För miljöpartiet verkar
krig vara fred

I sitt debattsvar till mig skriver Annika Nordgren Christensen att det var en nödvändighet att miljöpartiet gick med på regeringens planer för att staten annars skulle få dra hela kostnaden. Självklart vet vi inte om så skulle bli utfallet, bland annat DN (050929) påpekar att borgarna inte vill ha ökade kostnader för försvaret och i det borgerliga lägret råder oenighet rörande neuron och med mindre än ett år till valet skulle troligen inte en splittrad borgerlighet i den här frågan vara eftersträvansvärd för dem. Men när miljöpartiet gav regeringen en försvarsuppgörelse förstod nog Björklund & Co att det inte skulle bli särskilt svårt att få resten också. För av någon anledning kämpar den socialdemokratiska ledningen med att hålla Saab flygande genom att beställa fler Jas Gripen än vi tänkas kan behöva, i alla fall enligt militären. 80 plan hävdar de täcker Sveriges militära behov gott, regeringen beställde 204 och Gripen har nu kostat de svenska skattebetalarna nästan 110 miljarder kronor (Aftonbladet 050811).

Nu pytsas ännu mer pengar in i det här företaget för ett samarbete om ett förarlöst plan under ledning av kärnvapennationen Frankrike. Så Saab får alla pengar de behöver men måste göra några interna transaktioner för att få ihop till neuronprojektet. Att påstå något annat är dikt och förbannad lögn.

Till och med Grön Ungdom protesterade

Till och med de annars så fogliga Grön Ungdom är besvikna på moderparties kovändning i frågan och kräver att man skulle satt ner foten (Arbetaren 1-2/2006). För även om Nordgren Christensen ogillar att miljöpartiet kallas för ett krigsparti så är det faktiskt svårt att betrakta det som annat. Åandra sidan så kan knappast något av riksdagens partier sägas värna freden längre. Problemet för mp till skillnad från övriga partier är att de har kommit att förknippas med fredsrörelsen. Det är då särskilt pikant att partiledningen lyssnar mer på Saab-kramande sossar än på sina gräsrötter i Neuron-frågan.

Nordgren Christensen skriver att det är en resolution tagen av FN:s säkerhetsråd under kapitel VII som rättfärdigar Sveriges närvaro i Afghanistan. Denna resolution fattades 2001 och trots protester från stora delar av världen har ingen medlemsstat fattat mod eller haft viljan att ta upp resolutionen till ny prövning. Nu, mer än fyra år senare, lever vi fortfarande med det beslutet att USA hade rätt angripa Afghanistan i självförsvar. Beror tystnaden på att säkerhetsrådet räknat med allt som hänt sedan USA började sitt anfall, för vad vi ser nu är inte självförsvar det är ockupation.

Demokrati kan inte importeras

Den afghanska parlamentsledamoten Malalai Joya uttryckte det väldigt tydligt i Internationalen (060116):
- USA är inte i Afghanistan för att sprida demokrati. Dessutom kan inte demokrati importeras. Den måste ha lokala rötter. Men precis som USA behövde islam för att bekämpa ryssarna behöver det demokrati idag. Syftet med demokratioffensiven är att gynna de amerikanska intressena.

Att tystnaden från förespråkarna till den ökade insatsen är total om det uppenbara faktum att de utökade Isaf-trupperna från bland annat Sverige möjliggör för USA att förflytta ytterligare trupper till Irak är väldigt talande. För det finns inte längre någon opinion i det här landet för det folkrättsvidriga angrepp som USA gjort sig skyldiga till. Då är det så mycket lättare att låtsas som om det inte existerar och anklaga oss som påpekar det för att enbart vara emot USA i allmänhet (Yelah 051206).

Till Isaf hörde bland annat de tre svenska soldaterna som utsattes för ett allvarligt attentat som kostade livet på två utav dem. Trots att de färdades i FN-märkta bilar utsattes de för detta och sanningen är att amerikanska militärer också valt att ha såna bilar, under sina egna uppdrag. För civilbefolkningen framstår olika utländska grupperingar i landet förvillande lika. Vilka som är där för att terrorisera dem i jakten på medlemmar al-quaida och vilka som är där för att skydda dem mot våld, vilket bland annat Läkare utan gränser påpekade när de drog sig ur Afghanistan (TT 040728).

För är det verkligen fler beväpnade trupper som behövs i Afghanistan, eller är det humanitärt bistånd? Att med våld upprätthålla fred och ett stabilt läge kan inte anses vara en långsiktig lösning. Återstår gör frågan om varför ingen utredning gjorts om det som faktiskt behövs är sjukvårdare, rent vatten och mat.

Ett fungerande civilt samhälle kommer inte kunna byggas upp under vapenhot utifrån. Irak är ett väldigt tydligt exempel på detta och frågan är om människor utifrån kan bygga upp ett land på invånarnas egna villkor. Att göra insatser under indirekt FN-flagg verkar nobelt men bland annat från Haiti finns exempel på hur vålds- och rättsövergrepp begås på civilbefolkningen av FN-personal (Arbetaren 1-2/06). För precis som på Haiti finns det i Afghanistan en politisk linje som följs. På Natos hemsida kan man läsa att stödet ligger hos den sittande regeringen i Afghanistan. En regering som består av både krigsherrar och mördare, så någon fredsorganisations vapen kan knappast de svenska soldaterna anses vara.

Hotar mötesfriheten säkerheten?

Nordgren Christensen skriver väldigt talande att huvuduppgiften för Isaf är att förbättra säkerheten i Afghanistan. Vad de i övrigt sysslar med är väl värt att fundera på. I maj 2005 nåddes vi av beskedet att Isaf-styrkor med stridsflygplan upplöst en demonstration. Två dödades och 33 skadades, frågan måste ställas vad syftet är (Yelah 050531). Är säkerheten hotad av mötesfriheten och varje uttryck för en opposition ett hot mot denna? När demokratier väljer att eliminera meningsmotståndare så är frågan om det verkligen är demokrati och inte något helt annat som eftersträvas.

Yelah har tidigare påpekat det faktum att de tre tidigare nämnda soldaterna hade hemlig identitet för att undvika risken för terrorattentat här i Sverige (Yelah 051203). Nu skickar vi ner ytterligare soldater och i helgen la Försvarsberedningen fram sitt förslag där militären ska få lov att bruka våld mot civila och framför allt mot "terrorister" (Aktuellt 060111). Att samma partier som förespråkade den utökade afghanistanstyrkan nu också vill införa ökade insatser mot terrorism i Sverige kanske inte är en slump. Att sen det ökade terrorhotet inte beror på vad det svenska folket vill utan vad krigsgalna parlamentariker vill gör att vi alltmer får en utrikespolitik som liknar den amerikanska. Och för att använda Nordgren Christensens egna ord: den är huvudlös.

Tidigare inlägg:
Miljöpartiet: Lämna Isaf vore att lämna Afghanistan i sticket
Miljöpartiet - För krig och elit