"Dubbla måttstockar i
debatten om
Mellanöstern"

(Rasmus Fleischer har erbjudits att bemöta kritiken.)

Rasmus Fleischer diskuterar i ett debattinlägg kriget i Mellanöstern och varnar för att Yelah håller på att slå in på en "svartvit och dogmatisk väg" genom att "hojta om avfällingar" när vi kritiserar meningsmotståndare.

Men jämfört med att han själv lånade sig åt maktens megafon Expressen för att på lösa grunder anklaga en liten vänstertidning för att stödja ett "förintelsekrig mot Israel", så var nog Yelahs kängor mot honom relativt oskyldiga. Nog om detta och nu till sakfrågan.

Rasmus Fleischer skriver:

"Det finns ingen motsättning mellan att kritisera Israels pågående krigföring, och att stå fast vid fundamentet att vägen till fred går genom Hizbollahs avväpnande, inte via dess upprustning".

Problemet är att Rasmus Fleischer inte alls kritiserar Israels pågående krigföring i någon nämnvärd utsträckning. Istället lägger han sitt krut på att fördöma den näst värsta förbrytaren i kriget, Hizbollah-rörelsen.

Jag menar att den som kämpar för alla människors lika värde måste prioritera den värsta skurkens brott. Om de civila dödsoffrena vore mångdubbelt fler i Israel än i Libanon, om en miljon israeler vore på flykt från de senaste veckornas krigföring, om stora delar av Israel vore bombade till ruiner, om andra delar vore ockuperade, om ledamöter av Israels folkvalda regering och tusentals andra israeler vore kidnappade av främmande makt, då skulle det kanske vara läge att ta till sig Rasmus Fleischers resonemang.

Men det är som bekant precis tvärtom. Det är den krigiska ockupanten och apartheidstaten Israel som är skyldig till motsvarande saker. Israel och dess motståndare har många gånger tidigare gått med på att utväxla fångar. Att Israel inte gjorde det denna gång var ett ganska uppenbart svepskäl för krig och massmord.

Rasmus Fleischer lyfter fram enstaka västerländska vänstertyckare som har liknande åsikter som han själv om det akuta behovet att bekämpa Hizbollah. Låt mig då svara genom att istället lyfta fram den israeliska fredsrörelsen, som samlar tusentals människor på Tel-Avivs gator med krav på att Israel ovillkorligen ska lämna Libanon och de ockuperade palestinska områdena (länk 1, 2, 3).

Som fördömer Hizbollahs krigsförbrytelser, men bara i en bisats efter att Israels långt värre krigsförbrytelser har brännmärkts, eftersom dessa är huvudskälet till att kriget fortsätter.

Om man förespråkar fred genom avväpning av den näst värsta brottslingen först, då måste man använda någon typ av dubbla måttstockar i sitt resonemang. Ett resonemang där man fördömer den svagare partens övergrepp och samtidigt legitimerar den starkare partens mycket värre övergrepp.

Som Rasmus Fleischer skriver i sin egen blogg:

"Att automatiskt stödja 'den svagare parten' är i praktiken ett stöd till ett ändlöst slaktande. Krig går trots allt i någon mening ut på att vinna".

Enligt ett sådant rättesnöre kan vi börja omfamna alla möjliga sorters kolonialism, angreppskrig och övrigt förtryck, bara för att vi råkar känna sympati med den mäktigaste parten i konflikten.

Hans förment humanitära skäl, att minska lidandet, ljuder också ganska ihåligt. Upptrappat krig leder ofta till ett mycket värre slaktande i form av inbördeskrig och allmänt kaos i det krigshärjade området, även om den svagare parten råkar kapitulera i det formella kriget.

Terrorism och gangstervälde göds av krig, det har vi redan sett nog av i Libanon, och dessutom på många andra ställen som Somalia, Irak och Afghanistan.

En annan central punkt i Rasmus Fleischers argumentation om kriget är att han ständigt anknyter till nazismen och strör det laddade ordet "förintelse" omkring sig. Enligt logiken bakom en sådan historisk parallell är det just nu nödvändigt att araberna måste lida för att det faktiskt inte var de, utan judarna, som utsattes för Förintelsen för sextio år sedan.

Rasmus Fleischer sliter inte bara ut det laddade ordet, utan använder det dessutom för att många årtionden senare kunna legitimera Israels övergrepp. För att vi hela tiden i sinnet ska lägga till förstavelsen "stackars" framför Israel, så vi inte tror att det handlar om vilken aktör i regionen som helst.

Jag har samtidigt, precis som Rasmus Fleischer, svårt att dela tidningen Arbetarens sympati för Hizbollah-rörelsen. Jag stödjer varken deras rörelse eller ideologi, utan enbart libanesernas och palestiniernas angrepp på israeliska militära mål, så länge som Israel fortsätter att kriga och ockupera. Men jag menar ändå att det är en långt värre försyndelse att stödja den värsta förbrytaren, än att stödja den näst värsta förbrytaren.

Det kommer inte att bli någon fred i Mellanöstern förrän västvärlden slutar ockupera Irak och Afghanistan, slutar upprätthålla diktaturer i regionen och slutar isolera palestiniernas folkvalda regering genom de så väl använda dubbla måttstockarna när det gäller Mellanöstern. Inte heller blir det någon hållbar fred förrän Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser och slutar besvara kidnappningar med massmord.

Det finns inga goda stater, men vi borde oavsett det börja döma dem och andra aktörer efter en måttstock som gäller alla. Att stoppa det pågående blodbadet genom att främst agera mot den ledande blodsspillaren är ett skäl som är gott nog.

Debattartiklar i serien:
"Hizbollah måste avväpnas" (Rasmus Fleischer, 14/8)
"Dubbla måttstockar i debatten om Mellanöstern" (Andreas Bryhn, 15/8)
"Rasmus har fel om Hizbollah" (Maj Graz, 17/8)
"Hizbollahs motstånd begränsar Israels övervåld" (Rikard Warlenius, 20/8)
"Ideologiskt israelhat bakom stöd till Hizbollah" (Jan Selling, 23/8)
"Folkfördrivarna är inga offer" (Maj Graz, 30/8)
"Varför ursäkta judehatet?" (Jan Selling, 5/9)
"Många av Israels radikalaste kritiker är judar" (Maj Graz, 14/9)
"Israelhat och okunskap fördunklar debatten" (Jan Selling, 17/9)
"Varför får vi inte hata Israel" (Maj Graz, 1/10)
"Antiimperialismens politiska bankrutt" (Jan Selling, 14/10)