"Rasmus har fel om
Hizbollah"

(Rasmus Fleischer har erbjudits att bemöta kritiken.)

Rasmus ropar högt och ljudligt på vargen, och hamnar på kuppen i en annan rasistisk diskurs.

Om Rasmus verkligen hade läst texter av Hizbollah, tittat på deras TV-kanal Al Manar, och iakttagit den praktik såsom den utvecklats de senaste 20 åren, hade han antagligen sett att den analys han gör inte är korrekt. Han skulle då se att det går att finna flera citat från Hizbollah där man inte inkluderar judar som folk i Israels förbrytelser.

Han skulle också se att Hizbollah vid ett flertal tillfällen har uttalat stöd och sympati för ett system som skulle utgöra ett verkligt demokratiskt Israel, där individer skulle ha rättigheter som inte var baserade på etnicitet. "Att eliminera Israel är att eliminera ett rasistiskt system", har representanter för Hizbollah sagt.

För måste viljan att krossa staten Israel automatiskt vara samma sak som att förinta dess medborgare? Vill kommunister med viljan att krossa kapitalismen självklart förinta alla som bär upp dess ryggrad? Kasta alla kapitalister i havet? Han skulle ha frågat sig vad Noam Chomsky, Norman Finkelstein och Stanley Cohen har gemensamt, och sett att de suttit med i Al Manars TV-soffa. Samtliga är kritiska till Israel, men med det gemensamt att de motsätter sig landet i egenskap av judar.

Det kan inte förnekas att korten blandas ihop på ett oförsvarligt sätt ibland, där retoriken likställer judar med Israel. Men frågan är i vilket sammanhang detta görs? De som mest begagnar denna retorik är representanter för Israel själv, där Israel inte bara är lika med dess judiska befolkning utan all världens judars hem. Det är en allmängiltig retorik bland de inblandade, i detta universum där Europas antisemitism nu får överskugga den pågående etniska rensningen av palestinier och Israels beteende mot sina grannar.

Om Rasmus hade läst på bättre hade han sett att Hizbollah visst inte agerat i ett vakuum för en månad sedan, där Israel fortfarande ockuperade delar av södra Libanon, fortfarande höll libanesiska medborgare i fängelse utan rättegång, fortfarande höll på kartor av de minor man lämnat efter sig på libanesisk mark. Att Israel fortsatt att kränka libanesiskt territorium.

Om han satt sig in i flyktingfrågan och rätten för palestinier att återvända, kanske han inte sett Hizbollahs bristande engagemang för att ge palestinier medborgerliga rättigheter i Libanon som ett bevis på deras bristande sympati för den palestinska frågan. Istället hade han kanske sett det från ett perspektiv där Israel skall bära ansvaret för de flyktingar de fördrivit, och vilka de fortsätter att förneka tillträde till sin mark. Att det är Israel som borde ge dessa flyktingar medborgerliga rättigheter i den stat som byggdes på ruinerna av de hus till vilka de med en aldrig sinande längtan fortfarande har nycklarna kvar.

Och om han sett det från ett annat perspektiv kanske han inte skulle ha lika svårt att tänka sig att Hizbollah faktiskt skulle respektera landgränsen mellan Israel och Libanon. De har ju uppenbarligen erkänt den blå linjen, precis som de accepterade den senaste FN-resolutionen, trots att den var lika orättvis som den innan. Precis som de respekterar Libanon som demokrati och nationellt projekt. Men man vet ju aldrig, eller hur? De säger en sak, och sen sticker de dolken i ryggen. Vad de säger kan ju inte räknas. Sådana är dom ju...

Stöd till Hizbollah?

När de irländska massorna reste sig mot det brittiska imperiet på O´Connell Street i Dublin, 1916, tog över postkontoret och deklarerade frihet för den irländska republiken, var det mycket debatt bland liberaler och progressiva i London om huruvida dessa irländska revolutionärer egentligen var bakåtsträvare och prästerskaps förlängda arm, och för vilka de måste vägra ge ett certifikat om god karaktär, värdiga deras progressiva stöd.

Men poängen var förstås inte vad de diskuterande liberalerna och radikalerna tyckte i London om de irländska revolutionärerna, utan vad irländarna tyckte om de irländska revolutionärerna. När vänstern, de sekulära krafterna, de kristna - alla i enhetlig stämma ställer sig bakom Hizbollah i Libanon kan man undra med vad rätt det sitter (frihetliga) socialister i Europa och bedömer huruvida Hizbollah skall bekämpas eller ej.

Sedan gammalt är det en sanning att våra fienders fiender inte automatiskt är våra vänner, men vilken typ av solidaritet ställer sig mot det libanesiska folket och anser sig själva göra en bättre analys av läget. Om detta inte är orientalism i den framlidne Edward Saids anda vet jag inte vad som skall räknas till en sådan. Att de är i en förtvivlad situation förändrar inte detta. Varför skulle inte vänstern där kunna vara kapabla att själva dra den slutsatsen?

Hizbollah är inte vänster, med gängse måttstockar, de har inte samma långsiktiga visioner om ett samhälle som många av Yelahs läsare. Men vad de är och vad de vill skall inte blandas ut i unkna orientalistiska myter om araben och muslimen som blodtörstig, antisemitisk och opålitlig. Rasmus säger sig bekämpa rasismen, men han borde hålla sig ifrån att bekämpa denna rasism med en annan.

Debattartiklar i serien:
"Hizbollah måste avväpnas" (Rasmus Fleischer, 14/8)
"Dubbla måttstockar i debatten om Mellanöstern" (Andreas Bryhn, 15/8)
"Rasmus har fel om Hizbollah" (Maj Graz, 17/8)
"Hizbollahs motstånd begränsar Israels övervåld" (Rikard Warlenius, 20/8)
"Ideologiskt israelhat bakom stöd till Hizbollah" (Jan Selling, 23/8)
"Folkfördrivarna är inga offer" (Maj Graz, 30/8)
"Varför ursäkta judehatet?" (Jan Selling, 5/9)
"Många av Israels radikalaste kritiker är judar" (Maj Graz, 14/9)
"Israelhat och okunskap fördunklar debatten" (Jan Selling, 17/9)
"Varför får vi inte hata Israel" (Maj Graz, 1/10)
"Antiimperialismens politiska bankrutt" (Jan Selling, 14/10)