"Ideologiskt israelhat
bakom stöd till
Hizbollah"

Hur har den iranska mulla-fascismens libanesiska lakejer kunnat få idolstatus inom delar av den svenska vänstern? Ett svar är Hizbollahs framgångsrika propaganda. Ett annat är vissa antiimperialisters tro på sagan om Stora och Lilla Satan.

Sagan var en central del i Ayatollah Khomeinis revolutionära språk 1979 och har sedan dess varit statsdogm i Iran. Målsättningen var att med Israelhat och antiamerikanism ena skilda islamistiska grupperingar och få stöd av ”antiimperialistiska” krafter i världen.

Därvid är tolkningen av relationen mellan Lilla Satan (Israel) och Stora Satan (USA) fri.

För antisemiter – må de kalla sig nazister, islamister eller socialister – är saken klar: det är Israel som i maskopi med all världens sionister styr USA:s agerande.

De flesta antiimperialister lutar istället åt att Israel är USA:s redskap i kriget om Mellanösterns olja. Palestiniernas ”folkkrig” ses inte bara i termer av ett folks ”rätt till sitt land” (något israeliskt folk förekommer inte i modellen), utan i viss mening som en front mot imperialismen.

För Iran och Hizbollah är slutsatsen klar: Israel skall utraderas från Mellanösterns karta. Vad som skall hända med landets invånare lämnas i ovisshet.

Den senaste tiden läggs allt mer ideologiskt krut på att förneka, bagatellisera och förlöjliga Förintelsens offer (t ex den iranska konferensen ”En värld utan sionism” 2005 och årets karikatyrtävling på temat Förintelsen.).

Kanske för att vi skall glömma bakgrunden till Israels tillkomst, kanske för att ifrågasätta denna stats politiska nödvändighet och moraliska grundval.

Många västeuropeiska antiimperialister håller med så långt, ibland med tillägget att en ”enstatslösning” är enda alternativet. Att ifrågasätta staten Israels existensberättigande anses hur som helst radikalt och progressivt, ty denna stat anses till sin natur vara blodtörstig och dess judiska invånare ett slags boer.

Hizbollahs och Hamas antisemitism ursäktas som berättigat hat mot ockupationsmakten. Tanken att judehat skulle förekomma inom svensk vänster eller bland palestinaaktivister i Sverige avfärdas reflexmässsigt som akademiska hjärnspöken och liberala eller sionistiska påhitt.

I P1 den 8 augusti vägrade Lars Ohly ens kommentera Hizbollah-anhängares antisemitism på en antiisraelisk demonstration i Malmö med den geniala repliken ”jag kan inte arabiska – kan du?”, trots att trovärdiga översättningar presenterades.

I Arbetaren 31/2006 brännmärkte Andreas Malm sin kritiker Rasmus Fleischer med stalinistisk jargong som ”renegat” (avfälling).

Medan Hizbollah-kritik avfärdas som islamofobi anses begreppet antisemitism tömt på allt innehåll (Andreas Malm i diverse ledar- och debattartiklar i Arbetaren).

Man kan rentav kalla sig antisemit och rada upp antisemitiska klichéer för skojs skull (Abe Bergegårdh på Yelah 4/8). Islamofobi kan illustreras med en antisemitisk karikatyr utan att någon reagerar (Arbetaren 6/2006).

Så håller det på. Under tiden har ett grymt krig återigen skördat mängder av människors liv som inte hade med konflikten att göra. Även om jag som antifascist i princip är solidarisk med Israels rätt att försvara sitt lands invånare tillhör jag inte dem som hyllar den israeliska krigsmaktens insats - tvärtom.

Men Hizbollahs verklighetsbeskrivning är mig än mer motbjudande. Att kritisera Israels brottsliga krigföring och visa solidaritet med Libanons folk är berättigat. Att stoltsera med Hizbollah-symboler har i mina ögon ingenting med vänster att göra. Krigets första offer är sanningen, även i vänstermedia.

Tänk tanken att allt löpt enligt Hizbollahs plan. I åratal importeras med Irans och Syriens hjälp tusentals raketer som placeras i bostadsområden, där rörelsen säkrat befolkningens stöd med hjälp av stora sociala insatser som bekostats av Iran.

Kriget utlöses med hälp av en kommandoräd vid en tidpunkt som sammanfaller med Hamas diskussioner om att eventuellt erkänna Israel och med säkerhetsrådets behandling av Irans atomprogram.

Åtta döda och två kidnappade soldater på israelisk mark blir tillräckligt för att utlösa de första flygattackerna. För att ge israeliska generaler frispel startas terrorbombandet av den mångkulturella staden Haifa, med bomber som aldrig kan annat än skada och döda oskyldiga.

Med hjälp av mänskliga sköldar och israelisk dårskap uppnås maximal skada i Libanon. Israel går in och tappra Hizbollah-män går i bakhåll.

Eldupphör. Segerfest. Hizbollah städar upp förödelsen och bygger landet på nytt. Missiler, sopkvastar och murslevar – allt betalas av Iran.

Martyrers efterlevande utlovas ekonomisk säkerhet. För oljepengar köps Hizbollah-sympati och Israel-hat. Löften utfärdas om att raketerna nästa gång når Tel Aviv.

Är detta vägen till libanesisk socialism? Nej. Till fred? Nej. Har det gynnat palestiniernas sak? Nej.

Ingenting, säger ingenting tyder på att Israel är intresserat av att ockupera Libanon. Det påstådda målet är också det verkliga: att bekämpa Hizbollah.

Därför var Israel snabbt att acceptera tillbakadragande mot att Libanons armé och en FN-styrka går in och avväpnar Hizbollah. Att så sker är idag enda vägen till fred.

Att ”neutrala” stater betalar återuppbyggnaden är i dag enda chansen att bromsa den reaktionära islamiseringen. Därför har Göran Persson denna gång rätt med sin givarkonferens.

Men också ”Autonoma i Stockholm” har rätt i sin antifascistiska kritik av Arbetarens beryktade ställningstagande:

”ett socialistiskt klassperspektiv är inte förenligt med religiös fundamentalism, där det religiösa perspektivet syftar på att man skall lyda under en gud vars vilja tolkas av Hizbollah – och i förlängningen den arbetarfientliga regimen i Iran”. (motkraft.net)

Som enda vänstertidning upptäcker Offensiv att det även finns en israelisk arbetarklass och lanserar den intressanta utopin: ”en frivillig socialistisk federation i Mellanöstern, som inkluderar ett socialistiskt Libanon och ett socialistiskt Palestina, sida vid sida med ett socialistiskt Israel.” (Offensiv, 060810)

Utifrån mina erfarenheter i den tyska vänstern anar jag en konflikt mellan antiimperialister och antifascister som blir tydlig just i debatter om Mellanöstern.

Ideologi kan i marxistisk mening ses som modeller och klichéer som förvränger vår syn på verkligheten. Min poäng är att antiimperialismen och speciellt dess antisionism är en sådan begränsande ideologi. Den leder till en demonisering av Israel och en oförmåga att identifiera antisemitism.

Ideologiskt omöjliggörs en nödvändig kritik av Hizbollah: islamismen må vara nedtonad, men rörelsen är radikalt antisemitisk och fullständigt beroende av en regim med tiotusentals vänstermänniskor på sitt samvete.

Jag tror inte – vilket tycks ha blivit Arbetarens officiella uppfattning – att man kan bortse ifrån dessa saker och ”med glädje och stolthet” kan marschera under Hizbollahs fanor med hedern i behåll. (se Rikard Warlenius på Yelah, länk nedan, och Andreas Malm i Arbetaren 31/2006.)

Politiskt leder antiimperialismens ideologi till ohållbara slutsatser som att nationell befrielse alltid är riktig och att alla som bekämpar ”imperialistiska” makter bör stödjas.

Eftersom historiska paralleller ständigt dras fram för att bekräfta ideologin vill jag ställa två frågor: Var det fel av Sovjet att ta hjälp av USA och England för att besegra nazismen? Var det rätt att stödja Pol Pots kamp mot vietnameserna?

Slutligen: Maj Graz argumentation på Yelah (länk nedan) att antisemitismen inte skulle vara representativ för Al Manar och att även judar får komma till tals förtar inte att grov antisemism har spridits av stationen. Bland annat spreds under Ramadan den ökända myten om judiska ritualmord på barn.

Efter 11 september 2001 spred TV-stationen konspirationsteorin att 4000 judar skulle ha överlevt attacken för att de blivit förvarnade av israeliska agenter. Hizbollah-anhängare har skrikit antisemitiska slagord på arabiska på demonstrationer runt om i Västeuropa (i Malmö: "lär dem döda judar").

Nasrallah själv har för flera år sedan lagt ut kursen: 'Om alla judar samlas i Israel så spar vi besväret att behöva jaga dem över hela världen'' (New York Times 040523). Det hela är alltså inte gripit ur luften.

Sedan kan man tycka att judehatet är en bisak. Jag tycker det inte.

Debattartiklar i serien:
"Hizbollah måste avväpnas" (Rasmus Fleischer, 14/8)
"Dubbla måttstockar i debatten om Mellanöstern" (Andreas Bryhn, 15/8)
"Rasmus har fel om Hizbollah" (Maj Graz, 17/8)
"Hizbollahs motstånd begränsar Israels övervåld" (Rikard Warlenius, 20/8)
"Ideologiskt israelhat bakom stöd till Hizbollah" (Jan Selling, 23/8)
"Folkfördrivarna är inga offer" (Maj Graz, 30/8)
"Varför ursäkta judehatet?" (Jan Selling, 5/9)
"Många av Israels radikalaste kritiker är judar" (Maj Graz, 14/9)
"Israelhat och okunskap fördunklar debatten" (Jan Selling, 17/9)
"Varför får vi inte hata Israel" (Maj Graz, 1/10)
"Antiimperialismens politiska bankrutt" (Jan Selling, 14/10)