistan 2001 och Saddam Hussein i Irak 2003.

Håll fast vid huvudfrågan

Vänstern bör givetvis hälsa sådana händelser med tillfredsställelse, men ständigt sträva efter att återföra debatten till själva huvudfrågan: de mänskliga kostnaderna för kriget. Liberalerna får gärna slå sig för bröstet, skryta med sin humanitära förträfflighet och förfasa sig över den (påstått) diktaturkramande vänstern.

Men de självgoda liberalerna behöver hela tiden påminnas av vänstern att har de sagt A måste de också vara beredda att säga B: Priset för att störta Saddam Hussein var cirka 100 000 irakiers död, förstörd infrastruktur, grasserande sjukdomar, ett Irak i kaos och ökat inflytande för fundamentalistiska muslimska strömningar. Dessa otvetydiga och väldokumenterade konsekvenser av Irakkriget talar liberalerna sällan om, men de faller utan tvekan på liberalismens moraliska minuskonto. Vänsterns historiska uppgift i dagsläget är enligt min uppfattning att utveckla en konsekvent antimilitaristisk linje och samtidigt avslöja det liberala hyckleriet och kryperiet för den kvarvarande supermakten.

Ulf B Andersson och många andra inom den frihetliga vänstern har (med rätta) kritiserat vissa inom den stalinistiska och leninistiska vänstern som blundat för brott mot mänskliga rättigheter i socialistiska och kommunistiska stater. Paradexemplet är Jan Myrdal som blundade för Pol Pot och de Röda Khmerernas folkmord i Kambodja 1975-1979. Ulf B Andersson har istället förespråkat att mänskliga rättigheter (MR) bör ha en överordnad roll över andra politiska mål. I grunden kan detta tyckas enbart positivt.

Alla frihetliga socialister borde väl kunna enas om att socialismen inte får införas på bekostnad av mänskliga rättigheter, som rätten att uttrycka sin politiska åsikt eller utöva sin religiösa tro? Vem kan rimligtvis motsätta sig en sådan världsordning? Finns det några invändningar mot att MR överordnas alla andra politiska mål och ideologier? Kanske bör MR rentav upphöjas till en överideologi, som liberaler, socialister, konservativa och andra förbinder sig att följa?

Risker med överordnade MR

Jag ser vissa risker om ett sådant MR-perspektiv okritiskt överordnas alla andra mål, som rätten att leva och den av liberaler så förtalade folkrätten. Till att börja med så bryter åtskilliga länder i världen mot enstaka eller åtskilliga MR, vilket Amnestys årsrapporter ständigt påminner oss om. För krigsglada liberaler ger brotten mot MR som sker i exempelvis Zimbabwe och på Kuba utmärkta argument för humanitära interventioner, där det yttersta syftet är att störta de despotiska ledarna i dessa stater. Från liberal synpunkt kommer det således att finnas gott om motiv för att inleda ett stort antal krig och med militära medel sprida MR över världen. Problemet är att sådana här militära interventioner, hur behjärtansvärda de än kan tyckas vara, inte kan ses i ett isolerat sammanhang.

Om Kuba skulle invaderas av USA så är nog de flesta inom vänstern vara väl medvetna om att Kubas dokumenterade brott mot MR enbart utgör en förevändning för USA för att göra det man alltid velat göra: att etablera ekonomisk och politisk kontroll över den karibiska ön i syfte att stärka USA:s inflytande. En militär invasion från USA:s sida skulle säkerligen mötas av hårt motstånd från kubanernas sida, eftersom Fidel Castro fortfarande åtnjuter ett betydande folkligt stöd. Följaktligen skulle åtskilliga kubaner dödas, och landet kanske rentav kastas in i en situation liknande det brutala kaos som vi nu ser på Haiti efter att FN sanktionerade en militär intervention där, på initiativ av USA och Frankrike.

Risken är alltså att de som blint och okritiskt argumenterar för MR som överordnat mål omedvetet och mot sin vilja kommer agera som nyttiga idioter åt krigsglada liberaler och de imperalistiska krafterna i Washington som gärna tar alla chanser att motivera sina militära äventyr med humanitär retorik (anm.: Nyttiga idioter var Lenins beteckning på de naiva Sovjetförespråkarna och medlöparna i Väst som omedvetet blev ideologiskt utnyttjade av Bolsjevikerna efter revolutionen 1917).