Européerna vill inte dö
i Afghanistan

Översatt av Andreas Bryhn med författarens tillstånd. Originalartikeln finns publicerad här. Eric Margolis' senaste bok "War at The Top of The World" handlar om maktspelet om Afghanistan, Kashmir och Tibet.

Nato-konferenser är vanligtvis ganska tråkiga tillställningar, men förra veckans möte i litauiska Vilnius skapade en del riktiga fyrverkerier. En arg och klart frustrerad försvarsminister för USA, Robert Gates, anklagade vissa europeiska länder för att inte vara redo att "slåss och dö" i kampen mot talibanerna.

Hans senaste utbrott kommer efter hans skarpa kritik förra månaden mot brittiska, kanadensiska och nederländska styrkor som kämpar i södra Afghanistan, som han menar behöver tränas av USA i upprorsbekämpning.

Den odiplomatiska Gates har helt rätt i att Europa har väldigt lite till övers för strider. De flesta européer ser den afghanska konflikten som a) fel och omoralisk, b) USA:s krig, c) bara om oljan, och d) förmodligen förlorad.

För många européer bildades Nato-alliansen för att mildra det en gång verkliga hotet från en sovjetisk aggression, och inte för att förse George W Bush med fotsoldater i hans krig i den muslimska världen.

Östeuropéerna är förstås tacksamma mot USA för att ha hjälpt dem att befria sig från sovjetisk övermakt och stödjer därför USA:s afghanistaninsats - men något ljumt, och vanligtvis som svar på miljoner i biståndspengar från Washington.

Samtidigt som Gates och Kanadas regering bad om fler trupper, så släppte USA-generalen Dan McNeill, befälhavare över 40 000 Nato-soldater i Afghanistan, en alldeles egen bomb.

Om USA:s militära antiupprorsdoktrin skulle följas, så skulle USA och Nato behöva 400 000 soldater för att besegra det pashtunska stammotståndet mot Västs ockupation av Afghanistan, sade han på en konferens i Washington.

När Sovjet ockuperade Afghanistan, så satte de in 160 000 soldater och ungefär 200 000 afghanska kommunistsoldater - ändå misslyckades de att krossa det huvudsakligen pashtunska motståndet.

Nu försöker USA och Nato att göra samma sak med bara 66 000 soldater, backade av den brokiga afghanska armén som mest består av inhemska legosoldater. Av dessa 66 000 västsoldater är minst hälften av dem icke-stridande stödtrupper.

Kanadas förslag om tusen fler Nato-trupper och USA:s beslut att skicka 3 200 marinsoldater, kommer inte ändra krigsgången, som nu allt mer vänder sig mot de västliga ockupanterna.

Ändå rapporteras Frankrikes nya nykonservativa ledare, president Nicholas Sarkozy, överväga att skicka ytterligare en styrka till Afghanistan. Förmodligen i hopp om att tillfredsställa Washington och bli dess nya Tony Blair.

Under tiden sprider sig kriget illavarslande nog in i grannlandet Pakistan, vilket ytterligare tunnar ut USA:s och Natos ansträngda styrkor.

En viktig anledning till Gates' begäran nyligen till Pakistan att "bjuda in" USA-trupper för att börja attackera pro-talibanska pashtuner inne i Pakistan, är deras växande attacker mot USA:s och Natos leveranser till Afghanistan.

Över 70 procent av USA:s och Natos leveranser, inklusive olja och gas, kommer in med lastbil genom Pakistans stamdominerade område som är känt som FATA. Attacker från pro-talibanska stammedlemmar mot dessa leveranslinjer äventyrar västerländska militärinsatser inne i Afghanistan.

Jägarna håller på att bli de jagade. Att skära av inkräktarens leveranslinjer är en gammal ärorik pashtunsk militärtaktik. De använde den mot Alexander den Store, britterna, Sovjet, och nu är de igång igen.

Vad den arge försvarssekreteraren Gates inte ser är att när han knuffar Nato in i ett avlägset asiatiskt krig utan någon politisk anledning eller ett uppenbart slut, riskerar han hela den allians som utgör själva berggrunden för USA:s makt i Europa.

Européerna frågar sig allt oftare varför de behöver den USA-dominerade militäralliansen, en kvarleva från Kalla Kriget, i vilken de fortsätter att agera fotsoldater för USA:s atomriddare, för att parafrasera den hädangångne tyske statsmannen Franz Josef Strauss.

Varför skulle det rika, mäktiga EU ens behöva Nato något mer? Det sovjetiska hotet är borta - åtminstone för tillfället. Kärnvapenstaterna Frankrike och Storbritannien är fullt kapabla att försvara Europa mot utomstående hot.

Varför kan inte det nya EU-försvaret ta över Natos roll i att försvara Europa och skydda EU-intressen? EU kommer till slut att ha en egen samordnad militär. Att vrida om Europas arm för att föra ett högst impopulärt krig i Afghanistan kommer enbart att skynda på denna process.

Kort sagt, de flesta européer ser ingen vits med att vara ungdomsmedlemmar i en allians vars historiska tid är förbi, och som framför allt fungerar som ett instrument för USA:s makt. Washingtons skarpaste geopolitiska tänkare, Zbigniew Brzezinski, kallar Nato för en "gångplatta" som USA använder för att rikta sin makt in i Europa.

Genom att driva Nato mot en alltför avlägsen bro riskerar Bush-admistrationen att totalt undergräva Nato och uppmuntra antiamerikanska krafter i Europa.

Faktum är att det nu börjar bli tydligt att det penningmässigt fastbundna USA behöver EU mer än EU behöver USA.

Slutpoäng. Om det passionerade påståendet från USA:s och Kanadas politiker stämmer, att det lilla kriget i Afghanistan måste vinnas till varje pris, varför slutar de bara då inte orera, för att istället införa värnplikt och skicka 400 000 soldater, inklusive sina egna barn, att slåss i Afghanistan?

Klart att de inte kommer att göra. De föredrar att hellre slösa sina egna soldater och mala sönder Afghanistan, än att erkänna att detta krig mot 40 miljoner pashtuner var ett fruktansvärt och korkat misstag som bara kommer att bli värre.