Alla ut ur LO!

”Den politiska strejken ifrågasätter den valda parlamentaristiska demokratins beslut och försvagar därmed dess ställning. Detta är inte i arbetstagarnas och fackföreningsrörelsens medlemmars långsiktiga intresse”. Det säger LO:s avtalssekreterare Erland Olausson med anledning av SAC:s strejkvarsel.

En slutsats man kan dra av LO:s agerande är att organisationen, sin vana trogen, kör över sina frustrerade medlemmar. Man klargör, över huvudet på miljoner arbetare, vad som är arbetarrörelsens intressen och mål, vilka tydligen inte innebär att stoppa högerns offensiv. För ingen kan väl ändå inbilla sig att namnlistor i detta fall skulle vara mer effektivt än en strejk?

Man frågar sig vad ovan nämnde Olausson anser vara arbetarklassens långsiktiga intressen. Är det att identifiera sig som en maktlös grupp i samhället vars villkor försämras på en alltmer förråad arbetsmarknad? Är det att fortsätta låta sig styras av ledare vars primära mål är en konfliktfri arbetsmarknad på kapitalets villkor?

Inget intresse av konflikt

Det finns oräknerliga exempel genom historien då LO-ledningen svikit sina medlemmar. Där man både kvävt medlemmarnas stridslystnad genom urvattnade kompromisser vid förhandlingsborden och med hot om repressalier vid olydnad.

Vi minns kommunalstrejken 2003 då tiotusentals kommunalarbetare gick ut i strejk med ett stort folkligt stöd i ryggen. Avtalet blev dock en besvikelse och den enda person inom arbetarrörelsen som tycktes till freds med resultatet var Kommunals ordförande Ylwa Thörn. Nederlaget berodde till stor del på att den stora LO-maskinen inte var intresserad av konflikten. Inget fackförbund gick ut i sympatistrejk och få visade överhuvudtaget något stöd för Kommunals krav.

Man kan fråga sig när LO blev så här tama. Svaret är att de varit det hela tiden. Faktum är att LO inte har någon vidare radikal historia att luta sig mot. Man kan gå långt tillbaka i historien för att se att dagens LO agerar helt i linje med tidigare årgångar.

Fejkad kampvilja

Storstrejken 1909 är ett bra exempel. Då visade LO-ledningen prov på stor velighet och konflikträdsla. Svenska arbetsgivarföreningen, SAF, lockoutade tiotusentals arbetare i sin strävan att genomdriva omfattande lönesänkningar i landet. Det här var under en period då många svenskar såg en socialistisk revolution ligga inom räckhåll.

Som svar på högerns offensiv krävde arbetarna storstrejk och LO-ledningen fann inget annat alternativ än att försöka ge sken av att man delade sina medlemmars kampvilja. 300 000 arbetare togs ut i strejk, till ingen nytta skulle det visa sig. För LO-ledningen höll- tvärt emot vad man påstod- inne med strejkkassor och tog dessutom inte ut samtliga arbetare inom transportförbunden i strejken vilket gjorde att många arbetsgivare kunde fortsätta sin nödvändiga handel med Europa.

När LO till sist beordrade medlemmarna att gå tillbaka till sina arbeten var sveket fullbordat. Tiden som följde blev svår för många arbetare, med hög arbetslöshet och låga löner. LO och socialdemokratin förlorade hälften av sina medlemmar, till stor del på grund av strejknederlaget. Några gick över till nystartade SAC som bildades året efter strejken, 1910.

Om LO:s agerande ska kunna föra någonting gott med sig denna vinter så vill det till att Sveriges arbetare inser att deras intressen inte bara står i konflikt med regeringen och näringslivet, utan även med hela LO- maskineriet. Alla ut ur LO!